Tid i skogen, kvalitet på släppen och framför allt tålamod. För David Lodin finns det ingen färdig mall för hur en bra jakthund ska formas. När Vildmarken når honom är det några dagar kvar till älgjakten och David är i full färd med att ge hundarna några mil i benen.

– Jag skulle väl ljuga om jag sa att de är i toppform. Det är som alltid, det är varmt på sommaren och mycket att göra. Man hinner inte med, så man får nästan lite halvdan form på dem. Men det brukar bli bra fart efter första septemberveckan.

Under sommaren försöker David bygga en grund genom bland annat promenader och och köra fyrhjuling med hundarna. Men den verkliga jaktformen, menar han, går inte att träna fram längs en väg.

– Det ger en bra grundkondition och grundträning. Men den riktiga träningen får de inte förrän man börjar släppa dem. Jag brukar försöka få några släpp i rad i början.

Jakt och hundar har funnits med sedan barndomen. Först följde David med sin pappa och satt på pass, senare började han gå med hund tillsammans med sina bröder och sin morbror.

– Man kan säga att jag var lite jaktidiot redan från början, säger han och skrattar.

Till en början var det framför allt stövarjakt efter hare som gällde. Med åren tog älgjakten allt större plats och 2007, när David var 23 år, köpte han sin första egna jämthund. Innan dess hade han lånat hundar av sina bröder.

– Han var väldigt tidig i jakten och blev jaktchampion på tre raka prov. Jag tror att han bara var 16–17 månader då.

Hunden hette Ryvikens Fait och kom med tiden att visa sina egenskaper även på björn. När Fait var två år började David prova honom på björnspår.

– Första gången jag visste att han reagerade på björnspillning drog han iväg, tog upp björnen och skällde på den i kanske tre–fyra timmar. Vi lyckades aldrig komma till avslut på den björnen, men vi såg den en gång.

Det blev fler försök och så småningom också fälld björn.

– Fait var en väldigt duktig ståndhund på björn. Han låg tätt på dem och var väldigt envis. Fick han tag i en björn släppte han den inte. På äldre dagar kunde han hellre byta från älg till björn.

– Men i dag använder jag framför allt plotthundar under björnjakter.

Även om han ser björnjakten som en rolig uppstart på säsongen är det dock älgjakten som ligger honom närmast hjärtat.

– Den är min passion, säger David som tillsammans med sina två bröder driver Hästbergsmyrens kennel.

David berättar att det var hans bröder som startade kenneln.

– De hade första kullen 1999, tror jag. Sedan hade vi några kullar och till slut hoppade jag in och började ta lite kullar också.

– Vi har delat upp det så att var och en har sina hundar. Vi har inte hundarna tillsammans, utan alla har sina hundar hemma. Sedan kan vi låna hundar av varandra ibland.

Hundar finns det gott om. David har själv fem jämtar. En av bröderna har två plottar, en jämte och en ung drever, medan den andre har jämtar och två plottar. Den bredden uppskattar David även bland sina egna hundar. Han söker inte nödvändigtvis samma egenskaper hos varje individ.

– Någon hund får gärna vara mer ihärdig, medan en annan kan ha andra styrkor.

En egenskap han värdesätter högt är kontakten med hundföraren.

– Jag vill också ha kontakt i dem. Jag vill inte bara ha hundar som far åt fanders direkt.

– Det handlar om att man kan styra dem lite grann i det område man tänkt jaga. Vissa hundar kan bara springa rakt fram åt ett annat håll och leta älg två såtar bort. Jag vill gärna kunna styra dem in i såten och gå av den såt som är tänkt.

”Mycket handlar om tid i skogen”

Hästbergsmyrens kennel har genom åren haft flera meriterade hundar. När David får frågan om vad som ligger bakom framgångarna återkommer han till en sak: tid.

– Jag skulle tro att mycket handlar om tid i skogen. Att hundarna får möjligheter att utvecklas och får den tid i skogen som de behöver.

– Sedan försöker man få kvalitet på släppen också, säger David och förklarar att flera korta släpp än några få längre är att föredra med en unghund.

– På så vi vis är de alltid pigga och tycker det är roligt. De behöver mycket tid i skogen för att utvecklas, men det får inte heller bli för mycket utan att de får någon belöning. De måste få den där belöningen ibland för att fortsätta utvecklas.

Erfarenheten av många olika hundar har också lärt honom att det som fungerar på en individ inte nödvändigtvis fungerar på nästa.

Anpassa efter hunden

När David sammanfattar en av sina viktigaste lärdomar efter alla år med jakt och hundar handlar det därför mindre om en särskild träningsmetod och mer om att lära känna individen.

– Det viktigaste är nog att försöka titta på vad det är för hund man har. Vilka egenskaper har den och hur gör jag för att den ska kunna fungera som bäst?

– Sedan får man försöka anpassa sig efter det. Det är svårare att försöka anpassa hunden efter hur man själv vill ha det. Det är bättre att försöka anpassa sig efter hunden.

Till den som precis skaffat sin första jämte har han ett sista råd:

– Ha inte för bråttom. Ha inte panik med hunden, utan ge den den tid den behöver i skogen för att utvecklas i sin egen takt. Det är många som stressar. Leta inte älgar åt unghunden utan låt den hitta dem själv.