Ruda är en karpfisk med lång ryggfena som är en uppskattad fisk vid mete. Den är inte vanlig som matfisk, men då den är mycket seglivad används den ibland som bete vid gäddmete.
Fisk i fokus: Ruda
Ruda är en karpfisk med lång ryggfena som är en uppskattad fisk vid mete. Den är inte vanlig som matfisk, men då den är mycket seglivad används den ibland som bete vid gäddmete.
Rudan liknar karpen men saknar den senares karaktäristiska skäggtömmar och är heller inte lika avlång. De största sjörudorna kan bli cirka 45 centimeter med en vikt på 3,5 kilo, men vanligtvis är vikten betydligt lägre. Den har hög rygg, framför allt om gädda finns i vattnet. Saknas gädda antar rudan en kroppsform som är mer mörtlik, undantaget små dammar där kroppen kan vara liten och kompakt. Rudor växer långsamt, men kan bli relativt gamla. Det finns uppgifter på rudor som har blivit uppemot 30-40 år.
Rudans färg kan variera, från nästan silver till guldfärgad eller mörkbrun. Färgen är dock svår att använda som kännetecken om man vill skilja rudan från silverruda, eller från hybrider mellan ruda och silverruda eller karp.
Rudan har stora fjäll (31-36 stycken) längs sidolinjen. Mellan ryggfenan och sidolinjen är fjällantalet 7-8 stycken och ryggfenan är oftast tydligt konvex.
Det svenska sportfiskerekordet ligger på 3,030 kilo (efter att en tidigare rekordfisk på 3,07 kilo visat sig vara en hybrid).
Levnad och föda
Rudan är Sveriges mest seglivade fisk, som trots att den ursprungligen är en varmvattenfisk kan överleva att frysas in i bottenslammet i små gölar och sedan ”tina upp” nästa vår. Rudan har en exceptionell överlevnadsförmåga genom att den tillbringar vintermånaderna i dvala helt utan syre.
Den har även en exceptionell förmåga att överleva i syrefattigt vatten eftersom den bland annat, vid behov, kan anpassa sina gälar så att de får en större yta. Utöver detta har den möjlighet att omvandla kroppens slaggprodukter till alkohol istället för mjölksyra. Förmågan kan delvis förklaras genom att rudan vid anoxiska förhållanden producerar alkohol som avlägsnas via gälarna, en process som kan jämföras med ölbryggning, när jäst omvandlar kolhydrater till alkohol.
Den lever i sötvatten som inte är alltför strömt. Den förekommer över större delen av Eurasien bort till Kina. Rudan har under århundraden planterats ut i princip i alla svenska landskap, till och med i Lappland.
Den är mest aktiv i gryning och skymning. Smårudor äter plastiska kräftdjur och liknande. Större individer äter maskar, larver samt till och med växtdelar. De äter från botten men även ifrån ytan när det gäller växter.
Arten förekommer rikligast i sjöar med dåliga syreförhållanden – den är nämligen känslig för konkurrens och rovfisk, men tål låga syrenivåer. Slås andra arter ut av syrebrist vintertid har de ”sjön för sig själva”, möjligen kan också enstaka sutare överleva. Speciellt i de svenska slättlandskapen tycks ruda vara vanlig i de grunda, ofta sänkta, vegetationsrika sjöarna med dåliga syreförhållanden.
Lek
Rudan leker under sommaren, maj – juni i regel. Där det finns tät vegetation lägger honan mellan 100 000 och 300 000 ägg som kläckts efter 5-10 dygn. Honorna blir könsmogna vid fyra års ålder och hanarna vid tre års ålder.
Lämplig utrustning
Ruda metas med små beten och känslig utrustning, förslagsvis sena kvällar och tidiga morgnar.
Källa: sportfiskarna.se, havochvatten.se och wikipedia.se
