Mattias Lilja: Jakten på drömgösen

Under många års tid har Mattias Lilja jagat drömgösen. Här berättar han om vägen till 90-klubben, en resa som innehållit både motgångar och – enligt honom själv – en nästintill överdriven optimism.
Under många års tid har Mattias Lilja jagat drömgösen. Här berättar han om vägen till 90-klubben, en resa som innehållit både motgångar och – enligt honom själv – en nästintill överdriven optimism.
2024-06-24

Mattias Lilja: Jakten på drömgösen

Under många års tid har Mattias Lilja jagat drömgösen. Här berättar han om vägen till 90-klubben, en resa som innehållit både motgångar och – enligt honom själv – en nästintill överdriven optimism.

Nu ska jag berätta en historia som jag har velat berätta i många år, men anledningen till att jag inte berättat den tidigare är för att jag helt enkelt inte har haft något att berätta. Den här berättelsen handlar om jakten på min drömgös och för att verkligen kunna beskriva vilken enorm dröm det här har varit för mig behöver vi backa bandet ungefär 15 år.

För mig har jakt och fiske alltid funnits nära till hands och har alltid varit något jag tyckt varit väldigt spännande. Det var dock inte något primärt intresse utan det har genom åren varit allt annat en tonåring kan tänkas vara intresserad av som lockat mer. I tidiga tjugoårsåldern genomgick jag en personlig psykisk kris. Det var en tid då jag periodvis mådde riktigt dåligt över några beslut jag tagit och som jag visste skulle påverka mig i många år framöver. För mig var då tid på sjön den bästa medicinen jag kunde få. Där ute fanns inte mina bekymmer och där ute kunde jag välja att enbart fokusera på vad som hände just då. Mina problem var inte borta när jag steg i land, men det blev ett sätt att fly dem för en stund.

Intresset för fisket växte snabbt, och så småningom även för jakten. Jakten tog över mitt liv totalt och när jag skaffade jakthundar fanns det ingen återvändo. Dock har jag alltid värderat tiden på sjön lite högre och fiske har alltid haft en lite större plats i mitt hjärta. Men när jakten tar upp så mycket tid höst och vinter så finns det inte så mycket tid kvar för fisket. Våren behövdes för att jobba ikapp alla måsten som fått vänta och på sen vår och sommar passar det helt enkelt inte bra att fiska gädda, som var fisken som jag främst ville fiska. Det var då jag och min kompis Magnus, som även han jagade all ledig tid, bestämde oss för att prova på gösfisket.

Att vi då hade en helt fantastisk gössjö cirka tio minuter hemifrån hade vi inte en tanke på till en början. I stället tog vi en lånad trailer, avsedd för båtar på 6–8 meter, och la på min knallorangea Crescent 390 och drog en timme norröver till en mindre men välkänd sjö.

Vi fyllde båten med precis allt vi kunde tänkas behöva och lite till; hemmabyggda spöhållare, ombyggda högtalare kopplade direkt till en mp3-spelare, mat och fiskeprylar för att klara nästan 20 timmar på sjön. Med en klen liten elmotor och de spinnspön vi kom över la vi ut fyra wobblers, oftast bomber eller Smithwick. Två fick gå på varsin riktigt tung paravan och de andra rakt bak. Spöna som ställdes rakt bak satt i så klena spöhållare att de vid hugg höll på att slitas av från båten.

Jag minns fortfarande min första gös den första morgonen vi var ute. Det var en spegelblank dag i högsommarvärme. Gösen vägde knappt ett kilo, men den satte spår i mig och vad jag inte visste då, så var det startskottet för en 15 år lång jakt.

