Matilda Leijon återvänder den här gången till Mapiri Fishing Lodge i Colombia. Under resans gång filosoferar hon över problem med guldkant, mäter krafterna med peacocks och payaras – och lär känna en sjuttonårig mini-Matilda!
Hur mäts problem egentligen? Är vissa personers problem värre än andras? Eller handlar det mest om vad som ses som ett problem i ens egna ögon? Jag skäms lite när jag skriver detta stycke. Jag är fullt medveten om att mina problem har en guldkant och att många hade gjort mycket för att ha problemen jag har. Dock kan jag känna att mina problem stör mig lika mycket i nuet som de gjorde för ett gäng år sedan när till exempel handtaget på skyffeln gick sönder när det kommit en halvmeter snö under natten. Vad är det för problem jag pratar om nu då, kanske ni undrar? Jo, det är bland annat att jag har flugit så mycket mellan olika tidszoner den senaste tiden att både huvud och mage ballat ur. Vad är klockan? Borde jag äta frukost nu, eller är det dags att lägga sig? Var lade jag laddaren till drönaren? Just det, de tog ju drönaren i tullen i Oman. Fast nu kom jag på att vi fick tillbaka den när vi lämnade landet. Jag påstår självklart inte att mina problem är världskatastrofer, men de rubbar mina rutiner och min autistiska sida börjar svaja.
Förra året fick jag, Hannes och vår vän Ron äran att besöka Fish Colombia och deras lodge i djungeln, Mapiri Fishing Lodge. Jag har länge använt mig av den resan för att känna att jag faktiskt är riktigt jäkla hard core. Klarade jag den resan klarar jag av allt. Hade jag varit kille hade garanterat ett par detaljer vuxit vid tanken på vad jag klarade av, nu sträcker jag mer på ryggen och klappar mig på axeln. När vi kom tillbaka till Bogota bestämde vi i vår trio oss för att vi skulle göra resan 2023 igen. Nu i efterhand tror jag att vi bokade om den bara för att vi var så imponerade över att vi överlevde. Okej, vi hade alltså en ny resa inbokad till denna spartanska lodge mitt i djungeln med spindlar, kallduschar, kryp i oändlighet och långt från akutsjukvård. Vi snackade om resan och skröt om hur vi klarat av den, i samma veva som vi återupplevde det magiska fisket efter peacocks och payaras som vi fick uppleva. Väldigt snabbt var det ett stort gäng intresserade av att åka med. Ja, för tusan, häng med – det blir kul!
Lagom till att vi skulle börja planera vad vi skulle ha med i väskorna kröp sig de kalla fötterna på. Varför i hela helsike skulle vi åka tillbaka till detta ställe? Var det någon som egentligen njöt av vad vi upplevde? Fisket var absolut asballt, men resten? Varför ville vi utsätta oss för detta igen? Jag var väldigt nära att backa ur hela äventyret. Jag visste dock med mig att jag skulle göra många resenärer besvikna om jag inte följde med, inte minst Ron. Ron var som sagt med förra året och var även med till Oman veckan dessförinnan för att fiska GT. Han var livrädd att han skulle behöva vara den som tog hand om Hannes när han freakade ur för att en spindel visat sig. Jag ryckte mig i kragen och kände att jag faktiskt inte kan klaga över att få åka på en sjukt häftig resa. Då slog nästa tanke mig. Tänk om det inte är lika bra som förra året? Jag besökte Maldiverna 2018 för att fiska GT. På resan hem bestämde jag mig för att aldrig åka tillbaka. Tänk om jag inte skulle få uppleva samma fiske igen, skulle jag då bli besviken och sänka stämningen på hela resan? Eller skulle fisket överträffas så att jag då senare såg ned på resan jag gjorde tidigare år? Det är något som skrämt mig så många gånger. ”Tänk om det kommer suga denna gång?” LYXPROBLEM. Ja, ni får gärna slänga det i ansiktet på mig. Jag är en bortskämd liten skitunge som jobbat stenhårt för att komma till denna lyx. Snyggt jobbat, fröken Leijon.
När jag sitter här på planet, på väg hem till Sverige för att träffa familj, vänner, flytta in i vårt nya hus och besöka en ortoped, kan jag knappt förstå vad det var jag fick uppleva. Jag kunde inte tro mina ögon när jag insåg hur lätt hela resan gick ned. Ett år av träning för hela gänget på lodgen hade gjort dem gott. Logistiken fungerade mycket bättre, dock var vi ju fortfarande i Colombia så det gäller att ha tålamod och inte förvänta sig så mycket. Människorna där rullar helt enkelt lite på sitt egna schema och det är en stor skillnad mellan vad klockan de facto visar och vad den ”colombianska tiden” är. Väl framme på lodgen slog det oss; det kändes som att komma till en femstjärnig lodge jämfört med förra året. Det fanns tak över tälten. Man kunde stänga en dörr om sig när man behövde göra sina behov på toaletten och duschen kunde man besöka utan att oroa sig för att få oväntat besök. En trappa var byggd från floden upp till själva lodgen, vi behövde inte längre klättra i leran för att ta oss upp. Det är de små sakerna som gör det. Och välkomstdrinken, vi får för tusan inte glömma välkomstdrinken. Där stod kökspersonalen och välkomnade oss med en väldigt syrlig GT så fort vi satte våra fötter på plan mark. Den satt så himla fint i samband med att jag och Hannes jobbade som det bästa teamet som alltid när det kommer till att packa upp. Hannes löser fiskesakerna och knyter på allt medan jag packar upp kläder, myggmedel, kepsar och snacks. Man kan faktiskt inte åka på en resa utan att försäkra sig om att det finns oändligt med snacks.
Vid middagsbordet gick vi igenom veckans plan. Första dagen var det dags för peacocks, fy farao vad kul. Vi skulle börja i en lagun där vi avslutade förra årets resa. Vi fick faktiskt kämpa lite, jag och Hannes, för att få till det där. I år var vattennivån så mycket lägre än förra året, nu blev istället det helt plötsligt ett problem. Förra året var vattenståndet för högt och fisken stod gömd alldeles för långt in under träden, detta året var det för lågt så att vi inte kunde ta oss till en speciell lagun som de hade letat upp åt oss. Än en gång, dessa jäkla problem, var går gränsen för ett rimligt problem? Hur som helst, planen var det ja…
Dag två skulle resan starta mot campingen vid vattenfallet. Ännu ett spartanskt boende, som till och med var snäppet ”värre” än själva base campen. Vi skulle fiska oss vägen upp och ta oss igenom en liten fors och sedan spendera en full dag där för att dag fyra påbörja vår resa tillbaka mot base camp för att avsluta med en dag med peacocks och en med mal och payara. Enligt min mening tyckte jag det lät alldeles ypperligt. Äntligen skulle jag kunna genomföra fiske utan smärta.
Fiske att drömma om
Ni kanske fastnade lite i den frågan, varför ska Matilda hem för att träffa en ortoped? Fröken Leijon var med om en olycka för tio veckor sedan när hon sprang över berget i djungeln på lodgen i Panama och vrickade foten så illa att ledbandet slet med sig två benbitar från dess originalplacering. Det gick förvånansvärt bra att popperfiska, men det gjorde ont som tusan. Allt adrenalin som forsade genom kroppen var mest troligt till min fördel. Det jag inte hade förväntat mig blev min största mardröm på denna resa: att det skulle göra så pass ont att flugfiska att jag avslutade kvällarna i tårar och med Alvedon. Vridningen i kasten blev mitt problem. Detta kan jag dock tycka är ett problem som jag får klaga över, för det sög så otroligt mycket. Jag deltog i en vecka på lodgen där fisket var så bra att man bara kunde drömma om det. Vi tappade räkningen på hur många stora fiskar vi fick, men om vi får gissa så här i efterhand kom det upp 50 peacocks över 10 pund och mest troligt 15 payara över 20 pund. För er som aldrig varit med på detta fiske tidigare kan jag berätta att det är ett fantastiskt resultat. Någonting som jag verkligen uppskattade med att inte kunna fiska var att kunna njuta av omgivningen och få se mina vänner dra sina drömfiskar.
Fantastisk passion
En av deltagarna på resan var 17-åriga Hannah från Texas som är helt tokig i fiske. Hon hade lyckats tjata med sig sin pappa Jerry. Vi var alla lite oroliga över hur Jerry skulle klara av denna resa. Det är inte för vem som helst att åka ut så som vi gjorde och göra det vi gjorde. Alla som var med på resan uppskattade hela upplevelsen och vi hade så himla kul. Jag hade även turen att få fiska tre dagar med Hannah. Att få se hennes passion för fisket är fantastiskt. Jag känner igen mig så mycket i vem hon är och vad hon gör. Skillnaden mellan oss är att hon är så himla mycket duktigare än vad jag var vid den åldern. För att inte snacka om hennes flugfiskekunskaper. Dra mig baklänges vilken snabblärande tjej! Hon hade köpt ett flugspö någon vecka innan avresa, och endast haft tid att prova det vid två tillfällen innan Colombia. När jag inspekterade hennes sätt att fiska första dagen frågade jag henne var hon lärt sig hur man fiskar payara på fluga och hon tittade upp stolt på mig och sa ”jag har studerat era YouTube-filmer så många gånger, jag kan detta utan och innan nu”. Ofantligt imponerande.
