Att forma en jakthund handlar inte om att komma fram så fort som möjligt, utan om att lägga grunden för det som väntar. Här berättar Mattias Westerlund om när hans sex månader gamla valt med hjälp av doft, permovilt och lydnadsträning steg för steg närmar sig framtidens möten med levande vilt.

Det finns få saker som är lika spännande som att följa utvecklingen hos en ung jakthund. Man ser egenskaper växa fram, självförtroendet utvecklas och hunden börjar steg för steg förstå vad den en dag förväntas arbeta med. Men just därför gäller det också att ha tålamod.

När jag arbetar med en hund som i framtiden ska få möjlighet att möta björn, älg, vildsvin eller annat vilt vill jag inte lämna de första erfarenheterna åt slumpen. För mig handlar hundträning mycket om att gå stegen i rätt ordning.

Vi kan aldrig garantera hur en ung hund kommer att reagera den dag den står framför ett levande vilt. Men vi kan förbereda den. Vi kan läsa den. Och framför allt kan vi skapa förutsättningar för att de första erfarenheterna blir positiva. Det är här permoviltet kommer in i bilden.

Det börjar långt innan första mötet

Ni som har följt den här valpen har tidigare fått se hur jag arbetat med doften. Redan när hunden är liten kan man på ett positivt och odramatiskt sätt introducera dofter från det vilt som hunden senare ska arbeta med. Tanken är inte att pressa fram ett beteende. Tvärtom. Jag vill skapa nyfikenhet.

Doften ska inte vara någonting konstigt eller skrämmande. Hunden får undersöka och bearbeta informationen i sin egen takt. Jag kan samtidigt observera hundens reaktioner.

Det kan tyckas vara en liten detalj, men för mig är detta ett av de första stegen i en betydligt längre utbildning. När vi sedan går vidare vill jag fortfarande behålla samma grundtanke: en sak i taget och så kontrollerat som möjligt.

Varför en permobjörn?

Inför hundens första jakthöst vill jag få en känsla för hur den reagerar innan den plötsligt står framför en levande björn, älg eller ett vildsvin. Där tycker jag att en permobjörn – eller annat permovilt – är ett fantastiskt verktyg.

En permobjörn kommer naturligtvis inte att ge oss hela sanningen. Den rör sig inte. Den beter sig inte som en björn. Den försvarar sig inte och skapar inte samma situation som ett levande vilt ute i naturen. Men det är heller inte meningen. Det jag söker i det här läget är en indikation.

Vad gör hunden när den får syn på björnen? Hur använder den nosen? Vågar den gå fram? Backar den undan? Söker den stöd hos mig? Kommer skallet? Hur snabbt bearbetar den situationen? Och om den blir osäker – hur snabbt återhämtar den sig?

Alla de små detaljerna berättar någonting om hunden just där och då. Det handlar bland annat om mentala egenskaper, nyfikenhet, självständighet, mod och förmågan att hantera en ny situation. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi tittar på en ung hund. Det vi ser är inte en färdig produkt.

En indikation – inte en dom

Det här tycker jag är oerhört viktigt. Permovilt ska aldrig användas för att snabbt döma ut en hund. Om en ung hund inte omedelbart kastar sig fram och börjar skälla betyder det inte automatiskt att den saknar förutsättningar för framtiden. Hundar utvecklas olika snabbt och reagerar olika på nya situationer.

I stället får jag information om vad just den här hunden behöver av mig i nästa steg. En hund kanske visar ett fantastiskt självförtroende direkt. Då gäller det att förvalta det och inte gå för fort fram bara för att hunden ser lovande ut.

En annan hund kanske behöver mer tid. Då kan vi bygga självförtroendet genom positiva och kontrollerade erfarenheter. Det är en av de stora fördelarna med den här typen av träning. Jag kan se hundens status utan att den första stora prövningen behöver ske framför ett levande vilt. För när vi väl kommer dit vill jag att hunden ska vara så väl förberedd som möjligt.

Första mötet sker öppet

I det här fallet börjar jag med valpen på en öppen plats. Det är medvetet. Jag vill inte göra den första situationen svårare än den behöver vara. Hunden ska kunna se, känna doften, röra sig fritt och själv bearbeta det som finns framför den.

Jag vill se hundens naturliga reaktion. Nästa gång kan situationen förändras. Då kan permobjörnen stå mer dolt bland skog och buskar. Hunden kanske först får doften och därefter behöver lokalisera varifrån den kommer. Jag kan lägga till lite rörelse eller ljud och på så sätt successivt göra situationen mer verklighetsnära.

Plötsligt har vi gått från att hunden tydligt ser ett stillastående objekt på öppen mark till att den faktiskt måste använda fler av sina egenskaper. Det är progression. Och det är precis så jag vill arbeta.

Permovilt är också fantastisk lydnadsträning

Det finns ytterligare en del i detta som jag tycker är minst lika intressant: inkallningen. En permoälg, permobjörn eller annat permovilt kan bli ett fantastiskt hjälpmedel när vi vill flytta lydnadsträningen närmare den verklighet hunden senare ska arbeta i.

Att träna inkallning hemma på gården är en sak. Att kalla in hunden när den har fått ett starkt intresse för någonting som liknar det vilt den är avlad och tränad för att arbeta med är något helt annat. Det är där lydnaden börjar få verklig betydelse.