Vi fiskade ett par år i den här sjön och vi fick uppleva många helt fantastiska dagar – kanske inte till resultatet alla gånger, men vi hade alltid tur med vädret och lärde oss otroligt mycket om trolling och kunde successivt uppgradera vår utrustning. En av fiskarna jag minns tydligast är en som kom upp när jag tillsammans med Magnus och Linus tillbringade ännu en heldag på sjön. Vi tog huggen i turordning och det var Linus tur att äntligen få ta ett hugg. Det visade sig vara en väldigt liten abborre som tagit wobblern och besvikelsen var såklart ganska stor. Väldigt kort därefter högg det igen och eftersom det då var min tur så kastade jag mig på spöet och fick känna att fisken satt krokad. I samma ögonblick som det högg uppstod dock diskussionen om att den där abborren inte ska räknas utan det borde vara Linus tur igen. Jag hinner dock känna fisken och jag hinner även känna att det kanske kunde vara en något större fisk, men insåg snabbt att Linus faktiskt hade rätt, så jag ger spöet till honom. Han landar då en gös på 4,5 kg. Den i särklass största gös vi alla sett och givetvis var lyckan total. Vi sa till varandra att vi delade på äran för den och vi båda tog lite bilder och om jag inte minns fel så blev även den fisken dagens middag på sjöns enda ö. Den här gösen har genom åren blivit lite av en måttstock för en stor gös och gösen jag sedan dess haft som mål att toppa.

Efter ett tag insåg jag att det inte skulle funka att ha en dryg timmes körtid för att fiska gös om jag ville kunna göra det ännu mer framöver så då införskaffades en ny större båt och den fick en båtplats i sjön 15 minuter hemifrån. I detta ögonblick togs ett enormt kliv framåt och det är nu den riktiga jakten började, och först nu kändes även målet att få en drömgös på riktigt.

Sjön som jag sedan dess valt att lägga min tid i är en stor, mycket stenig och grund sjö. Det är en sjö som håller ett stort och bra bestånd av bland annat gös. Eftersom jag till en början hade båtplats i en del av sjön blev det naturligt att det blev just den delen jag kom att fokusera på. Den här delen är i storlek som en vanlig sjö häromkring så det kändes som en tillräckligt stor uppgift.

Under åren som gick gjordes efter hand, bit för bit, uppgraderingar av utrustningen, till exempel från att fiska med fyra spinnspön med två paravaner blev det med tiden sex trollingspön med räkneverksrullar på varsin paravan. Sådana uppgraderingar har gjorts i princip varje år och efter hand hittar jag nya intressanta platser och beten. De första passen körde jag från norra änden rakt söderut i en till två timmar för att sedan vända och köra rakt norröver igen. Hade jag fortfarande tid att fiska upprepade jag samma procedur, men la mig något bredvid den tidigare rutten. Jag markerade varje fisk jag tog och med tiden kunde jag se tydliga mönster över vart gösen stod.

Ett stort steg i min utveckling blev när jag bytte ekolod och plotter. Jag kunde då se djupkartorna bättre och på så sätt kunde jag undvika de grund och undervattensåsar som visat sig vara förrädiska för betesboxen med massvis av tappade wobblers.

Det tog mig cirka fem år innan jag med tillräcklig säkerhet kunde säga att jag hade hygglig koll på var fisken står och nästan kunde garantera kompisar som följde med att vi skulle få gös. Jag fick framför allt fram ungefär fyra områden där jag tydligt såg att många gösar hugger och valde två att primärt lägga min tid på. Att jag valde just de här två beror mest på att jag väldigt sällan har andra båtar i närheten och kan på så sätt styra mer fritt över mina heta platser. Jag byggde sakta upp rutter att köra efter och jag tog gös varje pass i fem års tid. Några få pass blev det en, två eller tre, andra pass 20–30 stycken.

Bygger upp en dröm

När det kommer till fiske är jag enormt optimistisk, nästan överdrivet enligt personer i min närhet. Varje dag jag spenderar på sjön bygger jag för stunden upp en dröm. Drömmen byggs utefter dagens förutsättningar och innehåller scenarion som passar för dagen. Vad som däremot alltid finns i dagens dröm är att jag får en stor fisk; ibland ett nytt personbästa och ibland ett nytt svenskt rekord. Varför det alltid innehåller stor fisk beror helt enkelt på min fascination av de riktigt stora fiskarna. Dessvärre har det inte varit min starka sida genom åren att lyckas med att få just de stora, det har mest varit kvantitet. Jag har fått några stora fiskar och jag har en hel del fångster jag är riktigt stolt över, men den där riktigt stora har lyst med sin frånvaro. Jag har ett par tappade gösar som jag vill tro kan vara den där jag inte borde ha tappat. Men det kanske är något undermedvetet sätt att trigga drömmen ännu mer än ett faktum.

