Julia Granath, 17, var enda tjejen i klassen när hon började sin utbildning på Jakt & Viltvård på ForshagaAkademin i Värmland. Till en början kändes det stundtals ensamt, men efter stöttning från omgivningen, och förebilder som exempelvis sin mamma och pappa, så kunde hon gå vidare och fortsätta följa sin passion. Nu stortrivs Julia med tillvaron – och i framtiden vill hon inspirera och uppmuntra fler tjejer till att börja jaga.
– Jag hoppas att fler tjejer kommer våga och att det kanske finns någon möjlighet att göra mer jaktrelaterade grupper för tjejer, säger Julia när jag träffar henne under hennes praktik på Vildmarken Skytte- och Eventcenter.
Intresset för jakt fick Julia av sin pappa. Redan när hon var tre år gammal fick hon följa med ut på pass. Hon minns tydligt att när orken tröt så fixade han så att Julias mamma, Inger, kunde komma och hämta henne, allt för att Julia skulle fortsätta tycka att det var roligt och inte tröttna på att jaga. Och deras jaktäventyr tillsammans fortsatte tills pappan tragiskt gick bort, mitt under en jakt, på grund av hjärtproblem.
– Jag jagade med honom ända fram tills att han gick bort, säger Julia och berättar att hon finner en tröst i att hennes pappa dog medan han gjorde det han älskade.
När pappan gick bort så beslöt sig Inger för att genomgå skjutproven för jägarexamen, detta i syfte att få behålla sin bortgångne mans vapengarderob. Affektionsvärdet var stort, och Inger ville att Julia och den andra dottern Emma skulle få ärva vapnen när de kom upp i rätt ålder.
Stöttningen från familjen, och även pappans tidigare jaktkompisar, gjorde att Julias jaktintresse fortsatt var stort. När det var dags att välja gymnasieinriktning så föll valet på ForshagaAkademin och Jakt & Viltvård, en utbildning som hennes kusin hade gått tidigare och pratat varmt om.
Hösten 2023 påbörjade Julia utbildningen och kunde så småningom ta över sin pappas bössor. Cirkeln var slut. Vid skolstart insåg Julia dock att hon var ensam tjej i klassen som i övrigt bestod av 17 killar. I början var Julia ganska nöjd med det eftersom hennes erfarenhet är att det kan innebära lite mer drama om fördelningen hade varit tvärtom. Efter ett tag ändrade hon dock inställning. Hon tyckte att det stundtals kändes ensamt och hon saknade en tjejkompis att prata med.
– Det var jättejobbigt att vara ensam tjej med killar, de hade ju varandra. Vi alla pratade ju, dock hade jag ingen tjejkompis att umgås med.
Stöttande lärare
En tung tid följde och Julia fick en tuff start i början på gymnasiet då hennes prestationsångest tog över som ensam tjej. Hon var rädd för att bli dömd, men lärarna hjälpte Julia att komma på rätt spår igen, något hon är väldigt tacksam för.
– Det var de som hjälpte mig komma genom första året när självförtroendet var på botten. De var jättepeppande, säger Julia.
Och fortsätter:
– Jag vill att det ska stå ”Tack varje lärarna” på min studentmössa, säger Julia som numera stortrivs med tillvaron.
Vill inspirera fler
Erfarenheten har gjort att hon nu vill inspirera och bidra till att fler tjejer ska våga.
– Jag hoppas verkligen att fler tjejer vågar att börja jaga, eller till exempel gå en mer mansdominerad utbildning.
Att bli ensam tjej i klassen fick Julia att höja blicken och inse att det inte är så många unga tjejer som håller på med jakt, eller rättare sagt: inte vågar. Röjsågslektionerna i skolan var något som Julia helst undvek i början. Hon tyckte det var läskigt eftersom killarna redan kunde och återigen tog prestationsångesten över.
– Jag vill att tjejer ska våga börja på utbildningen de vill och göra vad de tycker är kul, utan att behöva vara rädd då det oftast är mestadels killar.
”Vifta bort prestationsångesten”
Så småningom blev Julias mamma JAQT-ansvarig genom Jägareförbundet. Uppdraget innebär bland annat att hon åker runt till olika skjutbanor och håller i kvinnoskytte för alla som vill och har möjligheten att komma. Hennes engagemang har inspirerat Julia att göra något liknande.
– Jag skulle vilja få fram att ibland bara göra aktiviteter för tjejer, såsom skytte, teori och massa annat inom jakten. Jag vill att alla ska känna sig bekväma att ställa frågor och skjuta, alltså att våga prestera och vifta bort prestationsångesten för stunden.
Vad hoppas du att ditt arbete inom detta kommer att leda till i framtiden?
– Jag hoppas att fler tjejer kommer våga och att det kanske finns någon möjlighet att göra mer grupper för tjejer, att man har en dag på skjutbanan eller till exempel kvällsträffar med bara tjejer. Om man får ihop nog intresserade så kanske man till och med kan hålla en jägarexamenskurs, så att alla vågar ställa frågor, skjuta och att även träffa andra med samma intresse, avslutar Julia.
Text och foto: Irma Johnsson
