Fiskereporter Matilda Leijon lämnade nyligen värmen på fiskelodgen i Belize för att ta sig an potentiella tiokilosgäddor i mystiska Vänern – en sjö som är svår att bemästra…
Att jag kom hem till Sverige tidigare i år än vad jag har gjort de senaste två åren kan ha att göra med att jag verkligen ville ta mig ut på vår guldsjö och försöka mig på att få en stor fisk. Det är självklart Vänern jag pratar om, denna mystiska sjö som ändå känns väldigt svår att bemästra. Var står fisken när det bara är 0,8 grader i vattnet? Vilket bete är det som egentligen funkar? Jag tog med mig kungen av Vänern för första passet och sedan hade jag turen att få till en tur med min fina vän Erik, som ni dessutom läst om tidigare. Är ni sugna på att läsa mer om Erik så finns det en artikel där jag pratar om ”Kungen av Kalmar”.
Hur fungerar egentligen vårfisket i söder i Sveriges största sjö? Det kommer upp krokodil efter krokodil och enligt sociala medier är det bara att åka dit och plocka upp en tia så är det klappat och klart. Men hur lätt är det egentligen? Jag själv har fortfarande min fantastiska 10 000-gramsgädda i toppen. Jag kände tydligt att det var dags att utöka det. Jag kände mig sugen att fånga en sådär typisk tolva. Enkelt, speciellt när jag skulle få fiska två dagar med Andreas Seger. Andreas behöver inte längre någon presentation. Han fortsätter imponera på mig och det är så lycka mig som får fiska med honom. Med hela 42 gäddor över tio kilo – många från just Vänern – kände jag att jag var i trygga händer.
Jag plockade med mig mina specialfärger på Buster jerk och pig shad jr och styrde skutan mot nya marker. Vi skulle fiska i ett område där jag tidigare inte hade fiskat själv. Jag drog igång min GPS och knäppte en koffeindryck samtidigt som Hoojas nya låt spelades högt ur högtalarna på bilen.
”Vem fan är du”, sjöng Miriam Bryant högljutt och jag kände nästan igen mig. Var fasiken är mitt PB? Jag tycker att det hör till att jag har lite extra högt självförtroende, känslan var på topp. Det kändes att de stora gäddorna var på hugget.
Min Ursuit satt nästan som ett korvskinn med tanke på alla kläder som gömde sig under. Jag är mycket väl medveten om hur mycket jag fryser under fiskepassen, speciellt under tidig vår. Vi bestämde oss för att inte börja alldeles för tidigt, det visade sig att det skulle vara minusgrader så det hade inte varit superlätt att fiska under just de timmarna. Båten sjösattes och det finns ingen känsla som slår just den; pirret i kroppen, förhoppningarna som stiger och alla saker som finns att prata om när man inte har setts på månader. Andreas är ju lillebrodern jag aldrig fick så det känns extra fint att vi delar gäddfiske tillsammans. Just den här dagen hade vi Michael Bergander med oss i båten. Berget, som han kallas för, är en av de som varit med längst i ”gamet” och har otaligt många fina fiskar på sitt samvete.
Dagen innan jag följde med så hade grabbarna fått uppleva ett helt magiskt fiske som man bara kan drömma om. Under tiden jag satt hemma vid datorn, redigerade video och hade en kråka i näsan, fångade de hela sju gäddor över en meter på ett och samma pass. Får jag så många fina fiskar på en hel säsong är jag redo att poppa en flaska och fira. Förhoppningarna för passet var höga och det var dags att börja kasta. Självklart valde jag min specialfärg på Pig shad Jr, en halvtransparent orange kropp med svarta linjer på ryggen. Jag riggade i ordning ett haspelspö och började kasta. Cirka 15 gram sattes i nosen för att få ner den på det åtta meter djup vi fiskade. Det var viktigt att hålla det relativt bottennära då det var så ofantligt kallt i vattnet och fiskarna inte är supersnabba, speciellt inte med ett bete som är så pass litet som 20 cm. Det är svårt att motivera gäddan att stiga långt för ett så pass litet bete. Andreas däremot, han slog på stora trumman och körde en nyhet från CWC, dubbelmusen. Ni som har koll på CWC vet att de sedan några år kört stenhårt med Miuras mouse som uppfanns av den duktiga italienaren. Med ett huvud bestående av mycket hjorthår trycker den mycket vatten och får verkligen gäddorna att reagera. Nu snackar vi ett bete som är värt att stiga för att klippa.
