”Varför åker man till ett älghägn mitt under brinnande jaktsäsong? Jo, därför att ibland är det viktigaste man kan göra med en ung jakthund att inte släppa den på jakt.” Så inleder Mattias Westerlund från Hundskolan Vision månadens krönika. Läs krönikan i sin helhet här intill.

Det låter kanske lite märkligt. Mitt i brinnande jaktsäsong vill man naturligtvis ut. Man har en ung hund som utvecklats snabbt, träningen har gått bättre än beräknat och nu vill man se vad den verkligen går för. Men ibland måste man backa ett steg. Och ibland kan det faktiskt innebära att man åker till ett älghägn.

I tidigare delar av Hundskolan Versions artikelserie här i Vildmarken har ni kunnat följa den östsibiriska laikans utveckling. Vi har lagt upp träningen, tagit ett steg i taget och försökt bygga upp hundens erfarenhet utan att stressa fram resultat. Och det fina är att det har fungerat. Kanske till och med lite för bra. För plötsligt kommer den där tiden när man börjar känna: Nu är det väl ändå dags att släppa? Men det är också då man måste börja fundera på vad man egentligen släpper hunden på.

När verkligheten kliver in

Under älgjakten i Lappland fick jag själv anledning att fundera lite extra på det. Förutsättningarna var egentligen inte särskilt svåra, om man hade haft en gammal, erfaren älghund. Men nu var det en ung hund. Och i markerna fanns det ren. Väldigt mycket ren.

De gamla älghundarna bekymrar sig inte särskilt mycket om det. De har varit med förr. De vet vad de ska göra och framför allt vad de inte ska göra. Men en ung hund har inte den erfarenheten, för den är fortfarande nyfiken på världen. Och en ren som plötsligt dyker upp framför nosen är trots allt ett djur som rör sig, luktar intressant och springer undan. Det är precis där man som hundförare måste börja tänka ett steg längre. För samma situation kan förstås finnas på andra håll i landet.

I södra Sverige kanske det handlar om rådjur som hunden riskerar att börja jaga när det egentligen är älg som är målet. Här uppe är det ren. Problemet är egentligen detsamma.

Ska jag släppa?

Den spontana känslan under en jaktdag är förstås: ”Nu har vi tränat färdigt. Nu ska hunden få jaga.” Men är det verkligen så enkelt? Om jag vet att risken är stor att den unga hunden får upp ett annat vilt än det jag vill att den ska jaga, varför skulle jag då utsätta den för situationen?

Visst kan man försöka styra upp situationen med lydnad. Man kan kalla in. Man kan bryta. Man kan försöka få hunden att förstå vad som är rätt och fel, men man ska också vara ärlig mot sig själv. En ung hund som får sin första riktiga jaktupplevelse på fel vilt kan få en väldigt stark belöning av själva jakten. Den behöver inte förstå våra regler. Den förstår bara ”det där var roligt”. Och då har vi plötsligt skapat ett problem som vi själva hade kunnat undvika.

Därför åker vi till älghägnet

Det är också här jag tycker att ett älghägn kan fylla en väldigt viktig funktion. Inte som någon genväg till en färdig jakthund, utan som en möjlighet att ge hunden positiva och kontrollerade erfarenheter av just det vilt vi vill att den ska intressera sig för. För den unga hunden kan det vara värdefullt att få möta älgen under förhållanden där jag som förare faktiskt kan påverka situationen.

Jag kan låta hunden upptäcka älgen. Jag kan läsa hundens reaktion. Jag kan bygga upp nyfikenhet och engagemang. Och framför allt kan jag försöka se till att de första erfarenheterna av det vilt som hunden ska arbeta med blir så positiva som möjligt. Det är en helt annan situation än när man släpper hunden i en skog där den själv plötsligt får välja mellan ren, rådjur, älg eller något annat som råkar dyka upp framför nosen. Här kan jag styra mycket mer. Och det är just kontrollen som är intressant.

Det handlar inte bara om älgen

Ett älghägn kan dessutom användas till betydligt mer än att skapa intresse för älg. Lydnad är ett exempel. Att kalla in en hund i en kontrollerad miljö, där man kan arbeta med störningar och ändå ha möjlighet att påverka situationen, kan vara betydligt enklare än att försöka göra samma sak ute på jaktmarken när hunden har fullt upp med vittringar, vilt och allt annat som skogen erbjuder.

Det är skillnad på att säga ”kom här!” när hunden står bredvid dig – och att säga samma sak när den har fått upp något som den verkligen vill följa. Därför kan ett älghägn också bli en plats där man bygger upp lydnaden steg för steg innan kraven ute i den riktiga jakten blir för stora.

