Buffeljakt i Botswana – drömtrofé i elfte timmen

Även om populationen av buffel minskade när Botswanas dåvarande president Ian Khama lade ner jakten i landet 2013, finns det fortfarande magnifika bufflar i bushen. När Mark Longhi Andreasen i början av 2022 fick ett erbjudande om buffeljakt med möjlighet att även spåra Livingstone Eland i Botswana så tvekade han inte en sekund innan han tackade ja. Landets relativt nyvalde president återinförde jakt på statsägda områden 2020. Samtidigt tillät han även andra jakter som inte har bedrivits sedan 1960-talet, och det var en sådan koncession som gjorde att Mark kunde hälsa på.
Även om populationen av buffel minskade när Botswanas dåvarande president Ian Khama lade ner jakten i landet 2013, finns det fortfarande magnifika bufflar i bushen. När Mark Longhi Andreasen i början av 2022 fick ett erbjudande om buffeljakt med möjlighet att även spåra Livingstone Eland i Botswana så tvekade han inte en sekund innan han tackade ja. Landets relativt nyvalde president återinförde jakt på statsägda områden 2020. Samtidigt tillät han även andra jakter som inte har bedrivits sedan 1960-talet, och det var en sådan koncession som gjorde att Mark kunde hälsa på.
2023-10-05

Buffeljakt i Botswana – drömtrofé i elfte timmen

Även om populationen av buffel minskade när Botswanas dåvarande president Ian Khama lade ner jakten i landet 2013, finns det fortfarande magnifika bufflar i bushen. När Mark Longhi Andreasen i början av 2022 fick ett erbjudande om buffeljakt med möjlighet att även spåra Livingstone Eland i Botswana så tvekade han inte en sekund innan han tackade ja. Landets relativt nyvalde president återinförde jakt på statsägda områden 2020. Samtidigt tillät han även andra jakter som inte har bedrivits sedan 1960-talet, och det var en sådan koncession som gjorde att Mark kunde hälsa på.

Det är i en av dessa nyöppnade koncessioner som Mark är på jakt. Det är ett område med ett bra bestånd av storvilt, med såväl elefanter som leoparder, lejon och bufflar – och han får en bra känsla redan den första jaktdagen. Trots att han har sett buffel under dagen väntar han hellre på att hans Blaser R8 Ruthenium i kaliber 375 H&H kommer fram senare på kvällen. Geväret har hållits som gisslan i ett – för de sydafrikanska myndigheterna – typiskt exempel på att saker ska krånglas till och beläggas med avgift. Han har dock mer än en veckas jakt framför sig så det är ingen stress. Första dagen går åt till att lägga hjulspår på sandvägarna så att de nästa morgon enkelt ska kunna upptäcka färska spår från buffelflockar eller ensamma ”dagga boys” som har korsat vägen, och sedan påbörja spårandet.

Under kvällen befinner de sig nära när en buffel kommer emot dem, men Mark står på sig. Han tackar nej till erbjudandet om ett lånegevär och väntar istället tills han har sitt eget gevär i sina händer. Han SKA skjuta med sitt eget gevär, vilket för honom – som för de flesta andra – kommer att göra situationen både säkrare och mer minnesvärd.

Nästa morgon är de ute i det första ljuset. Geväret kom till lägret sent kvällen innan och därför tar Mark några provskott med vapnet i det första ljuset på väg ut i terrängen. Därefter kör de kilometer efter kilometer med fordonet i hopp om att stöta på färska buffelspår. Efter 90 minuter så gör de just det. En stor flock har korsat vägen några timmar tidigare och spåret är lätt att följa. Däremot finns det ingen garanti för att det finns en skjutbar tjur i flocken, än mindre att en sådan kommer bli fri för ett bra skott. Många klövar är lätta att följa, men många ögon är svåra att lura.

På rumpa och armbågar

45 minuter och runt 2–3 kilometers spårande senare får de kontakt med bufflarna. Försiktigt smyger de efter flocken samtidigt som deras Professional Hunter (PH) försöker kolla in buffeltjurarna, en efter en. Under ett par timmar kryper och kravlar de efter flocken, som utan tvivel har ett par bra tjurar, på ett relativt öppet område med låga buskar och halvhögt gräs. Jägare och spårare tar sig ömsom fram på händer och knän, ömsom driver de sig framåt med armbågarna.