Kylan var inte så påtaglig som jag på förhand hade befarat och vi fick heller inga istappar i våra spööglor, jackpott! Någon fisk fick vi inte heller. Är det inte intressant hur fisket kan gå från att vara så ofantligt bra till att inte alls vara något att hurra över på bara en natt? Det är som Berget säger: ”Dimma är absolut inte bra för fiske. Vi kommer ha det tufft i dag.”
Jag skrattade bort det när det var bland det första han sa när vi kom ut, inte kan fisken bry sig om det. Eller? Strax efter lunch började jag tveka på att jag sagt emot honom. Kan det verkligen stämma så mycket med vädret? Dimman låg så tjock och det absolut inte fanns någon möjlighet att veta var vi låg och fiskade om vi inte använde oss utav Garmin-enheterna för att kolla på sjökortet. Tack och lov för elektronik! Den hjälpte oss inte bara med att se var vi var, utan vi kunde även följa utvecklingen av temperaturen – vilken var lika med noll förändring.
Dagen slutade som ganska medioker där ingenting speciellt hände. Fortfarande var det väldigt trevligt och det finns ingenting att klaga på, förutom just mängden fisk vi fick, eller rättare sagt inte fick. Själv hade jag en liten snärta som jag tappade precis innan vi kunde ta leadern. Grabbarna kallade det en fångst, men jag känner att det inte spelar någon roll oavsett då fisken var så ofantligt liten.
Väl i stugan pratade vi om vad som gått snett under dagen, vad som gjorde att det kunde vara så stor skillnad från dagen innan. Berget var bombsäker på att det var 100 procent dimman som gjort det. Så det var ändå med en skön känsla jag gick och la mig. SMHI visade sol för morgondagen…
Långt innan klockan ringde vaknade jag och kände mig redo för dagen. Jag plockade ihop mina sängkläder och packade ut allt till bilen. Jag tryckte i mig några knäckemackor innan det var dags att än en gång sjösätta båten. Jag riggade om och valde att sätta på en jigg som var sex cm större och hade en större profil. Inte skulle väl gäddan tveka nu, det var ju primetime. SMHI hade rätt och solen sken varmt och skönt. Klockan var bara strax efter åtta och den sköna känslan infann sig direkt. Vantarna som precis hade torkat sög åt sig vattnet från rullen vid kast och invevning. Det kändes knappt kallt. Trots att allting stämde och vi fiskade på ställen där Andreas visste att det stod stor fisk fick vi inga napp. Mornarna har i regel varit sega så vi oroade oss inte för mycket. Klockan slog elva och första fisken kom upp, och pulsen likaså. Dessvärre var det en fisk som inte var värd att blöta ner sina händer för och den krokades av vid sidan av båten. Vi bestämde oss för att åka in i vik för att prova hårdbeten. Med nollgradigt vatten kan det absolut vara för tidigt för detta äventyr, men det var ju inte som det var någon rock’n’roll ute på grynnorna ändå.
Någon ynka halv grad var det varmare i vikarna. Ingen vind och stora fina vikar, vikar där vi vet att fisken borde stå. Jag drog på min pig shad och Andreas valde min superheta blå Buster jerk. Tänk vilken historia det betet har, vilka ofantliga fiskar som fångats på just det betet. Det känns nästan heligt på något sätt att få ha en egen färg. Det tog inte många kast innan Andreas tog den första gäddan någonsin på just Leijon-edition. Hur kan jag vara så säker på det kan man undra? Jo, det var premiär bara några dagar innan för försäljning av just denna. Riktigt roligt, stoltheten rann nästan över mig. Vi ville inte tillbringa alldeles för mycket tid med att lattja runt då vi insåg att det inte var nyckeln till framgång denna dag så vi riggade om och åkte tillbaka till djupvattensgrynnorna. Det var dags för en stor.
