Rådjursjakt enligt tradition

2020-12-14

Rådjursjakt enligt tradition

I Vitå och Högsön i Norrbotten är en ny nyårstradition på väg att födas. Då samlas nämligen jägare från de två byarna för att jaga rådjur tillsammans. Och fyraåriga strävhåriga taxen Harry såg till att jaktåret kunde avrundas på bästa sätt. [Text & foto: Joakim Nordlund]


Rådjursstammen har vuxit i norra Sverige. Det här bäddar för spännande jakter – och nya traditioner. På nyårsaftonsmorgonen när de flesta plockar fram feststassen finns ett gäng som ställer väckaren för att istället dra på sig vita och mer lediga kläder. I byarna Vitå och Högsön i Norrbotten avrundar man året med en sista gemensam jakt på rådjur.
– Jag har väl funderat lite på det här och när jag tog upp det var det flera som tände på idéen, säger Johan Andersson.

Förutsättningarna för en lyckad jakt är ändå relativt goda när jägarna träffas den här nyårsaftonsmorgonen. På flera platser har rådjur observerats den senaste veckan. Fem av de tio jägarna som är med utgår från Högsön medan resterande fem jägare åker vidare till Vitå. I Vitå parkerar de bilarna vid den fina lilla byskolan som, efter bybornas målmedvetna kamp, nu får leva vidare.
– Det här är en fin by att bo i. Skolan är viktig. Jag har ju själv barn som är små, säger Johan Andersson samtidigt som han plockar fram geväret ur bilen.

Med gevären över axlarna vandrar han och fyra av hans kamrater förbi de närmaste gårdarna. Wictor Bergqvist har sin drever Thero med sig och hunden är heltänd och ställer sig av och till på bakbenen för att vädra medan han ännu sitter i koppel. När de har vandrat ut så att de befinner sig på baksidan av Öberget stannar de för ett kortare rådslag.

Wictor ska släppa sin hund lite längre fram och de andra som inte har hund enas snabbt om var det är bäst att passa. Jan-Erik Drugge väljer att ställa sig i skydd av några ensilagebalar.
– Det kan passa bra eftersom jag inte har några vinterkamouflagekläder. När jag står i skydd av de här vita balarna är det ju inte mycket av mig som syns. Sedan får man ju också ett fint naturligt stöd om man får skottillfälle, säger han.

Och skottillfällen ska komma.

Drevet i full gång
Samtidigt har Stefan Säthergren släppt sin tax i Högsön. Den fyraårige lille hanhunden har, precis som Wictor Bergqvists drever, visat fina takter i skogen under året som har gått. Det första som händer i Högsön är att taxen släpps på ett spår. Rådjuret väljer då att springa ned mot sjön Sladan. På ängarna är snödjupet överkomliga 30-40 centimeter men i vassen är snödjupet nästan 60 centimeter. Och det blir för mycket för den kortbente lille kämpen. Efter några minuter finner han det för gott att vända tillbaka till husse. Sedan släpper Stefan honom på ett nytt spår och den här gången går det bättre. Snart är drevet i full gång och det buktar nu in byn för att sedan ta riktning mot Vitå. Den lilla taxen kämpar målmedvetet och frenetiskt för att ta sig fram i snön. Varje steg kostar kraft men tanken att stanna och ge upp verkar inte finnas.

Johan Andersson hör skallen från drevet från sitt pass i Vitå.
– Det är en jättefin hund. Ja, vi har två riktigt fina hundar med oss i dag. Vad skoj att det blir drev, säger han med ett leende på läpparna. 

Skallen närmar sig

Han står sedan och lyssnar på skallen som sakta men säkert närmar sig. Därefter öppnar han ryggsäcken och tar fram en termos. Han häller upp lite varmt kaffe och bjuder på en limpsmörgås med skinka. Under tiden som han dricker har en get smugit fram ur skogsdungen cirka 120 meter bort. Det vänder upp sidan mot honom och står där i stort sett blick stilla och lyssnar i flera minuter. Det är aldrig aktuellt att skjuta eftersom det finns bebyggelse intill bakom.
– Det är fina djur. Det här djuret skulle jag kunna skjuta. Avståndsmässigt är det inga problem. Det står också helt stilla och jag kan ta stöd. Men såna här skott skjuter vi givetvis inte. Ska man jaga så här pass nära en by så har man ett extra stort ansvar, säger Johan med låg röst. 

