Vår flygande fiskeskribent Matilda Leijon är på väg tillbaka till värmen och paradistillvaron på Tropic Star Lodge, men kan ändå inte låta bli att dagdrömma om vita jular, pimpelnostalgi och magiska vårvintrar i Norrland.
Med väskan packad med shorts, bikini, solkräm och vätskeersättning sitter jag och avundas dem som ska få spendera vintern i Sverige. Främst de som befinner sig norr om Karlstad. Herrejäklar så fint det är. Det är nästan med säkerhet som man kan garantera en vit jul, en sådan jul som jag från södra Sverige bara hade kunnat drömma om i alla mina ungdomsår. Något vagt minne finns längst bak i huvudet från när jag hade turen att få åka kälke i stället för vagn bakom faster Christinas hästar. ”Att få åka bjällerklang”, som pappa så fint säger, är en speciell känsla, likaså den fina snön på julafton. Är det bara för att det är så sällan det händer som man saknar det? Detta blir min tredje hela vinter utanför Sveriges gränser och nu någonstans i mig så börjar det spritta i kroppen över tanken på att få stanna hemma och göra precis allt det där som alla andra får äran att göra varje år. Eller för att återkoppla till förra artikeln; är gräset alltid grönare på andra sidan?
Jag växte upp med att vintrarna spenderades i bilen för att åka otaliga mil, helg efter helg och år efter år, för ta sig ut på olika vatten för att få blöta pirkarna. Redan som skrikande tvååring fick mamma ta sitt förnuft till fånga och köra mig så att pappas prinsessa skulle få spendera tid med honom precis just där han var. Som tur för mamma var det sol den dagen och inte heller så många minusgrader. Väl framme hos min största förebild vid två års ålder så bevittnade jag någonting jag aldrig tidigare hade sett. Pappa satt på en liten låda ute på sjön som var frusen och i sin hand höll han ett litet rött spö i handen. Helt plötsligt började han veva hejdlöst med armarna och upp kom den finaste fisk jag någonsin hade sett, mycket finare än neontetrorna som vi hade i vårt gigantiska akvarium där hemma. Längre bort på isen fanns min andra förebild, min fyra år äldre bror Albin. Även han gjorde samma sak som pappa och jag blev som förförd av vad de gjorde. Det tog mig inte mer än två år till, tills jag var fyra år, innan jag deltog i min första pimpeltävling. Sedan dess har förrådet med medaljer utökats.
Stor dutt av vinnarskalle
Pimpelfiske i kombination med min otroliga vinnarskalle slog sina kloka huvuden ihop och jag insåg att jag var ganska bra på detta med isfiske. Halva delen av mig höll på med tävlingsfiske just för att vinna. Det är dock någonting som endast vinnarskallar kan förstå hur jag kan säga så. Vinst för mig smakar bättre än vilken Cabernet sauvignon du kan hitta. Den andra delen av mig föll pladask för den familjära känslan som infann sig på varje tävling. Det gjorde väldigt mycket för mig att veta vilka som skulle finnas på tävlingarna. Cecilia, som jag lärde känna i Finland 2010 när jag representerade Sverige för första gången under Nordiska Mästerskapen, kunde få mig att åka land och rike bara för att träffa henne. Att få tävla i samma tävling som Cecilia betydde nästan alltid att vi skulle ”fiska kompis.. Vi skulle alltså ta oss runt under de fyra timmarna och fånga så mycket fisk vi kunde innan vi vägde in för att se vem som hade gjort bäst ifrån sig. Både jag och Cecilia hade dock en stor ”dutt” av vinnarskalle i oss, så det var inte alla gånger som vi höll ihop alla fyra timmarna på isen. Det var ju tävling, viktigast av allt är ju faktiskt att vinna.
Om vi bortser från all hets kring just tävling. För mig blir det en helt annan känsla om jag vet att det är just tävling eller inte. Det var inte förrän jag var 18 år som jag började uppskatta fiske på riktigt. Mina tidigare tolv år som aktiv fiskare hade mestadels kantats av stress, strategi och pannben. När jag tog studenten från ForshagaAkademin var det som att jag också hade fått en bättre förståelse för vad fiske faktiskt är. Det är fortfarande som så att ifall jag ställer upp i en tävling så är det vinst som gäller. Av just den anledningen ställer jag inte upp i tävlingar längre och har inte tävlat sedan 2015 då jag plockade hem mitt sista SM-guld och avslutade min pimpelkarriär på topp som bästa damjunior i Sverige. Nu tar jag mig runt på Sveriges vatten med en helt annan känsla i hjärtat. Det är som att lugnet har infunnit sig och att jag har hittat kärleken till fisket igen.