Och det finns ytterligare användningsområden. En äldre hund som av någon anledning blivit skrämd eller fått en negativ erfarenhet av vilt kan också behöva få hjälp att hitta tillbaka. Men det är en historia i sig. Den kommer jag tillbaka till i ett senare reportage.

Flera hundar gör det enklare

I mitt fall finns det dessutom en möjlighet som långt ifrån alla har. Jag har flera hundar. Det betyder att jag kan välja bort den unga hunden en dag när förutsättningarna inte känns rätt. Jag kan helt enkelt ta den rutinerade älghunden och släppa den i stället. Den gamla hunden vet vad som gäller. Den bryr sig inte om renarna på samma sätt och jag kan jaga utan att behöva fundera över att dagens situation ska forma en ung hunds framtida jakt.

Det är en fantastisk möjlighet. Men jag är samtidigt väldigt medveten om att alla inte har den möjligheten. För den som kanske står med sin första älghund är situationen en helt annan. Man har kanske väntat länge på valpen. Man har tränat och längtat efter att få komma ut. Man vill se vad hunden går för. Då blir det naturligtvis ännu svårare att hålla igen. Man vill ut. Man vill prova. Man vill se om allt det där man tränat på faktiskt fungerar.

Och så finns telefonen…

Sedan har vi dagens kanske största utmaning för den som tränar en ung hund: sociala medier. Facebook, Instagram, Snapchat och alla andra ställen där vi hela tiden får se andra hundar. Plötsligt dyker det upp en film från någon annan ur samma valpkull.

Första älgen. Fantastiskt upptag. Vilken utveckling! Och där står man själv med sin unga hund och börjar fundera ”borde inte min också vara där nu?”.

Det är väldigt lätt att börja tävla. Trots att ingen tävling egentligen finns. För vi ser ju aldrig hela historien bakom de där bilderna. Vi ser ett ögonblick. Vi ser när det gick bra. Vi ser sällan alla gånger hundföraren valde att inte släppa. Alla gånger man vände hem. Alla träningspass som inte blev filmade. Alla gånger man tänkte ”inte i dag”.

Stressa inte

Därför är min grundtanke väldigt enkel: stressa inte. Och framför allt: Tävla inte mot andra hundar. Din hund har sin utvecklingskurva. Någon annan hund ur samma kull kanske är fantastisk vid sex månaders ålder. En annan kanske börjar fungera riktigt bra först när den är två år.

Det betyder inte att den ena är bra och den andra dålig. Det betyder att de är olika hundar. Och det är faktiskt en av de viktigaste sakerna att komma ihåg när man tränar en ung jakthund. Vi ska inte träna för att slå någon annan. Vi ska träna för att få fram den hund vi själva vill leva och jaga med. Jag ska ha hunden i tio år. Det här är en tanke jag tycker att man ska bära med sig genom hela den unga hundens första jaktsäsong: Jag ska ha den här hunden i tio år. Inte en vecka, inte en jaktdag. Inte ens en säsong. Tio år. Då blir det plötsligt ganska lätt att avstå från den där jaktdagen när förutsättningarna inte känns rätt. Man behöver inte bevisa någonting. Man behöver inte få hunden att jaga just i dag bara för att man själv är jaktsugen. Och man behöver framför allt inte känna att man ligger efter bara för att någon annan lagt ut en film på sin hund.

Jag vill ta de bästa stegen. Det är en familjemedlem som jag förhoppningsvis ska leva med i tio år. Då finns det egentligen ingen anledning att stressa.

Ibland är det modigare att vänta

Det finns ett gammalt tänkande inom hundträningen som säger att hunden måste få chansen. Och ja – självklart måste den få chansen. Men den behöver inte få alla chanser. Det är en viktig skillnad. För om jag vet att förutsättningarna är dåliga, om jag vet att det finns mycket ren och om jag vet att en ung hund riskerar att göra ett val som jag sedan får väldigt svårt att arbeta bort – då kanske den bästa chansen jag kan ge hunden är att inte släppa den alls.

I stället åker vi till älghägnet. Vi tittar på älg. Vi tränar. Vi bygger erfarenhet. Vi tränar lydnad. Och vi går därifrån med en ung hund som fått ännu en positiv erfarenhet i bagaget. Det kanske inte känns lika spektakulärt som ett långt upptag på jaktmarken. Men om målet är en hund som fungerar år efter år, då kan det vara betydligt viktigare. Målet är att få en hund som om flera år fortfarande gör precis det jag vill att den ska göra. Och ibland börjar den vägen med något så enkelt som att låta bli att släppa.

Det är också hundträning.