Mitt i vår konversation om matte på högskolan kände jag ett litet ”pick” i mitt spö och satte mothugg som om det inte fanns någon morgondag. Jag kände att det var en tungfisk och skrek ”nu, nu, nuuuuuu”. Michael sprang efter håven eftersom jag redan hade krokat fisken på kort lina. Jag tog ett steg tillbaka och pressade in fisken i håven. Det rörde sig om en riktigt fläskig madam, kanske en 90-fisk om jag får gissa. Ta aldrig mig seriöst när jag gissar längd eller vikt på en fisk, det är inte riktigt min specialitet så att säga. Michael ville väldigt gärna att vi skulle väga den eftersom han för statistik på fiskar över tio kilo, och detta kunde vara en som låg precis på gränsen. Jag och Andreas ställde oss väldigt skeptiska till detta fram tills vi fick upp den på måttbandet. När hon ligger där och magen flyter ut gott så visar det sig att hon är så lång som 106 cm. Inte många gäddor med den längden pressar över tio så jag var fortfarande skeptisk. Michael var bestämd och tyckte verkligen vi skulle väga den. Det tar ju inte många sekunder att få en vikt så vi körde. Tur var väl det. Det visade sig att vara den tyngsta spinnfiskade gädda jag någonsin fångat med en magisk vikt på 9,6 kilo. Hur är det möjligt att få en så tung gädda med den blygsamma vikten? Ni kan ju nu börja förstå hur fet hon faktiskt var.
Händerna, som fram till dess hade börjat bli kalla, värmdes upp i eufori och dans när hon simmade så fint tillbaka i det kalla vattnet. Chockade stod vi och kunde inte riktigt förstå. Vilken jäkla fisk, herre jösses! Snacket om matte övergick till sång och skämt. Som ett brev på posten, och passande med tanke på den goda stämningen, fick Andreas hugg och även han kunde stoltsera med en ännu fetare 107 cm gädda. Han hade turen med sig att fisken tagit sig över gränsen och lyckades bli hans 43 gädda över tio kilo. Ni som läste min artikel från förra årets vårfiske med Andreas vet att han då hade 34 gäddor över tio kilo. Det är ofattbart vilken fantastisk fiskare han är. Jag är så himla stolt över var han har tagit sig.
Fiske med legendarer
Bara några dagar efter det lyckade passet med Andreas fick jag äran att ta mig ut med Erik Petersson. Det kändes nästan som jag flöt på en kändisström. Vilken ynnest att få fiska med sådana levande legendarer. Erik och jag har inte fiskat tillsammans på fem år så det var fint att äntligen komma ut tillsammans igen. Vi hade denna dag ingen dimma som gjorde oss sällskap. Dock bestämde sig regnet att hänga med oss hela dagen och glasögonen var prickigare än den mest stjärnklara himmel. Jag fick ett litet wake-up-call där och då och insåg än en gång hur fisket kan vara olika.
Under denna dag fick vi fler gäddor, men ingen som var supertjock. Vi blandade fisket på samma sätt som jag gjorde dagarna innan med både grynnfiske samt vikar. Toppen för dagen var 112 cm och 8,5 kilo. Vi fiskade inte på samma ställe i sjön de olika dagarna, men hur tusan kan det komma sig att det är så olika kondition på fisken? Jag såg tydligt hur man aldrig kan vara fullärd när det kommer till gäddfiske. Jag hoppas jag inte ens kan 1 % av allt, då har jag så mycket fint att fortsätta lära mig av. Denna sommaren kommer till största delen spenderas i Sverige. Jag är redo.
Oj, vad redo jag är.