Matilda Leijon: Från vatten till bord

Att själv ha fångat det man senare sätter på middagsbordet är en speciell känsla som många läsare säkerligen känner igen. Matilda Leijon skriver den här månaden om vad vatten till bord betyder för henne.
Att själv ha fångat det man senare sätter på middagsbordet är en speciell känsla som många läsare säkerligen känner igen. Matilda Leijon skriver den här månaden om vad vatten till bord betyder för henne.
2023-10-05

Matilda Leijon: Från vatten till bord

Att själv ha fångat det man senare sätter på middagsbordet är en speciell känsla som många läsare säkerligen känner igen. Matilda Leijon skriver den här månaden om vad vatten till bord betyder för henne.

Fiske har alltid varit så mycket mer än bara själva fångsten för mig. Detta är dock en mening med modifikation. Jag fiskar egentligen bara för att få fisk. Tråkig va? Japp! Ganska osvenskt sagt? Absolut.

”Fiske för mig handlar om så mycket mer än själva fisken i sig. Det är hela naturupplevelsen, vännerna man får tillbringa tiden med och att maten smakar så mycket bättre ute i fält än vid middagsbordet.”

Ja, jag kan väl hålla med om detta, till viss del. Men är inte det något man säger när själva fisket varit riktigt dåligt? När man egentligen bara kan skryta om vilken fantastisk macka man åt vid grillplatsen, eller den fina solnedgången som målade himlen så fint orange. Är fisket bra är inte fågelsången det första man nämner. Självklart ska man inte nedvärdera naturens under, men herrejösses så mycket bättre fisken gör helheten. Jag älskar grillmackor, solnedgångar och trevligt sällskap. Det som tar priset är dock att få fånga sin egna fisk och sedan njuta av den vid grillplatsen till fågelsång och orange himmel.

Mitt äventyrliga liv har tagit mig till många platser runt om på denna planet. Jag har ätit många av mina egenfångade fiskar, vissa godare än andra. Mal och pacu var två arter som jag fick smaka på i Colombias djungel under livets sjukaste resa. Benen i pacuns kropp kändes närmast som om de tillhörde en dinosaurie, långa smala ben som inte gick att missa. Skönt, för fiskben som sitter på tvären i halsen är inte att rekommendera. Dock är det något som ger mig flashbacks till båtresorna under barndomsåren med familjen i båten. Hur mamma tryckte i mig chips för att bli av med denna hemskhet. Med åren blir man ju som bekant bättre på allt, även på att sortera ut de små lömska benen som gömmer sig i abborrens lilla kropp. Köttet närmast benet är det godaste. Det gäller egentligen vilket djur man än äter. Revben är ju så fruktansvärt gott, här sitter du ju och gnager på själva benet. Kotlett är fantastiskt, men köper du benfri sådan är jag inte ditt största fan.

Åh, pappas grillade abborre på klipporna bland en av Vänerns alla öar. Där vi stått längs med kanten och fått in tekniken att kasta med haspelspö. Mitt egna haspelspö, med mina egna relaxjiggar. Det bästa var när man fick äta just grillad abborre med chips. Jag accepterade till och med dillchips under sommarens varma kvällar. Sältan och dillen blandade sig alldeles ypperligt med den saftiga fisken som vi plockade från ryggraden. Hallå, lyxen att få äta chips till middag. Vilken vinst! Något jag dock fortfarande inte förstår är varför pappa skulle envisas med att vi skulle äta pasta med fisken ibland. Han var helt lyrisk över smakkombinationen. Jag åt med glädje, men det slog ju absolut inte de krispiga potatisarna. All potatis är bra till fisk.

Tar vi oss vidare till där jag sitter i dag och skriver på denna artikel, med en mun som vattnas för varje ny mening jag skriver, hade jag velat höja kokosris till skyarna. Mitt i djungeln genom urminnes tider har kokosnöten varit en stor del av kosten. Både vattnet, köttet och den fantastiska olja som de utvinner. En rätt som vi bjuds på i restaurangen är just kokosnötsris med panerad dorado och currysås. Alltså, herregud så gott! Chef Gabriel kan det där med att tillaga fisk till perfektion. Den är fortfarande sådär saftig, mjuk och härlig. Lamellerna faller isär och att använda kniv är absolut inget krav. Kokosris i all ära, oj så jag älskar det. Panerad dorado är för mig tillräckligt för att mätta magen. Tre, fyra härliga filéer så är man hemma. Middagen serveras i samarbete med gästernas drömfångst. Under juli-augusti ser vi så oerhört mycket stor dorado, upp emot 50 lb. En gigantisk fisk som inte växer sig så mycket större än det. Det är en av få fiskar som dör av svält när de uppnår en viss vikt. Med en tillväxt på ca 35 lb första året hinner fisken helt enkelt inte med att äta tillräckligt mycket mat för att bibehålla sin massa. Magen smalnar då av och till slut stryker fisken med då den inte får tillräckligt med energi.