Äntligen slår sig buffelflocken ner för att beta, vilket ger Mark och PH:n möjlighet att komma rätt i skottlinjen. När de når busken, som kan ge dem täckning för att ta sig upp, är de cirka 100 meter från den utvalda stora tjuren, men med kor och kalvar så nära som 40 meter bort till höger. Efter att ha avvaktat, med geväret i skjutkäppen en halvtimme, reser sig djuren sakta upp, en efter en. Den stora tjuren är den sista som reser sig upp och står därför fritt och med bredsidan till – Mark släpper iväg kulan.

Dammet som flyger av skuldran på den ett ton tunga jätten tas som ett tecken på att den har träffats perfekt, men vid buffeljakt skjuter man, som de flesta buffeljägare vet, tills man är säker på att tjuren är död. Mark släpper därför iväg ytterligare några skott mot den flyende jätten, som stannar och vänder sig om för att möta sin fiendes blick efter 50 meters flykt. Mark skjuter ett fjärde skott, som fäller tjuren slutgiltigt.

Sekunder senare, när de nästan är framme vid tjuren, sätter Mark ett sista skott i bröstet, bara för att säkerställa att kampen är över. Senare kan de konstatera att alla skotten har träffat tjuren och att trofén mäter hela 44,5″ i längd – en monsterbuffel som fälldes efter en snabb pyrsch och en utmanande jakt.

Jakten sker i nordöstra Botswana i CT5-koncessionen, som till viss del gränsar till Zimbabwe. Koncessionen är på 500 kvadratkilometer och har inte varit öppen för jakt sedan Botswana blev självständigt i september 1966. Buffeln här har alltså alltid klarat sig med de naturliga resurser som området har haft i form av vattenhål, buskar och gräs. Efter att området har öppnats upp för jakt anlades även vattenhål där vattnet pumpas upp så att viltet får bättre överlevnad under torrperioden då många vattenhål torkar upp helt och hållet. Den extra vattenresursen gör även att viltet inte behöver röra sig så långt för att hitta vatten, precis som att området kommer att kunna upprätthålla en tätare population av i stort sett alla arter över tid.

De av människan förbättrade och konstgjorda förhållandena blev dock på sätt och vis ett bakslag för viltet – och i synnerhet buffeln – i de områden som redan var öppna för jakt. Den dåvarande presidenten Khama, på grund av vad som måste ansas vara en personligt negativ inställning gällande jakt, stängde jakten på alla offentligt förvaltade marker 2013. När det hände stängde många koncessionsägare ganska förutsägbart pumparna till vattenhålen, eftersom det inte fanns några ekonomiska incitament för att hålla dem igång, vilket innebar att mycket vilt i den kommande torrperioden måste antas ha omkommit. Det kan tyckas cyniskt men i Botswana, precis som överallt, måste saker och ting kunna löna sig, och på grund av presidentens huvudlöshet gjorde det inte det.

Världens största antilop

Förutom en licens för buffel har Mark även licens för en annan tontung jätte, nämligen en Livingstone Eland. I koncessionen ges en licens för tio buffeltjurar och två elandtjurar. Om kor skjuts av misstag kostar det istället, utöver licens- och troféskatten, böter på 3 000 USD.

De närmaste dagarna ser de inte många elands. Vegetationen är tätbevuxen på många ställen. Däremot ser de regelbundet spår av eland och även av stora tjurar. Tyvärr är dock spåren sällan färska, eller så hittar de dem så sent att det inte går att spåra upp djuren före solnedgången. Vid ett tillfälle spårar de en stor flock eland i hopp om att det finns en tjur eller två med flocken, men när de kommer fram till djuren kan de konstatera att den – även om den är mycket stor och kan ha runt 40 djur – inte har följts av en enda tjur.

De ger dock inte upp och fortsätter oförtrutet ända fram till den sista dagen då de hittar färska spår efter två förmodade tjurar vid 11-tiden. Där spåren försvinner in i buskaget finns det tyvärr en flock elefantkor med kalvar, en viltart vår PH inte vågar bråka med. De tvingas därför ge upp att följa spåret från den plats där de först hittade det och istället leta efter det i bushen längre ner på spåret. Det tar tid, men så småningom har spårarna hittat det och kan gå därifrån med laddade gevär och vatten i väskorna.

