Matilda Leijon fortsätter sin fiskeresa i Norrland. Den här gången besökte hon Lycksele och guiderna Daniel och Linus från Nordic Freshwater Experience för ett fiske som bjöd på fina gäddor och magiska abborrar. [Text: Matilda Leijon, Foto: Matilda Leijon & Hannes Ribbner]
Lycksele, fina vackra Lycksele. Träden var inte längre gröna som vi så länge sett dem. Gula toner började visa sig och luften var frisk och härlig. Norrlands fjärde årstid knackade på dörren, hösten. Ja, trots att det bara var början av september gjorde Lycksele entré i den fjärde årstiden. Vilken lyx det är att få ha fem årstider som alla är lika fina. Vår, påsk, sommar, höst och vinter. Ni kanske inte håller med mig om att påsk är en årstid, men i Norrland är den faktiskt det. Det är alltid runt påsk man kan sitta på metertjocka isar och meta gädda i bara t-shirt. Trots att det inte var påsk behövde vi inte gå i tjocka jackor – än.
När vi kom fram till campingen som vi hade bokat boende på kändes det hemma på något sätt, trots att jag bara hade varit där en gång tidigare. Ansia, campingen alltså, låg och gottade sig i kvällsljuset och sjön låg spegelblank. Vid var och varannan stuga stod det bilar – och utan att vara alltför dömande anade jag att det berodde på älgjakten. Varseljackor och jämthuntar syntes överallt. Jag bodde två stugor bort och var självklart inte sen att skaffa mig nya kompisar.
I solnedgången torkades beteslådorna utanför vår stuga. Vi riggade spöna och jag knöt fast en tafs sammanlänkad med huvudlinan via en FG-knut – en knut som används mycket till tropiskt fiske men som jag tycker borde användas mer till gäddfiske. Brottstyrkan blir brutalt mycket högre och du kommer inte förstöra keramiken i toppöglan om du råkar veva in för långt. Och det viktigaste, det är snyggt. Inne på spisen stod en bolognese och gottade till sig som vi skulle äta till middag samt ute på sjön kommande dag (mycket vitlök, Grana Padano och färskpasta – en dunderhit).
Jag hade fått äran att få fiska tillsammans med Daniel och Linus som tidigare i år startade upp sin guidefirma Nordic Freshwater Experience, med utgångspunkt i just Lycksele. Rapporter om stora gäddor ramlade in i sms-inkorgen varje dag. Otaliga fiskar över metern fångades, vilket är något av en magisk gräns både för mig och många andra. De såg verkligen kapaciteten i vattnet som de hade tillgång till. Någonting som jag tycker är väldigt intressant är hur de har fått ensamrätt till en del av Umeälven. Kollar man tillbaka några år, när fisket var öppet för alla, skedde en sådan misshantering av fisken att man än idag ser skadorna. 2012 stängde vattenägaren ner möjligheten för allmänheten att fiska och det är först nu som grabbarna fått möjlighet att guida på vattnet. I och med att det i princip har stått orört under så många år har fisken haft möjlighet att försöka komma tillbaka. Det är inte för inte som grabbarna fick möjligheten att guida på dessa vatten.
Det är sällan jag träffar folk som hanterar fisk med sådan varsamhet och respekt som grabbarna. Jag är inte alls förvånad att de fick ansvara för ett märkningsprojekt som pågår nu där de ska se tillväxten och utvecklingen av gäddan i just Umeälven. Under fem dagar skulle vi attackera vattnet såväl med fluga som med spinnutrustning. Här har ni två av händelserna som etsade sig fast i mitt minne och aldrig kommer lämna det.
Tre dunk på botten
Dag två passerade och fisket var trögt. Hade det inte varit för grabbarnas räddning med lunchen, som bestod av kebab i pitabröd, hade jag inte varit på det sprudlande humör som jag faktiskt var. Någonting i mig sa dock att det skulle bli bra, att kvällen skulle leverera. Nacken började ömma och jag fick gå ned i storlek på bete för att orka stå och kasta dagen ut. Det slutade till och med med att jag plockade upp mitt nyinköpta abborrspö för att avlasta axlarna lite.
Vi diskuterade lite kring val av bete. Själv är jag ett stort fan av att fiska med kräftimitationer på en vanlig jiggskalle. Kanske är det bara en fas jag går igen nu eftersom jag drog nytt PB på borre veckan innan. Daniel var inte lika imponerad av att jag skulle fiska en kräfta. Han skrattade mest åt mig och förklarade att det inte finns några kräftor i älven. Jag, som älskar att överbevisa folk, drog på en kräfta i motoroilfärg på en 15-gramsskalle och kastade ut mot det tio meter djupa stupet och lät jiggen sjunka till botten innan jag började jobba hem den över botten. Jag har inte riktig koll, men min gissning är att det inte tog mer än tre dunk på botten innan en fisk sög i sig min kräfta, vilket kändes bra. Mitt perfection cast fick jobba hårt och jag kände hur det stånkade där i andra änden av linan.
