Viktor Lidin, fotograf och skribent på En kåsa kaffe, ville på egen hand ge nytt liv till sin Segebadenpulka. Han blev övertalad att anmäla sig till en renoveringskurs – ovetande om upplevelsen som han snart skulle få vara med om. (Text och foto: Viktor Lidin)
”Det värsta som kan hända är att det går åt helvete och gör det det så är det inga problem, då lagar vi det.” Jag står i verkstaden för Segebadenpulkan på Frösön och det är Dan Eliasson som pratar, ägaren av Segebaden och den som för arvet med träpulkor vidare in i framtiden.
För mig började det en sommardag i Mora. Jag var på bilsemester med familjen och på besök hos några släktingar när jag kollade igenom annonserna i närområdet och upptäckte en gammal Segebadenpulka till ett pris jag inte kunde motstå. När min fru frågade hur vi skulle få plats med den i bilen mumlade jag bara något till svar och åkte för att hämta den nyinköpta pulkan. Kapellet var råttätet och pulkan hade sett sin storhetstid passera, men den var hel och jag visste redan då att det fanns möjlighet att köpa delar för att laga den. Tills vidare hamnade den dock i förvaring i ett garage utanför Mora och vi åkte vidare på semester.
För att byta kapell själv finns det kit att köpa för att göra det hemma i garaget och med några enkla handverktyg ger du nytt liv till din pulka. Efter att jag pratat med Dan på telefon övertalade han dock mig att anmäla mig till en renoveringskurs där man tillsammans med honom och ett par andra kursdeltagare under två tillfällen går igenom pulkan, lagar eventuellt trasiga delar och byter ut kapellet till ett nytt. Nåja, det blir säkert bra, tänkte jag för mig själv när jag fyllde i anmälan, inte alls förberedd på upplevelsen jag skulle få.
Så nu står jag här, i ett garage med pulkor från golv till tak där ljus björkplywood på de nytillverkade pulkorna delar scen med 50, 60, ja till och med 70 år gamla klenoder.
För det är så Dan vill ha det, det ska vara trä och om det fanns några tveksamheter kring det så gör tjärdoften i verkstaden allt för att tippa mig över kanten. Jag hälsar lite tafatt på de andra deltagarna innan Dan tar till orda, hälsar oss välkomna och innan någon vet ordet av sätter han sin röda morakniv i det lika röda kapellet på en av pulkorna och skär till. ”Det här ska bytas” säger han och fortsätter med att dela ut verktyg till samtliga och så är vi igång. Det är lite pilligt och under tiden Dan guidar oss igenom vad som ska göras berättar han om fjällturer blandat med historian om Segebadenpulkan.
Med ett snabbt ögonkast tidsbestämmer han pulkan jag har med mig till att vara tidigt 50-tal samtidigt som han pekar på en detalj i träet vid fören och säger ”det där är ett litet fel, det har ingen betydelse men det är ett slarvfel av den som gjorde det”. ”Ibland kan jag se vem som gjort pulkan på att det är samma små saker som återkommer” fortsätter han med sin varma stämma och jag hör att det inte finns någon värdering i att poängtera de små fel i detaljerna han ser utan att det snarare handlar om respekt och en vördnad för hantverket. För det här är ingen dussinprodukt som är gjuten i en form, det här är ett levande material som med lite omvårdnad och regelbundet underhåll kommer användas av generationer framåt.
Timmarna susar förbi. Snart är alla stift som fäst det gamla kapellet utdragna och det är dags för fika. Dan sätter på vattenkokaren som står på den gamla arbetsbänken och vi tar plats för att storögt lyssna på historierna han skrattande delar med oss. Jag tänker för mig själv att det jag trodde var ett sätt att få min pulka reparerad för kommande turer är något så mycket mer. Jag känner mig priviligierad på ett sätt jag inte hade förväntat mig och det är nästan som att jag får ta del av en hemlighet. Det är förstås inte sant för det finns inget hemligt med det här. Det handlar bara om en mans passion för ett hantverk och – i ett större perspektiv – det liv som omger just en fjällpulka. Jag ler för mig själv när jag förstår att jag får ta del av en liten bit historia samtidigt som Dan ger mig möjligheten att få bära den vidare genom just den pulka jag har med mig hit.
Med det i bakhuvudet fortsätter arbetet, glapp mellan delarna kilas med små träbitar, skruvar dras åt och missfärgningar i träet putsas. Vips har de tre timmarna passerat och Dan säger med ett lurigt leende att egentligen ska vi tjära in pulkan nu, men eftersom kvicksilvret med god marginal gått under –20 hoppar vi över det. ”Jag gör det här åt er imorgon under dagen i stället” fortsätter han att förklara och berättar vidare att man först penslar in träet med tjära för att sedan hänga in den i en bastu som står bakom verkstaden. ”Och det är med riktig tjära! Inte sån där skit som de säger är ´äkta tjära´ men som egentligen är restprodukter från kolindustrin i Kina.”
