Sverige med dess fiske är fantastiskt – inte minst Gullmarsfjorden innanför Lysekil på västkusten. Häng med på ismete från isen när solen gör sitt bästa för att värma oss kylslagna sportfiskare i jakten på flera intressanta arter.
Gullmarn lockar till istäckta folkfester
Sverige med dess fiske är fantastiskt – inte minst Gullmarsfjorden innanför Lysekil på västkusten. Häng med på ismete från isen när solen gör sitt bästa för att värma oss kylslagna sportfiskare i jakten på flera intressanta arter. [Text och foto: mittfiske.se]
Gullmarsfjorden, eller Gullmarn som den kallas i folkmun, är en välbesökt fjord – inte minst bland landets artjägare. Varje år som fjorden är istäckt är det folkfest. Vinter blir det ibland först i februari om man nu inte bor högre upp i landet. Under vackra högtrycksdagar kan flera hundra fiskare vistas på isen. Många har med sig släde eller pulka med allt från egen mat till kompletta utrustningar med sig ut. Sill- och makrillfisket är mäkta omtyckt. Många tar med sig hela familjen ut. Likaså fiskar många efter vitling och sandskädda som finns i främst mindre format, men på sina platser lite större. På senare år lockar fjorden dit sportfiskare som gärna reser långväga i sin eviga jakt på nya fiskeplatser och chansen att fånga nya spännande arter. Fiskarter som berggylta, blågylta, paddtorsk samt klorocka är oftast huvudmålet för specimenfiskaren och det är just kring dessa fyra arter som vi ska rikta våra blickar i dag.
Blå- och berggylta
Berggyltan tillsammans med blågyltan har liksom blivit något av Gullmarns signum. Det är två arter som drar otroligt bra för sin storlek. Hanen av blågylta ser ut som hämtad direkt från tropikerna, en grymt vacker fiskart. Båda arterna blir allt lättare att fånga ju längre fram
på vårkanten du fiskar.
Våren är som regel varmare och då är det naturligt behagligare att fiska från isen. En av anledningarna till att landets artjägare återvänder till just Gullmarn är dess rikedom på vissa arter – arter som lockar till sportfiske från isen när Kung Bore gjort entré på västkustens breddgrader. Båda dessa gyltor ansågs för ett antal år sedan vara svårfångade i vintertid. Detta stämmer absolut inte. Från isen, särskilt ju närmare våren närmar sig i mars, kan du göra storfångster som sätter mungiporna i positivt läge. För gyltor är det fart i, de drar så det stundtals viner i rullen! Då är ismetet en guldkantad metod för att narra dessa exklusiva fiskar.
Metoden är den enklast möjliga: en eller två upphängare, en tyngd i botten som består av ett vanligt sänke eller kanske ännu hellre ett blänkande skeddrag med en utformning som gör att själva draget inte svänger ut alltför mycket i sidled när du matar ut lina. Ett gammalt hederligt Elbe Torsk fungerar utmärkt eftersom tyngdpunkten på detta enkla skeddrag sitter där det ska – nere! Ett lika bra och ett bättre miljöval är ett slangsänke. Det är klippt och skuret för fiske i dessa tuffa bottenmiljöer. Ett slangsänke kilar sig inte fast lika enkelt som ett konventionellt sänke och är i många fall att rekommendera.
Är tyngden av exempelvis järn så snackar vi ju bättre miljöval gentemot det klart mer giftigare metalliska grundämnet bly. I Ragnhild Pohankas (mp) motion till riksdagen,1996/97: Jo716. Det är förvisso gammalt men solklart aktuellt än idag. Där står det bland annat så här: ”Ett exempel är en järnhylsa med kalkinnehåll som, när den hamnar i sjöar och vattendrag, förintas på ca ett år, under det att kalk successivt utsöndras. Denna produkt är dessutom billigare att producera än blysänken.” Det låter helt okej tycker jag. Om detta stämmer kan man undra varför ingen större grossist eller producent tänkt på detta? Det här med sopsortering är numera inpräntat, men val av miljövänligt sänke…
Fakta om blågylta:
- Svenskt rekord: 0,840 kilo, fångad av Stefan Blom från Nyköping den 21 september 1991 vid Marstrandsbergen.
- Krav för Storfisknål: 0,55 kilo.
- Heter på engelska: cuckoo wrasse
- Heter på norska: blåstål, honan kallas rødnebb
- Heter på danska: blåstak, honan kallas rødnæb
- Latin: Labrus mixtus
Fakta om berggylta:
- Svenskt rekord: 2,300 kilo, fångad av Bo Hall från Borås den 11 oktober 1975 väst Skärhamn.
- Krav för Storfisknål: 1,4 kilo.
