Matilda Leijon tar oss med till Reef’s End Lodge för en fiskeupplevelse som slutade med ett minne för livet och ett lyckoskrik ute i det turkosa vattnet.
Triggerfish på flatsen utanför Tobacco Caye med Matilda Leijon & Hannes Ribbner
Matilda Leijon tar oss med till Reef’s End Lodge för en fiskeupplevelse som slutade med ett minne för livet och ett lyckoskrik ute i det turkosa vattnet. [Text: Matilda Leijon & foto: Hannes Ribbner & Matilda Leijon]
Vårvärmen hade inte riktigt hunnit komma till Sverige innan jag startade resan till vad jag senare skulle komma att kalla för Paradiset. Andra skulle nog kalla det för Tobacco Caye – en liten ö där det inte tar längre än tre minuter att gå från den ena sidan till andra i lugn takt, omgiven av turkost klart vatten där livet under ytan sprudlade. Barriärrevet som sträcker sig längs med Belize är världens näst längsta med markanta kanter och fina flats. Korallerna bildar hem och struktur åt otaligt många olika fiskarter och jag var så himla lycklig att få spendera en månad på just detta ställe och på Reef’s End Lodge tillsammans 
med Hannes Ribbner som bjudit in mig att få uppleva den magi som befann sig runt ön.
I väskan hade jag med mig tre Merisuola-spön med tillhörande XO-rullar, en #7 som jag planerat använda till bonefish och en #9 som hängde med ut ifall jag skulle lyckas se en permit och kanske få möjlighet att kasta på den. Lägg märke till att jag skriver att jag kanske skulle få möjlighet att kasta på den, inte att jag hade med den för att fånga en permit. Fisken är i en klass för sig och jag visste redan innan att jag skulle skatta mig lycklig om fisken bestämde sig för att ens titta på krabban som satt i andra änden. Sist, men absolut tyngst, var min #12, som jag hade spolat på cirka 300 meter backing på rullen innan linan åkte på för att vara redo för de monsterfiskar som kommer upp mot ytan i solnedgången, som en förvuxen sill som fått sin kraft från en V16-motor. Jag pratar självklart om tarpon.
Jag har aldrig tidigare gjort en resa som denna där jag endast fokuserar på att fånga fisken på just flugspö. Tack vare Niklaus Bauer och gänget på Vision har jag under flera år haft möjligheten att lära mig mycket då jag stått bakom kameran och filmat när de bedrivit sitt fiske. Dock hade jag aldrig tidigare varit på något varmt ställe och filmat just de fiskar som vi skulle fiska efter nu. Helt plötsligt kändes det därför som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig eller vad som skulle kunna nappa när jag kastade ut i de små så kallade kanalerna längs med revet. Jag fick helt enkelt förlita mig på Hannes och hans kunskaper redan när jag satt hemma i kylan och försökte förstå mig på hur man band en Crazy Charlie, hur man använde sig av Easy Shrimp Eyes, hur mycket dubbing man skulle använda eller hur lång zonkern skulle vara. Ja, ni som är lite inne i flugfiske förstår nog vid detta laget att jag även band mina flugor inför resan. Det är så jag gillar det – att göra allting från grunden så att det verkligen är jag som fångat fisken.
De första dagarna i paradiset tog jag och Hannes varsin kajak och paddlade över den tuffa kanalen för att nå revets andra sida. Jag, som har väldig respekt för vatten, skattade mig lycklig över att vinden inte var lika påfrestande som den var när jag skulle korsa kanalen för första gången. Om det är känslan av att riskera att tappa i alla prylar som inte satt helt fast på kajaken om den skulle tippa över eller vetskapen om att herr och fru tjurhaj patrullerade i just denna kanal vet jag inte. Sanningen är i alla fall att jag var skiträdd, varje gång. Det tog oss cirka tio minuter att paddla över från lodgen till revet och sedan började det roliga. Jag förstod till en början inte hur fett det fisket var. Det tog mig några dagar innan jag fick se min första permit. Ni ska dock inte tro att jag lyckades kasta på en, för det jobbet lade jag på Hannes axlar. Han lyckades inte kroka någon, men vid ett tillfälle tror vi att en av fiskarna tailade ovanför hans fluga.
Det tog mig inte lång tid innan jag hade fått en ny art, sedan två. Och tre. Ja, i skrivande stund har jag faktiskt fångat tio nya arter, vissa vackrare än andra. Det häftigaste var utan tvekan när jag förstod hur triggerfish fungerade. Jag hade kollat på 
Hannes i flera dagar när han smög sig på fiskarna och presenterade flugan. Jag sög in all info jag någonsin kunde; från hur han rörde sig till vilken fluga han använde sig av.
Innan jag berättar hur det gick till när jag fick min tionde nya art vill jag förklara för er hur vi faktiskt betedde oss på platsen för att hitta dessa fiskar.
Som ni har förstått hade vi med oss varsin kajak, av den enkla anledningen att vi då kunde transportera oss ljudlöst och ha med oss packning. En annan viktig anledning till kajaken var att vi inte ville gå på korallen som finns kvar. Jag hoppas att du som läser detta förstår vad jag menar när jag säger att korallen är i fara, om inte så ber jag dig att googla det. Hur som helst, vi satt i kajaken och paddlade i sidvind längs med revet. Vi använde oss av polariserande glasögon och letade efter indikationer på fisk. Det kan vara allt från en fena som bryter vattenytan till en skugga som gömmer sig bakom en sten. Det krävs en del träning för att förstå vad det är man letar efter. Lågvatten är någonting som gör det hela mycket lättare. Fisken blir mer exponerad då den inte kan gömma sig i lika djupt vatten längre och då lyckas man se papegojfisk på avstånd som mumsar på botten. Permitens majestätiska stjärt viftar tydligt och ibland lyckas man se flera individer samtidigt. Triggerfishen däremot, den ser man ganska ofta, i alla fall om man jämför med hur ofta man ser de fiskar som jag har nämnt tidigare. De ser man tydligt när de vinklar kroppen för att äta små skaldjur bland korallerna. Positionen av fenorna gör att det ser ut som att de vinkar åt oss och som att de vill att vi ska komma och göra dem sällskap.
När Hannes hade försökt kasta på ett gäng med triggers och samtliga gånger fastnat i korall, eller att tafsen gått av, så tänkte jag att jag borde försöka. Vi hade inte knäckt koden för hur man faktiskt skulle fiska efter dem, eller vilken fluga man skulle använda. Vi hade fått rekommenderat att krabbor funkade toppen, men med tanke på vårt sinande lager av flugor så ville jag inte slösa en krabba. Jag antog att även jag skulle bli av med flugan. När jag såg en stor fena vinka mot mig så hoppade jag ur kajaken så tyst jag kunde och slängde i stenen jag använde mig av som ankare. Jag tog tag i mitt lättaste flugspö som hade en tafs med brottstyrka på 15 lb längst ner mot mitt försök till en Crazy Charlie. Jag tog ut kurvan runt fisken och gick hela vägen upp till vågbrytet där jag kände att jag kunde röra mig mer fritt utan att risken att skrämma fisken blev för stor. När jag kände att jag var tillräckligt nära började jag strippa ut lina från rullen. Då såg jag hur en annan fisk kom och gjorde den sällskap. Min chans till fisk ökade precis. Nu kunde jag presentera flugan för två fiskar samtidigt, så länge jag faktiskt fick ut flugan i deras synfält. Hannes satt kvar i sin kajak och guidade mig gällande var fisken stod. Det började bli sent på eftermiddagen och solen stod lågt. Han hade definitivt en bättre vinkel att se fisken än därifrån jag hade positionerat mig. 
Jag började kasta ut linan så försiktigt, men ändå bestämt, jag kunde. Jag ville inte misslyckas med ett kast och splasha ner flugan i ytan så att jag skrämde fisken. När jag lade ut flugan hamnade den enligt mitt tycke alldeles för långt till vänster om där fiskarna stod och avnjöt allt som rörde sig runt korallen. Jag började strippa hem linan snabbt innan jag plockade upp den
när jag fick möjlighet. Ena fisken satte ordentlig fart och jag var helt säker på att jag hade skrämt bort den. Dock så visade det sig att fisken hade sett flugan och var ute efter just min lilla räka. