Vägen slingrar sig genom Funäsdalen och vidare upp över Flatruet. När landskapet öppnar sig är det svårt att inte sakta ner. Ljungheden skiftar i höstens första färger och längs vägen står renar och betar. I fjärran reser sig Helagsmassivet. Vildmarkens Sophie Terkelsen har tillbringat några dagar på fjällen i samband med ripjaktspremiären. Det här är hennes berättelse.

När jag kommer fram till Ljungdalen väntar Evelina. Förutom att vara en mångårig god vän driver hon sedan 2009 Joy Event, ett företag som förenar jakt och friluftsliv med hälsa och välmående. Hon berättar att jakten för henne handlar om så mycket mer än att fälla vilt.

– Det handlar om att komma ut, röra på sig och få vara fullt närvarande. När man är ute på fjället finns det inte så mycket annat att tänka på. Man är här och nu, säger Evelina.

– Det är också något av det som gör fjälljakten så speciell. Här finns utrymme att sakta ner, att andas och att låta naturen bestämma tempot.

Vandringen från dalen upp till den lilla timrade fjällstugan Solviken är knappt tre kilometer lång. På kartan låter det inte särskilt långt, men med tung packning bestående av kläder, mat, vapen och fotoutrustning för de kommande dagarna känns sträckan fullt tillräcklig. Jag har varit här flera gånger tidigare, men då alltid vintertid. Nu är miljön en helt annan. Den första hösten har kommit till fjället och de låga solstrålarna får ljungen och fjällvegetationen att skifta i varma färger.

– Det är något speciellt med att komma upp hit. Redan när man lämnar bilen förändras tempot, säger Evelina.

När vi kommer fram packar vi upp och dukar fram ostar och chark. Vi unnar oss även ett glas vin medan samtalet alltmer kretsar kring morgondagen. Förväntningarna är påtagliga. 25:e augusti

Jag går ut för att borsta tänderna och det kalla vattnet från den lilla fjällbäcken intill stugan ger en uppfriskande start på dagen. Jag blickar ut över fjället, mot Helags. Jag har tillbringat mycket tid i fjällen, både under min barndom och som vuxen, men jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt det så här tyst. Det är i princip vindstilla och marken är torr.

Hundarna vet däremot exakt vad som är på gång. De är minst lika ivriga som vi att ge sig ut. När vi släpper dem en i taget, söker de snabbt och effektivt av terrängen. Näsorna arbetar konstant i jakten på den vittring som kan avslöja var riporna håller till. Evelina berättar att det är ganska tuffa förhållanden för hundarna.

– När det är så varmt, torrt och vindstilla blir vittringen svår. Då gäller det att ha tålamod och låta hundarna jobba, säger Evelina.

Solen stiger och temperaturen ökar snabbt. Mitt på dagens varmaste tar vi en längre paus vid fjällsjön. I det klara vattnet vakar både öring och röding. Både två- och fyrbenta får fylla på med vatten och kalorier innan vi fortsätter.

Öluffning i Jämtland

Senare under dagen byter vi fjällheden mot vatten. Vi ger oss ut med roddbåten och låter Evelinas irländska setter Luna söka av de små öarna. Plötsligt plingar Garmin-enheten till. Luna står bara ett femtiotal meter från oss, vid en liten myr på ön där vi nyss gått i land. Vi rör oss snabbt mot henne. Men innan vi hinner komma inom skotthåll händer det. En riptupp lyfter och flyger iväg. Vi fortsätter söka och får senare syn på ytterligare ett par fåglar, men även de lyfter på för långt håll. Ingen ripa till middag alltså, i stället blir det ett iskallt fjälldopp efterföljt av röding på muurikka och kall, lokalt bryggd öl. Livet är inte så dumt ändå.

”Luna har megastånd!”

Nästa morgon visar sig bli minst lika varm som den föregående. Den här gången har vi ställt väckarklockan innan solen och ger oss iväg medan morgondaggen fortfarande ligger kvar över marken.

Efter en stund börjar hunden arbeta mer intensivt. Plötsligt utbryter Evelina:

– Luna har megastånd!

Vi rör oss snabbt fram till tiken, som står helt stilla; en majestätisk, nästan fastfrusen siluett i morgonljuset. Vi närmar oss försiktigt. Plötsligt lyfter riporna. Snabbt inser vi att båda går med brutna bössor. Jag kastar i två hagelpatroner och försöker få iväg ett skott. Och ett till. Båda bommar. I samma sekund inser jag att några fler timmar på mittstationen på skeetbanan förmodligen inte hade varit en dum idé.

Frida levererar

Som tur är behöver vi inte vänta länge på nästa chans. Den här gången är det den elvaåriga pointern Frida som hittar fågel. Vi tar oss fram till ståndet och gör oss beredda. Det känns som att hela fjället håller andan. När Frida får kommando lyfter riporna. Två skott avlossas samtidigt från två lite väl ivriga skyttar.

Den här gången sitter det. Frida får hämta fågeln och återvänder tydligt stolt och nöjd.

– Frida är elva år nu, men när hon får vittring på fågel är hon fortfarande precis lika fokuserad. Hon har så mycket erfarenhet och vet exakt vad hon ska göra, säger Evelina.

Fjället ger – och tar

Efter några dagar på fjället är det dags att packa ihop. När vi lämnar Solviken har vädret förändrats. Kallare vindar har dragit in över Ljungdalen och fjället har fått en annan karaktär. I efterhand rapporterar Evelina att flera av hennes jaktgäster har haft fina chanser och det verkar finnas gott om fågel, framför allt på den norra delen av marken (vi jagade på den södra).

– Man behöver inte alltid komma hem med en full dagskvot. Ibland är det viktigaste man tar med sig hem något helt annat, säger Evelina.

Och kanske är det just det som är fjälljakten. Att komma hem trött i kroppen, men lugn i huvudet.