Den gulfenade tonfisken är en fisk som många betalar dyra pengar för att få på sitt bord. Prislappen är så hög att flertalet som läser detta endast har smakat på tonfisk som konserverats och säljs på burk, antingen i olja eller vatten. Här kickar barndomsminnena in ännu en gång. Dock inga bra sådana. Jag känner hur kväljningarna sakta kommer nerifrån magmunnen när jag tänker på den där jäkla tonfiskröran som skulle med på utflykterna, med ägg, lök, majonnäs och tonfisk på burk. Som den kräsna unge jag var fick mamma alltid göra en specialröra till mig, eller helt enkelt skicka med några skinkbitar att slänga på på min macka. Kommer jag in från havet numera och ser att de serverar tonfiskröra kan ni skriva ner att jag står där på kö för att få ta del av detta fantastiska påhitt. Tänk att få sitta och dippa nyfriterade nachos i den rökta tonfiskdippen. Än en gång vattnas munnen. Som tillägg till detta har vi dagen innan sett gästerna skratta och gråta av lycka att de får sig en riktig kamp med en av de starkaste fiskarna i havet. När jag går förbi restaurangen och sneglar på dippen som gästerna så gott mumsar på kurrar magen till och jag fortsätter mot rummet med vetskapen att jag har två kilo nyfångad tonfisk i väskan som kommer smaka alldeles ypperligt till veckans middagar.

Tid att se vad vi har mitt framför oss

Varifrån kommer denna fina känsla av att äta det man fångat, skjutit eller plockat? Våra förfäder får ta på sig all cred till detta. Något som de senaste åren blivit mer hajpat också. Jag får säkert många mot mig när jag yttrar kommande mening: ”Allting händer av en anledning – så även Covid-19.”

Covid måste ha varit en av de värsta sakerna vi som lever idag gått igenom, men även någonting av det bästa. Statistiken över hur många fler som är ute i naturen numera har nämligen skjutit i höjden. Sverige som redan har så många som nyttjar den fantastiska natur vi har, har nu fått fler medlemmar. Tält, friluftsbyxor, fiskespön och gasolkök såldes slut i alla butiker. Folk hade tid att för en gång skull kolla sig omkring och se vad vi hade mitt framför oss. Det fanns ro i våra kroppar att ta vara på det vi har. Hur många IT-nördar fick inte för sig att de skulle börja pickla svamp som de hade plockat i skogen för höstens goda mackor. Ungdomarna som inte längre kunde hänga med polarna på kvällarna gick ut i skogen och plockade blåbär och gjorde en riktig pangsylt att bre på ostmackan. Instagram ökade med flera hundra nya fiskekonton från folk som äntligen vågat ta tag i sin fiskekarriär och bestämt sig att för att bli guider. Hurra för resultatet av corona!

Jag önskar så att jag själv visste hur man jagade. Även hur man tog hand om djuret man skjutit och sedan kunde tillaga det till perfektion. Just kött är någonting som skrämmer mig. Jag äter väldigt gärna kött, men om det inte är köttfärs så kan jag dessvärre inte tillaga det så det blir ätbart. En köttbit och tomatsallad med parmesan, herregud så gött. Min vän Gustav Torstensson som jag fick äran att dela mina tre gymnasieår med jagade mycket under vår skoltid. Jag minns än idag när han frågade om han fick bjuda mig på lite tisdagslyx. Den tisdagen sitter fortfarande etsad fast i min minnesbank. Jag fick uppdraget att skära potatisklyftor och morotsstavar medan Gustav tog på sig att fixa ordning den fina rådjurssadel han hade med sig från årets jakt. Såsen ska vi inte prata om, den ville man helst äta med sås. Allting smakade så himla mycket bättre vetandes att Gustav tagit sig tiden att tillreda denna måltid. Hela vägen från att han har suttit på passet till att jag får en fantastisk tisdagsmåltid.

Världens lyckligaste fiskare

Det är konst. Konst att få äta någonting man själv varit en stor del av. Jag återutsätter de flesta fiskar jag fångar, men den skapande delen av mig skriker att få tillaga en abborre titt som tätt. En skreitorsk med hemgjord remouladsås och potatis – och där började fröken Leijons mage kurra ordentligt. Pappa har alltid varit den lyckligaste fiskaren jag någonsin träffat. När jag var hemma på besök i Lidköping i våras hade han bestämt sig för att han skulle ut i sin lilla jolle och fixa middagen till dagen efter. Hos pappa äter man inte köpt fisk, den ska fångas själv. Punkt. Jag och mamma satt i soffan och skrattade och undrade ifall han skulle klara sig att inte trilla i sjön i den lilla båt han bestämt sig för att åka ut i. Timmarna gick och vi började undra ifall gösen någonsin skulle nappa så att pappa, som skulle upp och jobba dagen efter, skulle få någon slags sömn. När klockan var strax innan midnatt kom mamma in i mitt rum och fnissade av glädje: ”Matilda du måste komma och se detta, pappa har fått fisk!”

Jag slängde på mig kläderna och gick ut för att kolla in vad han fångat. Pappa, som redan är lång som en stång, blev längre än jag någonsin sett honom när han stoltserade med sin gös i kylboxen. Den fisken hade pappa fångat. Den fisken skulle pappa bjuda på till middag kommande dag. Den fisken smakade helt jäkla fantastiskt. Stoltheten och jobbet bakom fisken var det absolut bästa. Vilken konst att pappa lyckades sätta mat på bordet till oss.

Konsten bakom maten

Oavsett vart i världen man befinner sig, och oavsett vem man är, så är konsten bakom maten det fina. Stoltheten att kunna döda sitt eget byte för att få fylla magen. Jag hade någon gång i livet velat prova på att leva av naturen i en vecka. Lösa min egna mat. Alla som känner mig och vet hur mycket mat jag äter vet nog att det i princip skulle vara omöjligt. Men ändå fortsätter suget i mig att försöka. Tack, våra förfäder, för att vi får ha kvar spänning i livet. Tack, naturen, för allt du ger oss. Tack livet för att jag får dela detta härliga intresse med så många fina människor.

Tack för att du läser Magasin Vildmarken! Spara 10% på allt i vår webshop med rabattkoden I<3VM

Facebook
E-post
LinkedIn
Twitter
Månadens tidning
Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!