Bara några dagar efter att årets säsong på älg hade avslutats så arrangerade Bergslagens Älghundklubb en utställning i Uddeholm. Blomskogens Va, en ung jämthundshane, utmärkte sig på ett sätt som få unga hundar gjort tidigare. Redaktionen blev nyfikna på framgångsreceptet och åkte därför till Åmotfors för att möta upp ägaren Bosse Fritzén – och givetvis träffa hans senaste stjärnjämte!
Bosse Fritzén är ett välbekant namn för många inom jaktbranschen. Under drygt tio års tid var Bosse anställd på Norma i Åmotfors där han ansvarade för den nordiska jakt- och skyttemarknaden. Under lika lång period jobbade han som chef för Tracker Skandinavien med mål att utveckla och bygga upp pejlmarknaden i Sverige och Norge. Vid sidan av detta var Bosse, tillsammans med Lennart Davidsson och Lennart Edfors, hjärnan bakom att rasklubben Svenska Jämthundklubben bildades 1999, något som var ett stort och viktigt steg i svensk älghundshistoria.
På gårdsplanen innanför grindarna hemma hos Bosse så möter vi några lösspringande hundar, Bosses tre jämthundshanar. Äldst i skaran är Älgskallets Son of Hero. Han är fem år och svensk viltspårchampion.
– Han har tre förstapris som löshund och fungerar bra i själva älgarbetet, säger Bosse och tillägger:
– Däremot är han är inte fullt ut som jag vill ha en hund, och framförallt inte en älghund som ska kallas för jaktchampion. Jag önskar bättre kontakt. Det är ett moment som fungerar ibland, men långt ifrån alltid. Son spårar ofta i stället för att söka älg i vind, som de flesta andra jämthundar gör. Dessutom är Son aningen för enveten, vilket innebär att han ibland letar älg i för långa perioder och inte så sällan alltför långt bort.
Den mellersta hunden, Härkilas Rapp I, är två år och elva månader. Även Rapp är en svensk viltspårchampion och i höstas blev han färdig nordisk löshundchampion.
– Som grädde på moset så är Härkilas Rapp riktigt snygg och med det även färdig svensk utställningschampion, inflikar Bosse.
Den tredje hunden, tillika yngst på gården med sina tio månader, är Blomskogens Va. På utställningen i Uddeholm började han med att vinna konkurrensen i sin klass och blev då bästa juniorhane. Bosse berättar att det därefter gick av bara farten.
– Blomskogens Va blev bästa jämthundshane, totalt alla klasser och slutligen BIR, bäst i rasen.
– Det är helt otroligt roligt. Att få åka därifrån med en tio månaders junior som placerade sig främst av alla, före många vuxna jämthundshanar och tikar. Bland dem tre fina champions.
Bosse Fritzén har haft en del hundar genom åren. Huvudparten har jagat bra och flera av dem har haft det där lilla extra. Vi frågar Bosse hur han bär sig åt.
– Det finns inget facit. Alla hundar kan inte behandlas på ett och samma sätt. De är olika individer och det är just det som gör ett liv tillsammans med hundar så intressant, menar Bosse.
– Det gäller att låta varje hund utveckla sin personlighet och inte sträva efter att stöpa alla i en och samma form.
Bosse berättar att jobbet med att få till en bra hund, både jaktligt och exteriört, börjar redan när man väljer valp.
– Var noga och kritisk. Ställ krav och köp inte första bästa. Det finns så mycket bra hundmaterial och därmed bra parningar att välja på. Känner du dig minsta osäker i ämnet så ta hjälp av avelsråd i lokala rasklubbar. Lägg ner mycket tid och skynda långsamt innan du bestämmer dig.
I dag vill många att älghundsvalpar ska jaga innan de är mogna för det. Tidig jakt är ett hett diskussionsämne, ett ämne som Bosse ställer sig negativt till.
– Tidig jakt pratas det om överallt. Helt förkastligt och missuppfattat, tycker jag. Tidig jakt är inte detsamma som att hundarna är mogna och färdiga för att jaga redan i valpstadiet. Själv börjar jag sällan med att släppa en ung hund på levande älg förrän den närmar sig året. Det är så många andra moment som ska befästas först.
Ska uppleva glädjen
Hunden ska uppleva glädjen av att jobba tillsammans med dig, den ska bli självständig och dessemellan vilja leta sig tillbaka till husse eller matte. Den unga älghunden ska vara vuxen i skallen, mentalt stabil och den ska inte minst vara fysiskt färdigvuxen. När dessa grunder sitter så kommer de jaktliga framstegen att gå fort.