- Heter på engelska: ballan wrasse
- Heter på norska och danska: berggylt
- Latin: Labrus bergylta
Paddtorsk
Paddtorsken är en minst sagt egendomlig fiskart. Den ser mest ut som ett förvuxet brunt grodyngel. Paddtorsken lever direkt vid hård botten och simmar ogärna någon längre sträcka från sin håla eller gömma bland stenar. Det är alltså under dessa förutsättningar som du ska leta efter denna mystiska lilla art. Nära branta klippväggar är områden värda att söka paddtorsken tillsammans med gyltorna på. Titta efter strukturen vid land, ofta följer den ner en bit i vattnet. Ligger det stenblock i olika dimensioner rasat vid land ser botten som regel likadan ut även en bit ut. Gullmarsfjorden är med andra ord skräddarsydd för just denna art. Det är ju här merparten av alla registrerade storfiskare kommer ifrån, så även det svenska rekordet. Paddtorsken är inte direkt någon lätt fiskart att pricka av, men i Gullmarn har du stor chans, bara du ger det lite tid.
Leta gärna lite djupare i januari, runt 15-25 meter, för att desto närmare våren söka dig ännu närmare land. En 5-10 meter ut från klippväggen är ibland rätt medicin. Använd gärna en räkneverksrulle om du inte använder ett ekolod från isen, då har du någorlunda koll på djupet. I mars månad fångas merparten mellan 10-15 meter. Ett tackel som ligger helt stilla ger sällan bra resultat. Ett enkelt knep som lockar fram paddtorsk till din agnade krok är att du med jämna mellanrum dunkar sänket mot botten. Just det, precis som med havskatten! Denna enkla metod ger oftast mer fisk på kroken. Ett bra tackel som levererar är ett där upphängartafsen är 1-2 centimeter kortare, eller lika lång som tafslinan som är knuten i sänket. Runt 25 centimeter brukar vara lagom. Paddtorsken lämnar som sagt ogärna sin håla eller gömställe frivilligt. Men fiskar du på detta sätt fångar du förr eller senare en art som inte är en i mängden. Sedan kan det alltid ifrågasättas om paddtorsken är lik just en padda? Nej, fisken i sammanhanget är allt bra trevligare att både se, röra och framför allt fiska efter… Den går inte heller att förväxla med någon annan art.
Fakta:
- Svenskt rekord: 0,542 kilo, fångad av Andreas Widegren från Husqvarna den 7 augusti 2006 i Gullmarsfjorden.
- Krav för Storfisknål: 0,3 kilo.
- Heter på engelska: tadpole fish, där tadpole betyder grodyngel.
- Heter på norska: paddetorsk
- Heter på danska: sortvels
- Latin: Raniceps raninus
Klorockan
Det är inte bara att åka till Skredsvik och vandra ut i Gullmarsvik. Vitlingar i mängder gör förvisso ofta fisket händelserikt, men vill man
fånga en specifik art kan andra arter än den tänkta bli en smärre plåga. Ett tips är att fiska in mot skymningen. Då avtar generellt huggen från vitling och klorockan kan mer i fred lukta sig till din agnade krok. Generellt är det en fråga om långsamma napp. Ofta böjer sig bara spöet i en båge som sedan står och smågungar i den positionen vilket ser ganska suspekt ut.
Fakta:
- Svenskt rekord: 2,460 kilo, fångad av Bo Hall den 29 augusti 1998 väst om Väderöarna.
- Krav för storfisknål: 0,25 kilo
- Heter på engelska: thorny skate
- Heter på norska: kloskate
- Heter på danska: tærbe
- Latin: Amblyraja radiata
Nicklas Kolbecks klorockatackel
Kolbecks tackel är ett enkelt glidbomstackel på cirka 1.2 m med två stycken Gamakatsu LS5013F långskaftade krokar i storlek 1/0 med en lyspärla på första kroken innan bommen (Sakuma 21 centimeter) och ren krok på sista. I stället för sänke använder Nicklas en 100 gram tung Clownpirk (modell Svenskepirk) som seglar iväg en bit från centrum av hålet. På det sättet fiskar Nicklas av en större yta och kan sträcka tacklet när det landat på botten genom ett litet lyft på några sekunder. That´s it! Agna med räka, bläckfisk eller fisk som inte är fet typ sej, vitling etc.