Många känner sig nog inte igen sig i det jag skriver. Många menar att ”fisket handlar om att ha kul”, vid alla tillfällen, punkt. Men för mig som har prestationsångest som kantats med lite ADHD funkar inte riktigt det på samma sätt. Jag har till exempel väldigt svårt att sitta still och se en film. Det är någonting som är omöjligt för mig. Jag ser ingen som helst personlig vinning i att sitta still, speciellt inte så länge. Det är därför jag till exempel stickar, eller leker med min fidget spinner (som alltid finns med i handväskan). Ett spinnfiskepass har jag svårt att acceptera dåligt fiske. Det är någonting med isen som nu gör det acceptabelt att det inte nappar hela tiden. Det är då bara att ställa sig upp och plocka med sig borret och gå vidare till nästa plats för att borra ett nytt hål och prova där. En konstant rörelse och aktivitet.
Våren är favoriten. Minusgraderna är flersiffriga på morgonen, mössan och understället värmer gott när man tar de första stegen ut på isen vid klockan åtta. Snökristallerna glittrar i motljuset och lyser upp hela synen i härligt guld. Skaren har satt sig under natten och det är lätt att ta sig fram. En lagom lång promenad för att få upp värmen innan det är dags att sätta sig. Vid första hålet när vantarna tas av första gången och händerna ångar av sig all värme. Motoriken funkar bra till att plocka fram burken med maggot som gömt sig i innerfickan för att inte de små krabaterna ska bli köldskadade. Alltid börjar jag med vita, eller lila om det finns. Mest för att det är en fin färg och för att jag är orimligt skrockfull. Jag använde just lila maggot ett av de åren jag vann SM och jag har sedan dess alltid velat ha med mig både vita och lila i min burk. Pappa låter mig alltid så snällt sitta och plocka ut exakt de maggotar jag tycker mest om innan det är dags att gå ut på isen. Som sagt, pappas prinsessa.
Vårsolen får som aldrig för sig att gå ner innan sex. Inte heller finns det några moln, även om man ibland hade kunnat önska sig att det fanns några på himlen då huden redan tagit emot så mycket UV-strålning. Panamasolen är ingenting jämfört den jämtländska solen mot snön. Ungefär vid klockan elva har solen värmt upp så mycket att mössan har fått bytas ut mot pannband och de heltäckande vantarna har packats ner i skryllan och endast de tunt stickade handskarna med avklippta fingrar går att använda. Jackan har sedan länge hängt fastknuten på isborren. Frågan är nu ifall hoodien ska knytas runt midjan, eller om man ska hålla på det lite till. Vårvintern är min absoluta favorit. Från snökristaller till halvblaskig snö på promenaden in. Det är något fint i det. Att få se naturen jobba så oerhört hårt. Hur det är dags för isen att smälta och att vattnet ska påbörja uppvärmning. Leken är runt hörnet, både för gäddor och abborrar. Bäckarna tinar och man kan äntligen få höra hur det porlar längs med de små grusvägarna man måste ta för att få ta sig till de fina fiskevattnen.
När tävlingarna är slut och jag kan slappna av, det är nog det roligaste som finns. Att få äta en överkokt korv med extra mycket ketchup bredvid där pappa står och säljer alla fiskekrokar. Att få småsurra med alla deltagare om vilken färg som fungerat bäst just den dagen. Var det fluglarver eller möjligen fjädermyggslarver som funkade bäst? Lypsylen, som börjat smälta i innerfickan, känns skön mot läpparna som börjar frasa upp sig efter all sol de senaste dagarna. Trots att jag är borta under de absolut kallaste månaderna kommer jag hem lagom till den efterlängtade Sportfiskemässan för att sedan åka norrut för att fiska lite från isen. Philip Swiden har utlovat stora gäddor och god mat på grillen. Det är ju en stor del av ismete, grillningen. Precis när dagens burgare är klara så är det alltid spöet längst bort som flaggar och det är dags att lägga benen på ryggen. Ett träningspass i mjuksnö känns tydligt några dagar efter. Åh, som jag längtar! Låt dessa tre månader gå fort så jag kan få uppleva vårvinterns magi i Norrland.
Avslutande dikt
Midnatt råder, snön ligger tungt på taken
Klockan är tidig, endast pimpelfiskaren är vaken
Under isen abborrarna går amok
De väntar otåligt på en smarrig pirk med krok
Glöm inte fjädermygglarven, den tillför själva smaken