Jag fick äran att fiska med henne första dagen vår dag fyra, då var det dags att ta sig ned för det lilla vattenfallet och fiska payara. Vi tog oss till det ställe vi haft bäst fiske på tidigare år, där Hannes för övrigt redan fångat en handfull med fina fiskar. Jag satt bekvämt med min solfjäder och försökte hålla någon slags okej kroppstemperatur i den galna hettan som infann sig detta år. Jag såg hur Hannah inte hade några handskar på sig och jag rekommenderade henne att ta på sig det innan hon la de första kasten, men hon var bestämd och sa att hon inte tyckte om att fiska med handskar. De var aningen för stora och hon fick inte bra grepp om linan. Jag vet själv hur det är att vara 17 och bestämd så jag antog att hon snabbt skulle lära sig och att jag inte skulle tjata på henne.
Skrek av smärta
Det tog inte många kast innan linan flög överallt och Hannah skrek av smärta. Huggen från payara är svåra att förklara, men det är så hårt och de tar så mycket lina att det är svårt att hålla kvar fisken, därav handskarna. Linan som bränner in i handen är svår att genomlida, och det var även Hannahs problem i detta fall. Det gjorde alldeles för ont när linan sprutade ut genom hennes grepp och hon fick släppa taget, något som resulterade i att linan lade sig runt hennes huvud och jag fick springa fram och hjälpa henne få kontroll på situationen. Jag skrattade så mycket att jag knappt fick luft. Paniken i henne röst övergick ganska snabbt till gapskratt även hos henne och hon bad om att få sina handskar. Som sagt, en snabblärande tjej… Tur var det att handskarna åkte på. Hon lade nästa kast på helt rätt ställe och ännu en payara högg – och hon gjorde allting rätt. Paniken från den tidigare fisken låg fortfarande kvar så det späddes på extra nu.
”Matilda, Matilda help me!” sa hon. Jag skrattade igen och berättade att det inte fanns så mycket jag kunde göra mer än att se till att hon fick upp linan på rullen. Så lite delaktig var jag allt i fisket. En lång spännande fajt pågick innan vi kunde landa denna fina fisk som enligt min uppskattning vägde cirka 17 pund. Sedan ska du ju förvisso aldrig lita på mig när jag uppskattar vikter på fiskar – jag är värdelös på det.
En annan historia om kära Hannah som jag gärna vill dela med mig av till er är från dag fem då vi åkte tillbaka till lagunen för att fiska peacocks. Denna gång hängde Jerry med oss tjejer, och krossade i princip allt motstånd på förmiddagen. Vilken precision han kastade med! Spinnfiske, men ändå coolt. Hannah hade inte släppt sitt flugspö på hela veckan och var fast bestämd med att hon skulle fånga sig en fin fisk på fluga, det var målet. Morgonen var svår och lite ringrostig var hon. Ännu en gång känner jag igen mig i tjejens humör där hon blev ganska grumpy när kasten inte alls blev som hon hade visualiserat. Det kom dock på rätsida väldigt snabbt och hon kastade återigen som en drottning. Det gav resultat vill jag lova. Det var dagen då solförmörkelsen gjorde oss sällskap och temperaturen droppade markant, skönt. Efter många missade fiskar och många landade började dagen lida mot sitt slut. Händerna var sönderslitna och redan hade fem bass över 13 pund landat i vår båt.
Hannah placerade sin fluga perfekt framför några grenar som hängde ned i vattnet. Hennes lilla gröna streamer, som hade sett bättre dagar, hade ännu en fajt att vänta sig. Ett stenhårt hugg och hon satte kroken med ett perfekt stripset och jag såg hur denna otroligt vackra fisk kom upp i ytan. Vi såg alla tidigt att det var en fin fisk och till och med kaptenen, som inte sagt ett ord under dagen, fick exalterat ur sig ett ”Grande!”. Jerry var redo med sin BogaGrip och satte den perfekt och lyfte in fisken i båten. Han sneglade upp på Hannah för att konstatera att detta var hennes största peacock någonsin. Hon vände sig mot mig och brast ut i det största leendet jag någonsin sett och skrek ”peeeersonbästaaaa”. Ännu en grej hon lärt sig från våra filmer. Några ord svenska, alldeles tillräckligt för att jag skulle känna hur hjärtat svämmade över av stolthet.
Fyll passen med stämplar
Den stora frågan, kommer vi komma tillbaka ännu en gång? För tillfället är svaret nej. Och det är lite tråkigt då detta är ett helt fantastiskt ställe och vi verkligen älskar allt vad det innebär. Vårt problem är att året inte har fler dagar och vi är inplanerade på massa andra coola resor det kommande året. Nästa gång ni ser oss med peacocks är när vi besöker Brasilien för att fira vår vän Richards 40-årsdag i oktober 2024. Nyp mig för tusan! Vad är det för liv jag lever egentligen? Fyll passen med stämplar, åk utanför er comfort zone. Jobba hårt och ha kul, det är en fantastisk kombination. Behöver ni tips på vad ni kan hitta på är ni mer än välkomna att höra av er till mig på sociala medier, jag vet om några coola ställen vid detta läge.