Riktiga grisar
Pulsen gick upp och som alltid i trevliga fiskeberättelser tappade jag fisken som satt på kroken. Jag hann dock inte ens tänka tråkiga tankar innan en annan abborre hade plockat upp jiggen när den hängde i frivattnet. Denna fisk var betydligt mindre och när den kom upp någon meter under båten fick jag mig en chock. Fisken var superfin. Jag ropade glatt till grabbarna och ville att även de skulle få se min fisk ifall jag råkade tappa den igen. Bakgrunden bakom fisken började då ändra sig.
Tre av oss såg tydligt hur en groteskt stor abborre accelererade in bakom och öppnade sitt gap och sög in tailen på fisken som jag hade krokat. Vi stod alla och skrek och hoppade i chock. Jag landade fisken och återbesatte den utan att mäta den. I efterhand uppskattar vi min landade fisk till någonstans runt 37 cm. Frågan ekar fortfarande i allas våra huvuden: Hur stor var abborren som försökte äta min fisk? Den var markant större, och med tanke på vilket magiskt fiske vi fick uppleva den kvällen insåg vi att det simmar riktiga grisar där.
Jag ville direkt berätta för mina följare på Instagram om händelsen som jag hade varit med om och startade därför en livesändning. Jag hann inte ens berätta klart min historia innan Hannes krokar, fajtade och landade en abborre som högg på hans Bullteez i 24 cm. Snacka om glupska fiskar! Den snabba aktiviteten fick gänget att lägga ner sina tunga gäddfiskespön och istället försöka sig på att landa en fin, randig krigare. Kräftan var outstanding och med otaliga fiskar över 40 cm med 47 cm i topp kände jag att vi hade hittat ett guldkorn. Hannes landade den längsta abborren, som också var den enda fisken vi vägde (47 cm, 1 570 gram) och grabben hade inte ens fått abborre på spinn tidigare. Daniel fick en köttbulle som mätte en cm kortare, men som garanterat var tyngre. Daniel drog även han PB, gäddfiskare som han är (45 cm). Mina damer och herrar, detta är en kväll jag aldrig kommer glömma. Vilket fint fiske vi fick uppleva!
”1-2-3, på det fjärde ska det ske”
Ramsan jag alltid sjöng på i skolan när jag skulle hoppa av gungan, eller möjligtvis försöka mig på en volt från trampolinen ner i vattnet, ekade i huvudet. Jag bad till Umeälven om att den skulle visa sig från den där sidan som Linus och Daniel hade snackat om innan resan. Sluta tjura och släpp till lite, helt enkelt. Fjärde dagens fiske i älven hoppades jag skulle bli helt magisk. Visst, vi hade fångat otaligt många abborrar över 40 cm, vilket är brutalt fina abborrar. Vi hade dragit ett gäng gäddor såväl på fluga som på spinnfiske. Dock saknade vi de där monstren som vi hade fått höra talas om. Det märktes tydligt att någonting var tokigt. Inte bara för oss i Lycksele, utan för alla polare jag snackade fångstrapporter med runt om i Sverige. Det var som att gäddorna slagit av. Kanske hade de möten långt ned på djupet om hur de skulle attackera betesfisken som strax skulle samla ihop sig till bollar. De tidigare tre dagarna hade vi haft okej fiske, i alla fall om du frågar mig. Linus och Daniel var måttligt roade och skämdes över vad de utlovat.
Redan tidigt på morgonen bestämde vi oss för att åka tillbaka till samma ställe där vi hade fiskat en morgon tidigare. Denna gång skulle vi attackera med spinnspöna till skillnad från tidigare då vi hade använt oss av flugspön. Hannes stod med sitt W3 och BullTeez 24 cm i paradfärgen headlight medan jag fortsatte att insistera på att en Miuras Mouse med McRubber Jr Tail skulle vara melodin. Jag tror inte ens jag hade hunnit knäppa i beteslåset innan Hannes gjorde ett ninjahopp och spöet stod likt en ostbåge. Någonting fint hade smakat på hans jigg, och vi som inte ens hade hunnit dricka upp kaffet. Vilken start! Det visade sig att fisken mätte 90 cm+, vilket helt klart är en värdig fotofisk. Bilderna blev toppenbra och fisken simmade kvickt tillbaka ner i gräset där den tidigare hade stått och lurat. Den fisken var startskottet på en galen fiskedag. För första gången sedan vi for iväg på resan kunde vi se bollarna av betesfisk på lodet. Vi kunde även se utslag på Lowranceskärmen av större fiskar som lyfte upp betesfisken. Medan grabbarna försökte hålla kontakt med botten så mycket som möjligt, genom att blya ner sina jiggar, så valde jag att vara lite mer sparsam med tyngden och jag fiskade pelagiskt. Eftersom vi fick exakt nästan lika mycket fisk så är det svårt att säga vilket som fungerade bäst. Summa summarum så är jag så himla meganöjd med resan. Jag fick uppleva ett magiskt abborrfiske vid flertalet gånger, ett gäng fina gäddor och fyllde dessutom på min energibank till fullo.
Jag kan inte längta mer efter att få spendera många dagar här under 2021. I samråd med grabbarna kom vi faktiskt överens om att jag ska få ”host-a” resor till deras destination nästa år – och ingen kan vara lyckligare än jag.