Jag har alltså i tio år suttit i samma båt och trollat i ett stort område i samma sjö med samma dröm. Drömmen består av några delmål eller etapper. Som jag nämnde tidigare är fisken på 4,5 kg själva basen, det är den som ska slås. Alltså blir delmål ett en gös på 5 kg, delmål två en gös på 6 kg och så vidare. Jag började även mäta fisken efter några år och då har jag även byggt drömmar baserade på längd. Dock ska det nämnas att för mig är det vikten som är primär. Vikten kommer alltid att vara den enhet som jag värderar högst.

Under alla dessa år jag glidit runt i 1 knop och tittat på hur paravanerna bryter ytan har det såklart inte gått att undgå alla stora gösar på olika sociala medier, de har fullkomligt sprutat upp kan man tycka. Givetvis sporrar detta ännu mer och jag kom till en nivå då det kändes som att oavsett vad jag gör så kommer inte den där femkilosgösen komma upp. Jag vet att den finns där men jag får den inte att hugga.

Jag kom till slut till ett vägskäl där jag kände att jag började tröttna lite på trollingen samtidigt som jag började tappa hoppet. Antingen skulle jag fortsätta precis som innan och förmodligen tappa intresset ännu mer, eller så behövde jag göra något drastiskt. Jag valde det sistnämnda.

Den i särklass mest effektiva metoden för stor gös är prickskyttet med hjälp av ekolod; antingen vertikalt eller att prickkasta med liveteknik. Jag gjorde då ännu en uppgradering i båten, den här gången blev det ett nytt ekolod med tillhörande livegivare. Jag vet att det finns delade meningar om just det här och jag vill inte ta det här till en diskussion. Men som med mycket annat i teknikens värld så tror jag att det funkar om det görs rätt. Med rätt menar jag att man inte förföljer fisk och att man kastar ett par tre kast. Hugger det inte då så går man vidare. Bara för att man använder en effektiv teknik och metod betyder det inte att etiken är mindre viktig, snarare tvärtom.

Att jag nu bytt metod helt och hållet kan ses som någon form av desperation. Jag har själv tänkt tanken, men vill hellre se det som ett helt naturligt steg i min utveckling och ytterligare en nivå upp i jakten på drömgösen. Jag har nu tio års erfarenhet av sjön jag fiskar i. Jag har koll på branter, djuphålor, vegetation och fina platser där gösen brukar vara huggvillig. Att applicera detta på min nya metod borde bli hur lätt som helst och succén borde vara ett faktum.

Vi ska komma ihåg att jag sitter i en styrpulpetbåt utan elmotor, jag behöver alltså styra båten med ratten. Är det även lite vind så behöver jag ankra med ett traditionellt ankare. Det är absolut inte något som är optimalt, men det går. Vad jag snabbt märker med min nya metod är att medelvikten på fiskarna jag tar drastiskt ökar, men jag får inte mer fisk, jag får till och med färre.

För mig blir det här en riktig nystart och en nytändning utan dess like. Platserna och kunskapen om sjön har jag som sagt, men nu är det helt annan utrustning som gäller. Lågprofilrulle, kortare och lättare spinnspön, mjukbeten och allt vad det innebär. Att få börja laborera med krok, blyskallar, stingers och tafsar igen skapar ett stort mervärde jag saknat en tid.

Men drömgösen då? Den borde väl bara vara att hämta? Nej. Det har visat sig vara lättare sagt än gjort. Jag fiskar med den här tekniken i nästan två år och lyckas inte få en fisk över 80 cm eller 5 kg. Jag får väldigt sällan en fisk under 70 centimeter, men den där stora går verkligen inte att få. Jag får rapporter om fiskar över 6 kg, över 8 kg till och med närmare 10 kg, men jag lyckas helt enkelt inte.

