Ad

Öga mot öga – jakt efter vitsvansad gnu

Det är för första gången någonsin som jag har satt min fot i Namibia – ett land som känns som en helt annan planet jämfört med Sverige. Där vi bor och jagar är det utbrett med rödsand och röda karga berg så långt ögat kan nå. Vintern märks av på landskapet. Nästan alla buskar och gräs går i en mer gulaktig ton och endast vissa träd och buskar skiftar i grön nyans.

Det är svårt att förstå vad djuren lever av under den här årstiden. Det har inte kommit något regn på mycket lång tid och vintern har varit ovanligt kall. Djuren har det tufft, men det finns gott om vilt och jag kan inte sluta fascineras över de magnifika vyerna. Wekebi lodge, som vi har som vår startpunkt, känns som ett paradis mitt ibland alla berg. Vi har hunnit jaga en rad olika arter under min tid här, men det är fortfarande ett vilt som jag verkligen önskar att få jaga innan hemgång för denna gång, nämligen vitsvansad gnu, ett djur som lite ser ut som ett sagoväsen. Gnun är känd vid flera namn, exempelvis ”Devils dog” eller ”Clown of Africa”. Utseendet är starkt bidragande till alla dess namn, deras sätt att röra sig likaså. Vitsvansad gnu är ett vilt som är inplanterat här i Namibia. I området dit vi ska och jaga dem har de gått fritt i över tjugo år och nu finns det en imponerande grupp med många stora tjurar. 

Plötsligt ser vi en vitsvansad gnu strosa ensam på en uttorkad flodbädd mindre än femhundra meter ifrån oss. Vi smyger upp med våra kikare och vilar dem på skjutkäppen. Det är en äldre tjur och han kryssar mellan taggbuskar långsamt bort från oss. Vi har letat efter gnuer hela morgonen och det är den första som vi har sett på flera dagar, han får inte försvinna ur sikte. Efter att ha kollat vindriktningen börjar vi smyga emot det håll där vi såg den passera ett snår. När vi har kommit ett par hundra meter bort känner vi att vi inte är ensamma. Mindre än två hundra meter ifrån oss står en grupp med strimmiga gnuer (Blue wildebeest) och spanar åt vårt håll. De är mellan oss och den ensamma tjuren. Vi måste leta en annan stig att följa för att inte råka skrämma dem, och i värsta fall även skrämma tjuren som vi är förföljer. 

Landskapet är relativt platt, men omgivet utav berg på alla håll och kanter vilket ger känslan av att vara i botten av en stor gryta. Det finns en del buskage, men det är inte tillräckligt mycket för att man ska kunna smyga sig fram obehindrat eller helt dold för viltet. Vi lyckas komma fram till ett krön där vi såg tjuren vandra över. Vi smyger upp bakom ett par stora stenblock som vilar precis på kanten. När vi kryper upp i stenblocken, som hålls delade utav ett träd, ser vi att tjuren har anslutit en grupp med ett trettiotal vitsvansade gnuer som också har sällskap utav strimmiga gnuer. De är inte långt ifrån oss utan gruppen rör sig långsamt runt, betandes och frustandes, på mindre än hundrafemtio meter bort. Vi ser att det finns flera lovande tjurar i gruppen, bland annat en med väldigt grov bas på hornen. Det är en riktigt vacker tjur. Det finns också flera tjurar med mindre bas på hornen, men med fina utlägg och hornspetsar som viker mer utåt. Jag fastnar för tjuren med den grövsta basen. Francois, som är min guide, är säker på att det rör sig om en tjur i minst silver- men troligen guldklass, alltså en trofé i toppklass. Han tycker att det är den som vi ska satsa på att komma åt i denna grupp. 

Vi skymtar dem, men där vi sitter kan vi inte komma åt att skjuta tjuren. De rör sig fram och tillbaka och betar. Stenblocken är för stora och trädet alltför busklikt för att kunna ta stöd emot. Han säger att vi måste lämna stenarna och tyvärr hamna öppet för att få skottchans, men att jag måste snabba mig när han väl fått upp skjutstödet utanför stenarna eftersom en stor del av gruppen kollar rakt emot vårt håll. Vi smyger upp bakom stenarna och kliver sedan över några buskar ut förbi stenarna. 