Bra utgångsplatser är strax innanför militärförläggningen i Gullmarsvik, Holma väster om Stora Bornö. Dessa två platser är relativt säkra när isen väl lagt sig. Men det gäller att se upp för ingen is är säker att gå på. Speciellt inte när det rör sig om fruset saltvatten i kombination med strömmar. Undervattenströmmarna som ofta bildas gör isen stark på ett ställe – svag på ett annat. Kolla gärna med den fiskande ortsbefolkningen. De har många gånger fullt med nyttiga tips vare sig det rör sig om isars förrädiska platser eller det för tillfället bättre fiskeområdet efter någon viss art (ofta sill). Leta som sagt där stenblock rasat ned i fjorden, där simmar säkert en och annan paddtorsk förutom ett gäng gyltor. Platser som har markant branta berg som stupar rätt ned i Gullmarn är värda att undersöka närmare. Andra fiskar du kan räkna med att fånga är massor av glyskoljor.
Går du längre ut mot lite djupare vatten så hittar du ytterligare några andra arter – givetvis beroende på var du väljer att fiska, och över vilken typ av botten. Det är stor skillnad på sten-, sand- och grus- respektive lerbotten. Vitling – ibland stor sådan, övervintrande makrill, mängder av sill som du ofta hittar strax utanför Skredsvik mot Holma till. Lerskädda, den eftertraktade klorockan, rötsimpa, randig sjökock hittar du här, så även guldlax.
I Gullmarn vet du inte exakt vad du kommer att fånga om du väljer att fiska på olika områden och djup. Det är därför havsfiske har en sådan tjusning och många gånger är intressant och framför allt beroendeframkallande, även om det sker från egen skrylla med en ismetesläde eller från pulka släpandes på isen. Inne mot Saltkällan finns det potential att fånga större lerskädda. Denna del av fjorden, en så att säga fjord i fjorden, kallas således Saltkällefjorden. Denna fjordtarm håller rätt botten på ett flertal ställen – lera, dessutom rätt djup för denna stormunnade plattfiskart: runt 30-50 meter vilket ofta den lite större lerskäddan favoriserar. En makrill- eller sillstrimla är en bra agn till denna stormunnade art som påminner lite om hälleflundra.
Räka förpackad i Surgifix
Gyltor är grymma på att snabbt roffa åt sig agnet. Räka är toppagn som sitter sådär på kroken. Simmar det dessutom små agntjuvar som stensnultra, vilket det ofta gör, i samma område är det till en fördel om du nätar fast räkstjärten med nätstrumpan Surgifix i storlek 0 som egentligen är till för fixering av bandage på ett finger (finns hos välsorterade handlare).
Detta nät är elastiskt och suveränt även när du nätar exempelvis köttet från blåmusslan. Själva den kokta räkan kan du här med fördel låta bli att skala och trä nätet med just skalet kvar.
Vare sig det gäller någon gylta, paddtorsk eller lerskädda så rör det sig om fiskar som har relativt stor eller stor mun.
Mindre enkelkrokar är alltså inget måste. Runt 4-1/0 fungerar ofta bra i kombination med 0,35 – 0,40 millimeter nylon eller fluorocarbon. Som huvudlina fungerar flätlina bäst. 0,18 – 0,20 millimeter fungerar bra då denna grovlek är hyfsat nötningstålig mot eventuella stenar beroende på hur långt du väljer att göra själva tacklet.
Några platser i Gullmarn
Sämstad:
Är en av de första platserna havsisen lägger sig på. Populär plats som lockar många utövare. Därtill är där bra fiske redan från början. Ligger långt in i Gullmarn. Plattfisk, vitling, knot och torsk är de vanligaste arterna.
Flat:
En plats med stora djup när land. Ligger det is här så är fisket klart intressant. Stor vitling, torsk, knot och den mer ovanliga klorockan fångas på denna plats.
Alsbäck:
Ganska lik Flat, men eftersom vi börjar närma oss utloppet mot Skagerack ligger det bara is här under stränga kyliga förhållanden. Här fångas allt från plattfisk, vitling, kolja nära land samt udda arter som randig sjökock.
Skredsvik:
Heter Gullmarsvik när man tittar på sjökortet. Skredsvik är samhället som ligger en bit från själva viken som är en del av Gullmarn. Återigen ett välbesökt ställe som vanligtvis under vintern inte håller riktigt samma storlek på fisken. Bäst är oftast långt ut. Sommartid är det betydligt bättre längs kanterna. Plattfisk och vitling är vanligast här. Vårtid går det en och en annan havsöring längst in i viken där en liten å har sitt utflöde. Det är här merparten av klorockorna fångas.
Finnsbo/Skår:
Bra ismeteplats som lockar folk när isen bär, vilket definitivt inte är varje år. Speciellt bra mot färjeläget i Skår. Det var här koljafisket kulminerade mellan 1980-90talet. Stor vitling, torsk, havsöring, sill, makrill, kolja och ibland även havskatt som ligger och lurar bland stenblocken öster ut sett från färjans läge. Ligger isen här så är bara att passa på.
Tänk på säkerheten när isfisket sker på strömsatta ställen som till exempel Gullmarsfjorden.