Så när jag packar ihop båt och all utrustning efter 2023 års säsong gör jag det med viss besvikelse och frustration. Jag vet dock att det har kommit upp en hel del stora gösar under året och jag är ändå, som vanligt, oproportionerligt optimistisk inför den kommande vårsäsongen. När säsongen väl kommer står jag här med en väldigt dålig rygg och ett diskbråck ligger farligt nära. Det grusar såklart först och främst min plan för förleksgäddan. När jag ändå tar mig ut på några korta pass väljer jag att fokusera på gösen.

Jag går ut på samma sätt som tidigare. Jag fiskar av mina säkra platser och upptäcker att det inte finns en fisk. Jag får ingenting. Jag behöver byta taktik och det snabbt. Jag släpper precis allt jag planerat och börjar leta betesfisk. Jag kör i några timmar och markerar stora betesfiskstimm, jag får sedan en bild av hur jag ska lägga upp mitt fiske och på vilka platser det känns hett. I anslutning till strukturer och de markerade stimmen börjar jag sakta och systematiskt fiska av bit för bit. Jag upptäcker snabbt att gösarna är riktigt tjuriga, men de är här och det tar faktiskt inte lång tid innan jag krokar på en gös som väger in på 5,1 kg och 81 cm. Det är ett nytt personbästa och delmål ett som jag kämpat för i många år är avklarat.

Det är såklart både lycka och glädje, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att den inte är tagen på trolling. Fisken är precis lika fantastisk som jag föreställt mig genom åren, men jag har tagit den på en överlägsen metod. Det är fakta och jag kan inte, hur mycket jag än vill, värdera den lika högt som jag hade gjort om den tog på trolling. Men istället för att dra en skugga över metoden och sättet jag valt att fiska på de senaste åren behöver jag utvärdera vad jag vill åstadkomma. Svaret blev faktiskt enkelt. Jag har genom hela mitt fiskeliv drivits av den stora fisken, det har alltid varit grundpelaren inför varje fiskepass. Det är alltid störst fisk som värderas högst.

Den här femkilosgösen blev nu bensin på elden i jakten på drömmen. Fem kilo är ju som sagt bara ett delmål och nu är det bara att blicka framåt mot nästa mål. Jag har nämnt några betydande uppgraderingar jag gjort tidigare och under säsongen hittade jag Savage Gear Monster Shad 18 cm. För mitt fiske blir detta en av de viktigaste uppgraderingarna någonsin. Till trollingen har jag en särskild bomberwobbler som vissa dagar är helt sanslöst överlägsen allt annat i betesboxen, precis så överlägsen är Monster Shad nu när jag fiskar gummibeten. Att hitta ett bete som visar sig från sin bästa sida gång efter gång bygger självförtroende och när det känns trögt är det riktigt härligt att ha ett bete som känns som att det fiskar sig självt.
Det blir ytterligare fyra pass på sjön i mars och april, två till tre timmar långa (korta) och jag lyckas med bedriften att ta ytterligare två personbästa; en gös på 83 centimeter och 5,2 kg följt av en riktigt rund och tjock på 79 centimeter och 5,43 kg.

Jag börjar lite smått summera årets vårsäsong och kan glädjas över att jag knäckt någon form av kod i år och med sex gösar över 5 kg har jag gjort min bästa säsong någonsin. Men något saknas. Jag får rapporter om stora gösar och jag känner mig inte helt tillfredsställd. Men tiden är knapp och vädret och andra sysslor samarbetar inte om man vill lägga tid på sjön! Men så ser jag en lucka, väderappen visar helt plötsligt lugna vindar på lördag den 27 april. Jag meddelar hemma att just den dagen vill jag verkligen försöka en sista gång. Jag bygger precis som vanligt upp helt orimligt höga förväntningar och helt självsäkert intalar jag mig själv och alla andra att det kommer komma upp något stort. Det här gör jag inför varje pass, så egentligen är det ingen större skillnad, förutom att den här gången finns det en uns av desperation i mina uttalanden, jag vill så otroligt gärna lyckas.