Med de orden släcker vi i verkstaden och tackar för oss, trötta men nöjda över det arbete vi hittills hunnit göra. Vi är spända på att fortsätta nästkommande kväll, högst ovetande om vad som ska möta oss när vi kliver in genom dörren igen.
Magi sker
Någon gång under det dygn som passerat har magin skett. Vi känner det när vi kliver in och tänder lampan, tjärdoften som slår emot oss, men jag hade inte kunnat förbereda mig på det jag nu ser ligga på arbetsbänken. Där ligger den vackraste pulka jag sett och jag tittar storögt på den guldglänsande mässingen på medarna som står i skarp kontrast mot det nästan svarta nytjärade träet.
”Helt otroligt!” utbrister jag och sneglar på de andra deltagarna som verkar lika hänförda av det som skett sedan vi senast såg pulkorna. I går kväll lämnade vi tre stycken, lite grådassiga men likväl redan uppfräschade pulkor för att nu stå och titta på något som ser bättre ut än vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Det som skett skulle jag vilja säga är magi men Dan försäkrar oss om att det ”bara är vanlig hederlig tjära” innan han fortsätter med att dra handen över en av pulkorna och säger: ”Det är det här som är så fantastiskt med trä, det här kommer bara bli bättre med tiden, helt annorlunda från plast som slits, repas och får sämre glid. De här kommer bara få bättre och bättre glid ju mer du använder dem.”
När jag återfår fattningen fortskrider arbetet, Dan plockar fram kapell och klammerpistolen går varm när vi alla börjar det noggranna arbetet med att stifta fast det nya marinblå kapellet. Det blir riktigt snyggt och det tar inte lång stund innan det som för en stund sedan liknade en väldigt liten båt nu faktiskt är en fjällpulka igen. Vi avslutar kapellet med att fästa tunna läderremmar runtom för att täcka kanten på kapellet och få till en snygg avslutning, exakt som det såg ut på min 70 år gamla pulka och förhoppningsvis kommer det här att hålla lika länge.
Nu är pulkan klar och det går att välja om man vill uppdatera mässingsmedarna till utbytbara glidbelag i plast likt de du hittar på en hundspannssläde. Jag väljer att fortsätta med mässing, mest för att det är så fint men Dan försäkrar också att på den korta modellen av pulka jag har så gör det inte så stor skillnad som på de längre modellerna som de andra deltagarna har. De andra sätter på nya glidbelag och vi fortsätter att hjälpas åt i verkstaden för att bli färdiga och de människor som jag bara kvällen innan hälsat lite tafatt på skrattar jag nu tillsammans med. Det känns som om jag fått nya vänner och möjligen är det precis så. Det är kanske inte så konstigt, tänker jag. Vi har trots allt fått dela den här erfarenheten och upplevelsen tillsammans och med Dan som historieberättare och lärare i det här projektet är det nog oundvikligt. Han slår mig som en människa som för folk samman och med sina berättelser, sitt skratt och sitt raka sätt lägger han grunden för en god gemenskap.
Jag återvänder från dagdrömmandet och svarar ja på frågan om nya skaklar. Jag byter gladeligen ut mina bambuskaklar mot nya i solid aluminium, inte för att de i bambu är dåliga men vissa saker blir faktiskt bättre med år av utveckling och framförallt går de här att packa ihop runt pulkan och behöver heller aldrig monteras av. Det låter som en bra uppdatering för att få med sig utrustningen i bilen och Dan visar att det finns en tanke med varje detalj, allt från hakar till det faktum att man kan korsa skaklarna och sätta dem på ett skoterdrag om man tänker sig att man får draghjälp en bit på turen. Finurligt och genomtänkt!
För arvet vidare
Till slut är vi färdiga med våra pulkor. Vetelängden som Alexandra, en av de andra deltagarna, har bjudit på är uppäten och klockan har för länge sedan passerat 21.00, tiden då kursen egentligen skulle ha tagit slut. Vi konstaterar samstämmigt att det har varit otroligt trevligt och Dan skrockar när han säger att det oftast blir såhär. ”Hade pulkorna varit i sämre skick hade vi jobbat på hårdare men era var i så gott skick att vi har haft tid att surra och umgås istället, då drar tiden lätt iväg”, säger han.
Jag anar att det inte gör honom någonting och kanske är det just det här som är hemligheten med en gammal fjällpulka i trä. Det är arvet och själen i hantverket vi får föra vidare in i framtiden som är hemligheten och Dan har blivit en nyckel på vägen för att få det att ske. Vi tackar alla hjärtligt för de här två dagarna och samtidigt som vi säger hej då passar vi på och byter kontaktuppgifter med varandra, för precis som jag tidigare anat tar det nog inte slut riktigt här. Så packar jag in pulkan i bilen för att åka hem i den sena vinterkvällen. Jag drömmer om kommande fjällturer och hoppas samtidigt att mina barn får fortsätta dra pulkan över samma fjäll som jag och mina förfäder tidigare gjort.
Det får bli mitt bidrag till historien om Segebadenpulkan.