Istället får vi nöja oss med att fotografera och beundra djuret. Jan-Erik Drugge sitter på passet 250 meter bort. Där har ett annat djur smugit ut men han upptäcker det för sent. Det springer snett mot passet där Johan står men han är fullt upptagen med att se på geten som står åt motsatt håll.
– Det hade varit ett bra skottillfälle för dig Johan. Vi får väl hoppas att vi får någon fler chans, säger Jan-Erik på jaktradion.

Via jaktradion håller också Stefan Säthergren sina jaktkamrater underrättade.
– Harry är ju på väg med ett djur åt erat håll så pass upp, säger han.

Den lilla hunden är ibland nästan helt begravd när han skumpar fram genom snötäcket. Ibland kan han stanna och hämta andan för en kort sekund. Men han ger sig inte utan han arbetar sedan oförtrutet vidare trots att han är cirka 500 meter efter djuret han driver.
– Det går ju bra även för en tax. Rådjuren stannar ju upp när de är före så det funkar. Det är imponerande att se honom. Så liten och sånt jäkla ”go” i sig, säger Johan.

Trots att det inte går fort fungerar det uppenbarligen. Till sist har han drivit rådjuret från Högsön och upp till Öberget i Vitå där Vitågänget passar. Tobias Nilsson, som är en av passarna där, hör hur hunden arbetar med rådjuret inne i skogen. Han provar att springa för att genskjuta det, allt i hopp om att komma till skott.
– Jag hörde ju också hur det knakade lite där inne så jag var rätt nära. Men det var så tätt att det inte gick att få något rent skott, säger Tobias Nilsson.

Det buktar några gånger uppe på berget. Sedan tar rådjuret flykten ut på den snöbeklädda ängen förbi de stora vita ensilagebalar där Jan-Erik Drugge står. Den här gången är han med på noterna. Smaldjuret som nu kommer hinner bara tio meter ut på ängen när han skjuter. Träffen från 308:an kastar djuret till marken och det är i stort sett ögonblicklig död. Efter några minuter har också Harry hittat fram. Den tappre och hårt arbetande taxen ser till att lugga det skjutna djuret på hår.
– Jamen så bra jobbat. I dag drev du jättebra. Va duktig du är, säger Jan-Erik och klappar om den lilla kämpen.

Sedan fortsätter han:
– Man hör ju drevet men rådjuren hör man ju sällan. Plötsligt står de bara där. Nu gick det ju inte så fort när det kom i snön så jag tyckte att jag hade rätt bra koll på händelsen. Jag hann bli lite kall men man återfår ju värmen när det börjar bli spännande. Och jag var ju beredd så det var inte någon fara.

Jan-Erik Drugge har haft en framgångsrik höst i rådjursskogen. Det här var femte djuret som han fällde inom loppet av tre månader. Den här dagen blev det en get men han har också fått fälla en riktigt grann sextaggare.
– Jag tycker att det är en spännande jakt. Jag går gärna ut och sitter så fort som tillfälle ges. I år har jag haft bra flyt och det fortsatte ju ända in i det sista, säger han och skrattar.

Han tycker också att gemensamhetsjakten är ett bra initiativ.
– Jamen det är ju kul att gå ut så här tillsammans. Vakjakten är rofylld men jakten med hund som driver är mer spännande. Det händer alltid mer då. Sedan är ju det här skoj för att man får träffas, prata och umgås lite också. Det här får vi göra till en tradition tycker jag, säger han.

Harry är nu kall och frusen. Det hänger is i håren runt nosen och hela nyllet är smyckat med blod och rådjurshår. Samtidigt kommer hans husse Stefan Säthergren gående tillsammans med sonen Gustav Säthergren. Gustav tar upp deras fina lilla kämpe och värmer honom mot kroppen. Och Harry ser verkligen ut att älska att få komma upp i famnen hos 13-åringen.
– Va duktig du är, säger Gustav och kramar om honom.

Och Harry är väldigt allsidig. Han används också vid älgjakten där Stefan Säthergren går med honom i band. Om den strävhårige taxen sedan hittar ett älgspår så släpper han honom. Den här hösten drev Harry en tiotaggare på en passkytt som fick tillfälle att skjuta.
– Han tar rådjur först om de är i farten och sedan väljer han älg. Det kommer i den ordningen. Älgen som vi sköt drev han i en timme, säger Stefan.