En stor besvikelse

I samma veva som spårningen kommer igång så börjar det bli riktigt varmt. Men som tur är blåser det en frisk vind vilket är bra både när det gäller att kyla ner kroppen, men också för att den inte vrider sig. Flera gånger på vägen sänks tempot när följet av en PH, en jägare och de fyra spårarna ser områden där elandtjurarna potentiellt skulle kunna göra ett uppehåll mitt på dagen. Varje gång visar det sig dock att djuren har sökt sig vidare.

Efter tre och en halv timme kommer de fram till en sänka där de har bra överblick över området. De får se impalor, blågnuer och giraffer och snart ser även en spårare att det finns två eland i ravinen. De visar sig dock båda vara kor, och eftersom spåret från de andra två djuren slutar i ravinen, måste man anta att det är dessa som spårarna av misstag har trott vara tjurar.

Diskussionerna är högljudda mellan både PH:n och spårarna och mellan spårarna emellan då det senare diskuteras om det var de två korna som hade orsakat spåren som hade gjort att tre och en halvtimme försvann i onödan. Spårarna tror att de har följt efter tjurarna och stött på två slumpmässiga kor, trots att spåret försvann in i ravinen. Vad som är sant och inte sant i detta fallet kommer de aldrig att få reda på, men det är en något spänd stämning i bilen när de lämnar platsen – och det finns sura miner och besvikelse att spåra båda bakom ratten och i lasten.

Upprättelse

Mark bestämmer sig för att korta lunchrasten innan det bär av igen. På väg tillbaka till lägret ser de fortfarande spår på grusvägen eller djur i bushen och plötsligt reagerar en av spårarna. Han har sett två elandtjurar i de täta buskagen nära körbanan, två tjurar som kommer att vara lätta att spåra. Under den närmaste halvtimmen spårar de dem i drygt en kilometer innan Mark äntligen får chansen att skjuta den största av de två tjurarna. Den är till stor del täckt av buskage, men genom grenarna och bladen syns en massiv gråbrun yta. Utmaningen är att hitta ett hål att skjuta i och samtidigt vara säker på att det är tjurens skulderblad som är precis där. Tjuren står orörlig endast 40 meter fram, så efter att ha studerat djuret en längre tid, bestämmer sig Mark för att flytta en liten meter åt höger. Det måste göras väldigt långsamt och helt ljudlöst, vilket han lyckas med.

När han släpper iväg kulan exploderar det i vegetationen. Mark skickar iväg ytterligare ett skott mot tjuren som har sprungit fram lite, vänt och kommer förbi samma hål igen. Båda skotten visar sig senare vara på skulderbladet – ett från varje sida – och efter en 30 meter lång dödsspurt hamnar tjuren till höger om Mark och PH:n.

Det var samma spårare som stod för misstaget med de två korna som upptäckte tjuren och såg till att Mark fick en drömtrofé i elfte timmen av jaktresan. Spåraren räddade därmed resan åt Mark och fick därmed en hedersplats bland alla i safaribilen.

Minne för livet

För Mark var det något alldeles speciellt att besöka Botswana för första gången och jaga i ett område där väldigt få människor jagat före honom. Dagarna efter att han nedlade buffeln fick han smaka såväl T-benstek från djuret som helstekt buffelfilé och buffelsvansragu från sin monsterbuffel. Tyvärr får han inte smaka liknande delikata rätter från elandtjuren, men allt som allt känner han sig väldigt privilegierad över att kunna toppa en ansträngande resa med ytterligare en drömtrofé på 40”+ från en tontung jätte som de lyckades spåra upp genom tät vegetation.

Tack för att du läser Magasin Vildmarken! Spara 10% på allt i vår webshop med rabattkoden I<3VM

Facebook
E-post
LinkedIn
Twitter
Nyheter

Beslut om skyddsjakt på varg i Söderåsen

Länsstyrelsen Skåne har i dag besiktigat ett nytt angrepp på får i reviret Söderåsen. Angreppet har gjorts av varg. Länsstyrelsen har nu fattat beslut om