Han ställer ut skjutstödet på en låg men toppig sten. Jag lägger upp min Browning X-Bolt 30.06 med Stalon Whisper-dämpare på skjutkäppen och jag lägger an mot tjuren som står fri i utkanten av gruppen. Jag får en helt okontrollerbar gnufrossa. Hur jag än försöker med andningen kan jag verkligen inte lugna ner pulsen. Adrenalinpåslaget är på max. Korset flyger runt överallt och jag fullkomligt skakar från topp ner i kängorna. Jag känner mig alltför ur balans för att prestera ett försvarbart skott. Jag viskar till Francois att jag inte kan skjuta även om läget är perfekt.  Han märker av min skyhöga puls. Vi får prova en annan skjutställning. 

”Ta det lugnt, det kommer en ny chans” säger han med lugnande röst. 

Vi ser att de hör eller misstänker att de är iakttagna. Alla djuren står vända åt vårt håll med högsta fokus. Hela gruppen står på tå och vi förutsätter att de ska ta till flykt. De strimmiga gnuerna börjar springa undan och hälften av de vitsvansade gnuerna hänger med dem. Några av de vitsvansade gnuerna springer runt på stället med svansen vilt fäktande och med utdragna frustningar. De strimmiga gnuerna stannar 300 meter ifrån den övriga gruppen, några av de vitsvansade gnuerna 200 meter bort. Det är ett helt band med gnuer.  Vinden ligger fortfarande i ansiktet på oss, vilket är till vår fördel. Gnuerna har dålig syn och kan inte uppfatta oss som fara. Det är tydligt att de känner av närvaron, men de vet inte om de ska fly eller inte. De står kvar som förstenade. Vi tar situationen med ro och väntar in ett nytt läge.

Nu när gruppen splittrades försöker vi att hitta tjuren igen. Vi ser flera olika tjurar, varav några äldre och till synes goda troféer, men den rätta tjuren saknas. Det är inte gott om buskar där de står, men där gruppen befann sig ursprungligen breder det ut sig en trädliknande buske som vi ser att det står flera djur bakom. Vi förstår snart att tjuren måste vara med det gänget. Grupperna med gnuer frustar ständigt till varandra med en bockande huvudrörelse, de vita svansarna ständigt i rörelse.

Minuterna känns som timmar. Pulsen har mattats ner. Jag darrar inte längre som ett asplöv. Vi har suttit och observerat gruppen med djur i mer än 30 minuter nu. Vi ser att de som har stått bakom busken börjar komma ut en efter en. Flera hondjur kommer fram, de har betydligt tunnare horn än tjurarna. Hjärtat slår några extra slag när vi ser en tjur sakta men säkert lämna tryggheten bakom busken. Ovetandes om oss kommer han betandes. Jag gör mig redo med skjutkäppen i högsta hugg. Francois vill göra sig säker på att det verkligen är den rätta som vi har sett ut tidigare. Vinkeln är svår då han går med bredsida och huvudet i profil ifrån oss. När han vänder huvudet åt vårt håll får vi det bekräftat: det är den som vi vill komma åt. Han står med huvudet lågt och kollar mot oss. Vi sitter blickstilla. 

När han vänder runt är jag redo. Jag sitter med båda benen uppe på stenen för att få det perfekta stödet och får till knästöd för båda armbågarna. Jag får också luta mig lite lätt mot guiden. Det finns inte en chans att jag kunde få ett stadigare stöd. Pulsen är i viloläge. Jag frågar om det är okej att jag tar skottet. Avståndet är drygt hundratjugo meter. Jag får ett tyst ”ja, det är bara att du skjuter om du är redo”. Jag tar ett djupt andetag och lugnande utandning. En långsam kram på avtryckaren och tjuren hoppar till när kulan borrar sig in genom bogen. Han stapplar efter den flyende flocken av fäktande vita svansar som lämnar ett rött dammoln efter sig. Tjuren orkar, med sina sista krafter, följa efter dem ett fåtal meter innan han faller ihop och slutligen hamnar på rygg. Vi hör en sista suck och sedan är allt stilla. Jag får en uppmuntrande klapp av Francois på axeln. 

