Ad

Älgtjurarna i parningslandet

Dånet från den stora forsen är kraftfullt och står man på bron kan man till och med känna vattenmassorna dundra under fötterna. Vid berget Kiimamaa några kilometer därifrån brunstar älgtjurarna i det som fått namnet Parningslandet. [Text & foto: Joakim Nordlund]

Det är där i närheten av Kalixälven och det mäktiga fallet i Jock som Robert Ramstad och hans familj har sina jaktmarker – 4 900 hektar mark i ett kuperat område i en natur som inbjuder såväl till strövtåg som till svamp- och bärplockning. För att inte tala om laxfisket där räkneverket vid laxtrappan i Jockfall visar att över 8 000 präktiga silverglänsande stora ädelfiskar passerat förbi på väg mot reproduktionsområdena högre upp längs älven. 

Den här dagen är däremot vikt till älgjakt. 

Robert Ramstad öppnar bakluckan där de sju- och åttaåriga östlaikorna Jokke och Igor sitter i varsin transportbur. Vi har en härlig dag i älgskogen framför oss. Tioårige Erik Ramstad stannar på pass med farmor Yvonne medan Robert och hans hustru Veronica kopplar Jokke som ser ut att tycka att livet är toppen. 

– Ja, det här gillar han, säger Robert och ler. 

Den här morgonen är det en enda plusgrad så förhållandena är perfekta. Ett par dagar tidigare har det varit minusgrader och det kan vara skillnaden mellan ett lyckat avslut och ett misslyckat. Älgen har fantastiskt bra hörsel och det hjälper knappt hur mycket man än smyger när varje löv är frasigt som ett potatischips. 

Den här morgonen slipper vi sådant.  

– Ja, det här är bra. Det här är ju ett perfekt väder egentligen. Nu hoppas jag bara att det blåser lite mer än i går, säger Robert. 

Jokke är en hund som normalt använder vittringen i vinden för att hitta älg. Den här morgonen kom han däremot på ett spår. 

– Nog har han något nu, säger Robert och kikar på pejlen. 

När hunden är 950 meter bort hittar han älgen och då kommer några skall men den här älgen har inte den minsta lust att stå. Istället sätter den högsta fart mot nästa berg och till sist är den på väg ut ur området. En förmodad men ännu inte utredd skada i ena bogen har bekymrat Robert och den begränsar också Jokke som jagar men som ändå inte färdas i samma rasande fart som han gjort under sina sju första levnadsår. 

– Han har ju varit en sådan hund som färdats så snabbt och därmed också satt sådan press på älgarna att de till sist har gett upp och stannat. När han inte är hundra juste så funkar inte den strategin riktigt. Nu gick det mellan 32-35 kilometer i timmen men det brukar kunna gå 45, säger Robert. 

Jaktlusten är ändå på topp och i Jokke har Robert en hund och en kamrat som alltid ger hundra procent. När han genskjutit Jokke en halv mil bort och fått in honom i bilen är det istället åttaårige Igors tur. I honom har Robert Ramstad en hund som nästan är hundraprocentig när det gäller att ta spår. Hundarna tränas och sköts om av Roberts mor Yvonne Ramstad och jägare runt hennes hemby Kainulasjärvi brukar därför höra av sig när de behöver hjälp vid till exempel spårning av påskjutet vilt. 

Den här oktoberförmiddagen ska Igor åter visa att han har ett väderkorn av yppersta klass. 

– Kom ut här gubben, säger Robert och öppnar kofferten. 

Jokke kastar en lång blick efter husse och sin kompis och jaktsuget finns där trots att han har 35 kilometer i benen efter morgonens sväng. När sedan Igor släpps så stannar vi upp och väntar. Mäktiga Jockfall är cirka en halv mil bort men hit där vi går når inte forsens kraftfulla dån utan här är det bara en och annan korp som passerar – i övrigt är det helt tyst. 

Igor kommer tillbaka efter en kortare sväng där han har varit iväg ungefär 200 meter. Sedan ger han sig ut på en ny söktur. 

– Den här jagar på ett helt annat sätt än Jokke. Igor jagar med hundföraren hela tiden medan Jokke gör några kortare svängar men hittar han inte älg där så drar han till dess att han hittar, viskar Robert. 

Men Igor är systematisk och han söker av ena sidan och går sedan över åt motsatt väderstreck för att söka av den marken. Robert stannar till och pekar ned mot en brunstgrop och han sätter sig sedan på huk och försöker bedöma hur gammal den är. 