Jag blir något sen ut morgonen den 27:e, men klockan 07.00 trailar jag i båten och kan börja fiska tio minuter senare. Det är endast lite krusning på ytan och det är kallt i luften, bara några få plusgrader. I vattnet är det sex grader och gösarna verkar sega vid en första anblick. Men efter ungefär tio minuter landar jag första gösen på lite drygt 4 kg, och på första kastet direkt efter att den blev återutsatt tar nästa, även den en bit över 4 kg.

Det är precis en sån start som ger hopp om drömmen och några minuter senare ringer min dotter ett videosamtal som jag tar. Jag sätter telefonen i en hållare bredvid ekolodsskärmen och kan på så sätt fortsätta fiska samtidigt som vi pratar om dagens frukost som serveras hemma vid matbordet. Mitt i konversationen ser jag ett eko nära botten som inte riktigt ser ut som de jag sett tidigare under morgonen. Jag säger till min sambo och dotter att jag kan ha hittat något och kastar som vanligt ut min Monster Shad. Med halvt fokus på vårt samtal och halvt fokus på fisken så låter jag jiggen sjunka ner till botten för att med ett par knyck lyfta upp den över fisken och sedan ner igen precis framför, med ett öga på varsin skärm ser jag en liten reaktion och jag lyfter sakta jiggen igen och ser hur fisken kommer.

Den kommer bestämt och den kommer med full fart. Stenhårt tar den min jigg och jag ser och känner ett enormt spöböj. Jag tror inte just då att den är så stor men jag säger ändå över telefonen att det känns bra och går upp på däcket. Efter en ganska kort men tung drillning kan jag håva en enorm fisk, det är så tydligt och inte ens i närheten av något jag någonsin sett tidigare. Jag får ett riktigt adrenalinrus och i ren glädje skriker jag i telefonen säkert tio gånger att den är hur stor som helst!

Jag krokar snabbt av fisken i håven och visar den för min familj som fortfarande sitter och tittar på en tom bild i vårt videosamtal. De ser så klart att den är stor och jag har svårt att samla mina tankar så vi avslutar samtalet och jag låter fisken ligga i håven en kort stund när jag snabbt tar fram avkrokningsmatta, måttband och våg.

Trots att jag aldrig har sett en så här stor fisk känner jag mig ändå väldigt säker på att jag har en fisk över 90 cm i min håv, så jag tar självsäkert en snabb bild på gösen som jag skickar till mina närmsta vänner med texten ”nytt pb i håven!”.

Under tiden som jag mäter gösen till 91 centimeter känner jag hur telefonen börjar vibrera i fickan av alla svar jag får på mitt meddelande. Jag njuter otroligt mycket av den korta stund jag hanterar fisken samtidigt som jag känner mig helt emotionellt avdomnad. Jag väger gösen till 7,45 kg och tar några snabba bilder innan jag med glädje och stolthet låter den simma tillbaka ner i sjön.

Välkommen till 90-klubben

När allt är över ger jag ifrån mig ett glädjevrål ut över den knäpptysta och dimmiga sjön och sedan sätter jag mig i tystnaden några minuter och försöker greppa vad jag precis varit med om. Det är exakt en fisk av den här magnituden jag drömt om så länge. En gös över 90 centimeter är så otroligt mycket större på alla sätt än en gös på 80 centimeter.
Jag har alltid föreställt mig det, men när man väl sitter där med drömmen i famnen är ingenting som man föreställt sig.

Jag får under tiden massvis med svar på mitt meddelande jag skickat tidigare och som jag skrev till min gode vän Anton, som välkomnade mig till 90-klubben. ”Nu tar vi en större” kunde inte vara mer passande än något annat! Den här fisken gav mig helt enormt mycket glädje och även en viss lättnad, men främst av allt gav den mig blodad tand.

Viljan att få känna tyngden av ännu en gös i den här storleken blev nu, om möjligt, ännu större!

Tack för att du läser Magasin Vildmarken! Spara 10% på allt i vår webshop med rabattkoden I<3VM

Facebook
E-post
LinkedIn
Twitter
Viltrecept

Lucas Eriksson lagar: Viltsushi med sting

Lucas Eriksson bjuder den här gången på sushi utöver det vanliga. När han skulle ta sig an den japanska klassikern så valde han nämligen att

Månadens tidning
Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!