Sakta börjar vi gå fram mot gnun. Vi ser att de andra gnuerna har stannat upp femhundra meter bort. De kollar mot platsen där tjuren lagt sig.  Adrenalinet gör sig påmint igen när vi är på väg fram. Väl framme får jag en stor kram av min guide efter att han har lagt i ordning tjuren för foto. Trofén är imponerande. Det är först när jag håller handen på hornen som jag verkligen förstår storleken. Trofén är svår för mig att greppa. 

”Jag tror den kan klara en guldmedalj”, säger Francois. 

Jag är nöjd oavsett då det var en mycket spännande jakt med ett lyckat avslut. Det är inte alla gånger ens hjärta får en sådan fart som med denna tjur. Det är de stunderna som aldrig faller i glömskan och sådant som får en att med ett leende drömma sig tillbaka och längta efter nya äventyr i Namibia!  

Allmänt om vitsvansad gnu och trofémätning av antilopen

Namnet kommer ifrån antilopens vita svans. Det vita kommer igen mot borst som den har på ryggen, där de även tonar in i en svart/brunfärg. I helhet är antilopen mestadels svart/mörkbrun. På huvudet har de något som påminner om en tuppkam med svartborst ned mot nosen. Ögonfransarna är vita. De har även en fyllig svart man under hakan samt under magen har de även svart/brunt borst som hänger. Tjurarna är oftast mörkare i färgen, ungdjur och hondjur mer en mer brun ton. 

Båda könen har horn, men tjurarna har betydligt grövre och större horn. En fullvuxen tjur mäter kroppsligt cirka 212-242 cm med en mankhöjd på cirka 111-121 cm.  Vikten på ett fullvuxet djur ligger mellan 100-180 kg. Kalvarna väger cirka 11-22 kg vid födseln. 

Livsmiljön är öppna grässlätter på höglandet, vilket bidrog till att den blev mycket lättjagad med moderna vapen. 

För att få tillstånd att exportera en vitsvansad gnu-trofé ifrån Namibia bör trofén hålla 165 poäng, vilket hamnar alldeles under bronsklass. Medaljklasserna är 174 poäng för brons, 183 poäng för silver, 192 poäng för guld enligt NAPHA* (Namibia Professional Hunting Association). Här hittar du mätvärden.

Vitsvansad gnu, räddad av farmägare och jägare! 

Mot slutet av 1800-talet var den vitsvansade gnun på gränsen till utrotad och den största bidragande orsaken till det var ett alltför hårt jakttryck med både laglig och olaglig jakt. Gnun fanns kvar på två olika farmer i deras ursprungsland Sydafrika. Farmare och andra grupper som var intresserade av att bevara arten, bland annat jägare, började jobba för att rädda arten. Man såg ett värde att bevara arten och räddningen blev hägn och skyddade områden. År 1982 räknade man att det fanns 150 djur på två olika farmer i Sydafrika. Man började återintroducera arten till forna levnadsområden samt att man även planterade in dem i Namibia, vilket fick populationen att öka drastiskt. År 1992 hade populationen hunnit växa till över 7000 djur. I dag räknar man att det finns mer än 18 000 djur i både Sydafrika och Namibia. Man räknar med att ca 80 % av gnuerna finns i privatägda hägn samt 20 % i skyddade områden. I dag klassas arten som livskraftig och inte längre hotad. 

Inlägg av: Magnus Skoglund den 2019-02-20

Se även ...

Magasin Vildmarken #9

September är här och startskottet för säsongen har smällt av på riktigt! I det här numret får vi följa med Jens Kjaer Knudsen till Vancouver Island för adrenalinfylld svartbjörnsjakt – något som är en drömjakt för många!
Läs tidningen »

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.