Lodjur och rådjur kan interagera med varandra i ett cykliskt förlopp, där populationerna ökar och minskar enligt ett tydligt mönster. Det har SLU-forskarna Henrik Andrén och Olof Liberg kunnat studera tack vare att det finns data långt tillbaka i tiden för dessa båda djur.
Studien är den första i världen som har kunnat påvisa ett cykliskt förlopp hos ett stort växtätande däggdjur och dess rovdjur, även om liknande förlopp är kända från mindre djur. I ett pressmeddelande nämner Sveriges Lantbruksuniversitet ett exempel på andra cykliska förlopp.
”Ett av de mest kända exemplen på cykliska förlopp är lämlar och sorkar i nordliga områden, där populationerna växlar regelbundet mellan höga toppar (sorkår) och låga dalar. Det är tre till sex år mellan topparna. Rovfåglar och små rovdäggdjur, som vesslor och rävar, lever på dessa smågnagare. De ökar i antal när smågnagarna ökar, men släpar efter något i tillväxten. Till slut är rovdjurens effekt på smågnagarna så stor att dessa kraschar, vilket innebär att även rovdjuren kraschar, och så kan det hela starta om igen.”
– Forskare har diskuterat om sådana här cykliska förlopp även skulle kunna förekomma hos större rovdjur och deras bytesdjur, men inte förrän nu har en studie kunnat påvisa detta på ett övertygande sätt, säger Olof Liberg, forskare knuten till SLU Grimsö forskningsstation.
Den tidigare studie som kommit närmast handlar om älg och varg på ön Isle Royale i nordöstra USA. Både älgpopulationen och antalet vargar har gått upp och ned ett par gånger under den 60 år långa studien, men forskarna har inte kunnat visa att det är vargarnas predation på älgarna som är orsaken till dessa svängningar.
– En anledning till att det finns så få långtidsstudier på dynamiken mellan stora rovdjur och deras bytesdjur, såsom hjortdjur eller antiloper, är att dessa djur är mer långlivade än smågnagare och smårovdjur. De kräver därför mycket långa dataserier, vilket är svårt för forskarna att få finansierat, säger Henrik Andrén, professor på SLU Grimsö forskningsstation.
SLU-forskarna nyttjade befintliga data från svensk viltförvaltning. För lodjur finns de årliga inventeringar som först Svenska Jägareförbundet, och sedan länsstyrelserna, har bedrivit sedan början av 1990-talet. Dessa data kopplades till Jägareförbundets avskjutningsstatistik på rådjur. Den ger naturligtvis inte data på hur många rådjur som finns, men den speglar tätheten.