– Några dagar sedan det var älg här, säger han och reser sig sedan upp. 

Det här är också ett känt område där älgtjurarna brukar brunsta och berget som vi har strax intill oss heter  Kiimamaa och hela området kallas parningslandet. 

– Fritt översatt betyder Kiimamaa kåtmarken, berättar Robert. 

Sedan går vi sakta vidare och vi färdas in en gles tallskog och ibland får vi gå en omväg runt någon av de tallar som stormen har fällt och som skogsägaren har lämnat kvar. 

Sedan fortsätter Robert att med låg stämma beskriva hundarnas sätt att arbeta: 

– Fördelen om de tar vind är ju att de oftast hittar älgarna mycket fortare. Igor kan ju ibland gå en metkrok framför en och han kan gå 900 meter eller 1200 meter och sedan vänder det om och så tar han upp på 500 meter fast man går rätt i vind. En sådan älg hade Jokke hittat med vinden men Igor är tvungen att ta spåret innan han hittar den. 

När Robert avslutat sista meningen kikar han åter på pejlen och då är Igor 500 meter bort. 

– Nu är han i spåren på något, säger han. 

Minuten senare kommer det första skallet. 

– Härligt. Nu har han älg, säger Robert. 

Och den här gången står älgen i upptaget. Vi rör oss sakta framåt och det går också att röra sig förhållandevis tyst. När vi är 175 meter ifrån hunden och älgen stannar vi och Robert väljer för säkerhets skull att gå själv den sista biten. När han har gått in knappa hundra meter får han ett skottillfälle och det första skottet träffar men älgen går och sedan kommer nästa skott. 

När vi andra kommer fram ligger en fin liten pinntjur i blåbärsriset och Igor är framme och luggar den på lite hår. Roberts son Erik som har suttit på pass mindre en kilometer därifrån kommer till platsen och de berättar att Jokke hade ylat rätt ut när han hörde skottet. Det var uppenbart att han också ville vara med. 

– Ja, och han ylade och grät när ni gick, berättar Yvonne. 

– Det gick då inte att vara i bilen, inflikar Erik. 

Robert har ett förflutet som slaktare och med van hand tar han hand om slakten. När det är gjort enas de om att komma tillbaka och ta hand om kroppen under eftermiddagen. När Robert sedan går tillbaka till platsen där Igor skällde de första skallen ser han också platsen där älgen har legat. 

– Igor tog upp han i legan och han började skälla direkt här. Älgen ställde sig upp när Igor kom helt enkelt, säger han.

Sedan är det dags för Jokke att få en ny chans. Vi tar bilen till en annan del av området som jägarna i Jocklandet/Vallsberget förfogar över. Och när den vitbruna laikahanen åter släpps rör han sig först mest framför oss. Sedan skjuts tröttheten undan och lusten att jaga tar överhand. Han fortsätter upp mot vinden som nu har ökat en del i styrka. 

– Han ger sig inte. Ett släpp utan att han har hittat en älg, det finns inte. Han hittar alltid, det är bara så, säger Robert. 

Och han känner sina hundar. År 2015 fällde han 16 älgar och året innan det blev det 15 stycken och 2013 och 2012 blev det 12 stycken vardera år. Det har alltså blivit cirka 60 älgar för Robert Ramstad under de senaste fem åren och alla utom en har skjutits undan Jokke och Igor. 

– En på lock men sen är det hund. Då var det Erik (yngsta sonen) som lockade, annars hade jag inte skjutit. Det är ju jakten med hund som jag vill hålla på med, det är den jag tycker är i särklass roligast. 

Så har det inte sett ut alltid. Han har gått som hundförare i 20 år nu och de första femton åren brukade det bli mellan två och fem älgar per säsong. 

– Att det har blivit så många nu beror nog mest på att jag har det ganska bra ställt i hundgården, säger han. 

Det dröjer en halvtimme och sedan ger sökandet efter älg resultat. Yvonne, som har skallindikator på sin pejl, skickar ett sms och berättar att hunden skäller cirka en kilometer från oss. 

– Ja, nu hör jag skallen, säger Robert och lyssnar. 

 

Vinden har gjort det svårare att höra men på pejlen ser man att hund och älg befinner sig på samma plats och vi börjar sakta att röra oss närmare. Efter cirka åtta minuter övergår det till gångstånd och då förlängs stegen: 

– Den kommer upp efter bäcken. Har vi flyt så hinner vi kanske genskjuta den. 

Där vi färdas är det bitvis ganska blött och det tar ned farten och Robert springer i nästan en kilometer – och till sista handlar det om en kamp mot klockan. När vi hinner ikapp honom står han och pustar ut efter språngmarschen.  

– Hade jag hunnit hundra meter till hade jag skjutit den där. Så typiskt, säger han och torkar svett ur pannan. 

Samtidigt ökar hund och älg tempot och de går rätt mot det pass där Yvonne och Erik sitter. Och det visar sig vara en stor och praktfull tjur
som Jokke kommer med och hon är precis på väg att sätta bössan till axeln men precis när tjuren kliver ut på vägen kommer en bil efter den lilla skogsbilvägen. Maximal otur alltså. 

– Jag kan ju bara inte skjuta. Den hade säkert arton om inte tjugo taggar. En riktigt fin tjur, berättar hon. 

När Robert får höra att det varit storoxen som han sprungit ikapp mot blir han än mer harmfull över att han inte själv hann fram i tid. 

– Det där är den största oxen vi har haft i området det här året. Vi har inte skjutit någon riktigt stor en i år, säger han uppgivet.  

Vid Kalixälvens strand stannar hunden men den mäktiga älgtjuren ser tillfället att komma undan och den simmar sedan över älvfåran som är flera hundra meter bred just där.  

– Hade det varit Igor hade han simmat efter, garanterat. Men Jokke far inte ut på såna simturer och det är lika bra för nu är älgen ändå ute ur vårt område, säger Robert. 

Istället väntar en del arbete med att få hem pinntjuren som sköts ett par timmar tidigare. Den här dagen hade Robert Ramstads hundar alltså igång tre älgar varav en fälldes. Men det är inte bara älg som rör sig i markerna. Någon månad tidigare fick han vara med om en dramatisk björnjakt som började med att han såg en stor vuxen björn när han var på väg ut till den plats där han skulle släppa en av hundarna. 

– Jag funderade först på att släppa någon av mina egna hundar på björnen men så bestämde jag mig för att ringa en kompis som har plotthundar, berättar han. 

Han var själv in på ståndet när kompisen Andreas Olofsson sköt björnen. 

– Då var vi bara tio meter ifrån. Det blev riktigt spännande men Andreas kan det där så det var häftigt att få vara med. Det var något nytt, säger han. 

Det var en björnhona på 135 kilo och björnen föll bara ett par kilometer från den plats där Robert sköt pinntjuren för Igor. Någon satsning på björn lär det inte bli även om hans familjens två laikor säkert inte hade gjort bort sig där heller. Sedan finns nästa generation – både hemma vid köksbordet och i hundgården. 

Tioårige Erik Ramstad får visserligen vänta flera år innan han själv får gå ut med eget gevär men han har andra små knep som hjälper de vuxna jägarna. Erik Ramstad har visat sig vara riktigt duktig på att locka fram älgarna och i fjol sköt hans pappa Robert Ramstad en älgtjur som sonen Erik hade lockat fram. 

– Jag gör bara så här, säger Erik och sätter händerna för mun och näsa. 

Sedan kommer ett litet älgkalvsliknande ljud fram. 

– Pappa har lärt mig, säger han och ler så att hela den övre tandraden syns. 

Och pappa Robert kan inte hålla tillbaka leendet. 

– Ja, han är rätt duktig. I alla fall för att vara så liten, säger han. 

Ännu ett bevis kom på det nu i höstas när Erik och hans farbror satt ute och lockade på älg och där hans farbror hade lockat i nästan två timmar utan någon större framgång. 

– Han lockade och då hörde vi ingenting och sen så frågade jag om jag kunde locka och då svarade den direkt, säger Erik på sitt försiktiga sätt. 

– Den kom närmare och närmare men skjutljuset försvann så de var tvungna att avbryta. Men det var fränt för brorsan hade suttit där och brölat i två timmar typ och det första Erik gör så svarar den direkt, inflikar pappa Robert. 

Från början hade han med sig en egen liten plastbössa som var en trogen följeslagare varje gång han var ute. 

– Han var lite som Emil i Lönneberga där. Det är aldrig något gnäll eller något klagande och på somrarna är han ofta med mig på skjutbanorna, det älskar han, säger hon. 

Varje år brukar han få ledigt en vecka från skolan för att följa med pappa och farmor på jakt.

– Jag brukar berätta lite för de andra i skolan när jag kommer tillbaka. Att sitta på pass är inte så svårt men man får tänka sig för så man inte låter, säger han.

– Att vara så liten och ändå vara så införstådd med så mycket i jakten är helt fascinerande. Och det han inte vet frågar han om, berättar farmor Yvonne. 

I år har fått vara med pappa Robert och gått med hundarna men där gäller det att strapatserna inte blir alltför långa och tunga. 

– Risken finns ju då att det blir för mycket och att han blir less och att det då får motsatt effekt, säger hon. 

Eriks pappa är inne på samma linje: 

– När vi åker till Jokk och har såna hundar som håller i på det sätt som de här gör så kan det bli rätt långa dagar så man har ju varit orolig att man ska bränna honom men så har det inte blivit utan han vill komma, säger Robert. 

Än så länge har inte Erik något eget vapen men han har däremot en egen jakthund och den i dag sju månader gamla östsibiriska laikan är döpt till Schira efter Luleå Hockeys back Craig Schira. 

– Jag gillar Luleå Hockey och sedan har vi haft andra hundar som har haft sådana namn. Jag tyckte hon hade så fina färger, vitt och svart och Schira är en bra spelare och det namnet tycker jag passade till henne, säger han. 

Men det är inte den enda hunden i familjen som har döpts efter stjärnor i Luleå Hockey. 

– Vi hade en jämthund som hette Bautin efter Sergei Bautin. Sedan har vi haft Jarmo som var döpt efter Jarmo Myllys och vi hade också tänkt kalla en för Skuggan men då blev det en tik. Sedan har vi ju också Igor som är döpt efter Igor Larionov, berättar Robert Ramstad. 

Och tanken är att Robert Ramstad ska jaga in unghunden Schira – sedan ska Erik få gå med den hunden. 

– Hon är fin. Det ska bli roligt, säger Erik på sitt försiktiga sätt. 

Än så länge är det farbröderna Igor och Jokke som får husera i älgskogen men snart får de konkurrens från det yngre gardet. 

– Vi får väl hoppas att det lyckas. Det är full fart med henne och vi har precis varit ute med henne och hon sprang över en mil. Vi ska se om det kommer lite nysnö och att vi kanske släpper henne på ko och kalv lite längre fram eller så väntar vi till nästa år, det är ingen brådska, säger han. 

Och tioårige Erik Ramstad är på mycket god väg att gå i sin fars fotspår och hans pappa Robert som har jagat med löshund sedan han var 21 år gammal är själaglad att Erik sätter sådant värde på att vara ute i skog och mark. 

– Håller det här bara i sig så har jag om några år en jaktkompis för resten av livet, säger han. 

Erik Ramstad är inte bara duktig på att locka på älgar utan han har också gjort något annat som är ytterst ovanligt för grabbar och tjejer i hans ålder. Trots att han bara är tio år har han redan skrivit – och klarat – teoriprovet till Jägarexamen 

– Det är bra gjort. Han var nio år när han skrev det och det är nog inte många nioåringar som har gjort det. Men sedan lär det ju dröja till dess att han får ha egen bössa men han har fått prova på att skjuta lite med salongsgeväret och där prickar han, säger pappa Robert och
skrattar. 

Erik han ler. 

– Vi kanske kan åka till skjutbanan någon dag, säger han. 

Pappa Robert ger sonen ett varmt leende och svarar:

– Det kan vi nog.

Sedan startas fyrhjulingen eftersom det är hög tid att åka och hämta pinntjuren som sköts tidigare under dagen. Dagen går mot sitt slut och solen början sakta sänka sig över Vallsberget och den plats som fått namnet Parningslandet. Det mäktiga fallet i Jock påminner än en gång om naturens enorma krafter och tanken går till den granna älgtjur som dragit jägarna vid näsan. Och jag tänker på Robert Ramstads ord: 

– Den får leva. Men den finns där ute och nästa höst kommer en ny jakt. 

 

 

Inlägg av: Magnus Skoglund den 2019-10-14

Se även ...

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Magasin Vildmarken #9

September är här och startskottet för säsongen har smällt av på riktigt! I det här numret får vi följa med Jens Kjaer Knudsen till Vancouver Island för adrenalinfylld svartbjörnsjakt – något som är en drömjakt för många!
Läs tidningen »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.