Gör upp en plan och sätt mål med allt du gör tillsammans med unghunden. Det är absolut ingen idé att åka till skogen om du har en tid att passa. Tänk på hunden som om den vore en idrottsman eller idrottskvinna. Och en regel är att aldrig ställa högre krav på din hund än vad din hund kan ställa på dig.
Slutligen bad vi Bosse namnge de fem ”bästa” hundarna han haft – och motivera varför han värdesätter just dem. En svår uppgift, menar Bosse.
– Det är inte bara lätt, det har ju funnits ett antal hundar hemma, säger Bosse. Varje hund har sina förtjänster och sina brister, säger Bosse som avslutningsvis listade sina fem favoriter, utan någon inbördes ordning:
Sjch Such Njch Nuch Jagarens Gorbatjov, en gråhund, född 1990, som jag köpte som valp i Norge. Gorbatjov, eller Gorby som jag kallade honom var klart bättre på att skälla och hantera älg jämfört med att följa med mig ur skogen Jag minns ett jaktprov som egentligen var typiskt för hans sätt att fungera. Totala poängen var 87,5 men med 0 och 4 i de två sista momenten (lydnad och samarbete). Gorbatjov var en riktig jaktmaskin.
Nordjch Norduch Intuch Härkilas Pass II. Pass rankar jag helhetsmässigt som den bästa hunden jag haft. Klockren lydnad, och jaktmässigt riktigt bra. När Pass var 14 månader hade han aldrig varit i närheten av en levande älg. Fyra månader senare, när han var ett och ett halvt år, var han färdig jaktchampion, med tre starter på 11 dagar (83,5p, 92p, och 89p).
Nordjch Such Finuch Norrmarkens Bigge, en parningsvalp efter Härkilas Pass och Klövstigens Pinja. Bigge hade lika mycket jakt i sig som fadern, men däremot inte riktigt samma lydnad. Det var oftast Bigge som bestämde om han skulle lyda mina signaler och följa med mig ur skogen.
Sjch Nerokin Hero. Hero köpte jag som valp från Finland. I Heros stamtavla fanns båda mina hundar Härkilas Pass II och Norrmarkens Bigge. Hero vill jag nog ranka som den hunden som varit bäst på att alltid ge max. Sällan en dålig dag. Hans tre löshundsprov visar på den jämnhet som han också hade (88,5 p, 90,5p och 91p).
Nordjch Such Svch Härkilas Rapp I. Rapp, som nu finns här på gården, blev färdig svensk jaktchampion första säsongen. Som vanligt så skyndar jag långsamt. Rapp fick vänta ett år och fem månader innan han var i närkontakt med sin första älg. Tre månader senare gick han tre prov på mindre än en månad och han blev med dessa färdig i Sverige. Säsongen efteråt, alltså nu i höstas, blev han nordisk jaktchampion genom 83,5p i Finland och 92 + 87,5p på ett tvådagars i Norge. Dessutom så är Härkilas Rapp exteriört bra och tog bland annat BIS på en älghundsutställning med 240 hundar.
Avslutningsvis, så har vi hört en historia där du i sista stund av en provsäsong ska ha anmält och ha gått ett stort antal jaktprov. Kan du berätta om vad som hände?
– Det var i december 2014. Jag var på ett ställe där det högljutt resonerades hundar, hundars kvalitet och framför allt vad som borde krävas för att få gå eftersök efter trafikskadat vilt. Jag kände i luften att det var någon som tyckte att jag, vid det tillfället, inte hade tillräckligt hundmaterial för att platsa i gänget. Ska jag ursäkta mig så hade jag haft en period då jag jobbat mycket så för stunden var prioriteringen av jaktprov inte vad den borde varit.
Inombords den kvällen, surnade Bosse dock till och tog åt sig av kritiken.
– Jag började direkt smida på en plan. Sent samma kväll anmälde jag in och betalade nio löshunds- och ett spårprov. Ett av proven frös inne, men på ganska exakt en månad gick hundarna och jag åtta löshundsprov och ett särskilt älgspårprov.
Resultat: Calla (Ackers Callhamra) 88,5p och 90p. Nerokin Hero 88,5 p, 90,5p och 91p och Härkilas Molle I 82p, KEB och 74p.
Med dessa prov fick jag några färdiga champions i hundgården och jag skulle ljuga om jag säger någonting annat än att jag då mådde gott, minns Bosse Fritzén.