Jag brukar prata mycket om att inkallningen inte bara är ett kommando. För en jakthund är den ett av våra viktigaste verktyg. Kan jag kalla tillbaka hunden kan jag också börja påverka vad hunden ska och inte ska jaga.

Om hunden exempelvis börjar intressera sig för fel vilt vill jag kunna bryta arbetet och kalla tillbaka den. Genom konsekvent träning kan jag på så sätt också arbeta för att minska hundens intresse för sådant vilt som jag inte vill att den ska engagera sig i – exempelvis rovdjur för en hund som inte ska arbeta med dem.

Men den lydnaden uppstår inte den dag vi behöver den. Den måste byggas långt tidigare. Först utan stora störningar. Sedan med lite större störningar. Därefter i situationer som mer och mer börjar likna jakt. Det är därför jag tycker att permovilt och inkallning är en så intressant kombination.

Nästa steg – hägn

När hunden har kommit längre kan nästa steg vara hägn. Här får hunden möta levande vilt, men fortfarande under betydligt mer kontrollerade former än vid ett första slumpmässigt möte ute i skogen. Även här är tanken densamma: vi går stegen. Doft. Permovilt.

Mer avancerade situationer med permovilt. Hägn, när rätt möjlighet finns och hunden är mogen. Och först därefter kommer arbetet ute i skogen. Alla hundar kommer naturligtvis inte att följa exakt samma utvecklingskurva. Man måste läsa individen. Det som är rätt för en hund vid åtta månaders ålder kanske är rätt för en annan först flera månader senare.

Det viktiga är inte att komma fram fort. Det viktiga är vad hunden har med sig när den kommer fram.

Sex månader – och björnjakten har börjat

Nu har björnjakten börjat. Den här valpen är sex månader gammal. Det innebär också att årets björnjakt kommer alldeles för tidigt för att jag ska vilja låta den engagera sig självständigt i en levande björn. Det finns ingen anledning. Jag har mycket mer att vinna på att fortsätta bygga hunden. Däremot kan hösten ge andra värdefulla erfarenheter. Om möjligheten uppstår kan hunden exempelvis få spåra fram till fällt vilt. Den får använda nosen, lösa uppgiften och komma fram till viltet utan att vi behöver kasta in den i en situation som den ännu inte är mogen för.

Det är också hundträning. Och ibland är den största utmaningen för oss hundförare faktiskt att inte gå för fort fram när hunden visar framfötterna. För den här valpen gjorde ett väldigt fint första arbete vid permobjörnen. Det är naturligtvis roligt att se. Men min uppgift är inte att bli så imponerad att jag hoppar över utbildningen. Min uppgift är att fundera på vad nästa rätta steg är.

Sticker ut hakan

Samtidigt måste man få ha mål. Och jag tänker sticka ut hakan lite med den här hunden. Mitt mål är att kunna fälla en björn för den innan nästa höstsäsong är över. Det är ett högt mål. Mycket ska stämma. Hunden ska fortsätta utvecklas mentalt, fysiken ska komma, lydnaden måste sitta och den ska få rätt erfarenheter längs vägen. Dessutom pratar vi om jakt, och där kan vi aldrig bestämma exakt vad naturen kommer att erbjuda. Men jag tror på att sätta upp mål. Sedan arbetar vi baklänges från målet och frågar oss: Vad behöver hunden kunna för att vara redo? Där har vi träningsplanen.

Lydnaden kommer att avgöra mycket

För er som vill fördjupa er i hur jag tänker kring lydnaden rekommenderar jag att ta del av Webdogs hundträningsfilmer. Där finns bland annat träningen kring inkallning, vilket kommer att vara en stor del i den fortsatta utbildningen av den här hunden.

För mig är en vältränad jakthund inte bara en hund med stark jaktlust. Jag vill ha jaktlusten. Jag vill ha självständigheten. Jag vill ha modet och förmågan att lösa situationer långt ifrån mig. Men jag vill också ha möjligheten att kommunicera med hunden. Det är kombinationen som är intressant. En hund som vågar arbeta självständigt, men som samtidigt har en så väl befäst inkallning att jag kan påverka den när situationen kräver det, ger mig helt andra möjligheter under jakten.

Och återigen: den träningen börjar inte när hunden är färdig jakthund. Den börjar när hunden är valp.

Bygg hunden – testa den inte bara

Det kanske sammanfattar hela min tanke kring valpens första möte med björn och permovilt. Jag är inte ute efter att bara testa hunden. Jag vill bygga hunden. Testet ger mig information. Informationen berättar vad nästa träningssteg bör vara. Därefter skapar vi en ny situation där hunden får möjlighet att utvecklas ytterligare. Så fortsätter det. Steg för steg.

Doften blir till ett första möte. Det första mötet blir till större självförtroende. Lydnaden flyttas från enkla miljöer till situationer med allt starkare störningar. Så småningom kommer mötet med levande vilt under kontrollerade former – och en dag står hunden där ute i skogen på riktigt. Då finns inga garantier. Men vi har gjort vad vi kunnat för att förbereda hunden. För mig är det hundträning.

Nu är björnjakten igång. Valpen är sex månader och resan har egentligen bara börjat. Målet är satt. En björn för hunden innan nästa höstsäsong är över.

Nu håller vi tummarna allihop. Nu kör vi.