Hans hund används också till eftersök.
– Ja, det är han jätteduktig på. Vi har varit med om att söka upp älg vid några tillfällen. Han sköter det jättebra. Jag går i band med honom så det är bara att följa med och låta honom arbeta, säger Stefan.

Brinnande intresse för jakt och hundar

Sonen Gustav och Harry är bästa kompisar. Gustav går i årskurs sju i Råneskolan. Där får man på elevens val läsa in jägarexamen under högstadietiden och han har sedan ett par år ett brinnande intresse för både hundar och jakt.
– Det finns inget roligare än att vara med på jakt. Jag brukar hänga med på så många jakter jag kan. När jag blir äldre vill jag också skaffa mig en helt egen hund. Eller helst skulle jag vilja ha flera. Jag hade velat ha en drivande, en fågelhund och en älghund, säger han med drömmande blick.

Av de tio som är med har nästan alla snart haft någon form av närkontakt med djur. Roger Larsson som sitter på ett av de första passen i Vitå hör när Wictor Bergqvists släppte sin drever ungefär samtidigt som taxen släpps i Högsön.

Det djuret som drevern hittar far dessvärre inte där någon passare sitter.  Det är ändå händelserikt i skogen hela den här nyårsaftonsdagen.
– Först driver ju taxen ovanför mig. Sedan börjar drevern att driva och då koncentrerar jag mig på drevern där han var. Och så när jag vänder mig om kommer ett smaldjur som bara är åttio meter ifrån mig men som jag inte upptäcker i tid. Jag har ju uppmärksamheten åt ett annat håll. Därför hinner jag heller inte skjuta, säger han.

Och så är det för många den här jaktdagen.
– Man kan då inte klaga på att det inte händer något. Det är riktigt kul och spännande och jag själv får ju en bra start som kommer så nära den där geten. Nästan alla har ju haft kontakt med djur i dag. Det är ju så här man vill att en jakt ska vara. Det här kommer vi definitivt att göra flera gånger, säger Johan Andersson.

Innan de här gemensamhetsjakterna började anordnas fanns det enskilda jägare som släppte hundar och jagade.
– Men många gånger blir det upptag i en by och sen fortsätter det mot den andra och så blir det ingenting av det i slutändan, säger Johan.

Det var också vad som hände vid den här nyårsaftonsjakten. I och med samarbetet så kunde jägarna i Vitå ändå skjuta för hunden som släpptes i Högsön.
– Ja, det är ju lyckat. Det är ju så vi har önskat att det ska få fungera. Och i dag blev det precis så som vi tänkt oss, säger Johan.

Det här är tredje gången som jägarna i Högsön och Vitå går samman och jagar rådjur. Och själva idén föddes i samband med ett bastubad. 
– Men det är den första nyårsaftonen så på det sättet är det en historisk jakt. Förhoppningsvis kan det också bli en nyåraftonstradition, säger Johan.

Perfekt avrundning av jaktåret

Sedan återstår jobbet att ta hem kroppen. Jan-Erik fäster ett rep och sedan drar de kroppen på snön längs ett snöskoterspår fram till närmaste väg. Därefter kör de dit en bil och lastar in allt för att inte behöva gå med ett dött djur mellan gårdarna. När de har flått och hängt slakten väntar kaffe och hembakt fikabröd i det Säthergrenska köket. När solen börjar gå ned är det dags för jaktkamraterna att börja förbereda inför det mer traditionella nyårsfirandet.
– Ja, det här var en rolig grej. Det är klart att vi bör fortsätta med det här. Det är väl svårt att avrunda jaktåret här hemmavid på ett bättre sätt, säger Stefan Säthergren.

Och de andra nickar instämmande.

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
HikMicro Thunder TH35C
Produktrecension

Vildmarken testar HikMicro Thunder TH35C

Vi på Vildmarken älskar både att testa prylar och att jaga vildsvin – och ibland har vi ynnesten att få kombinera våra passioner. Vi har

Månadens tidning

I det här numret får vi följa med på utlandsäventyr i form av en klassisk monteria, en jaktform där man på förhand aldrig vet hur mycket eller vilket vilt man kommer stöta på. För Jens Kjær Knudsen var det dock ingen tvekan om vad som hade lockat honom till Spanien, nämligen drömmen om att fälla ett spanskt vildsvin.         

Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!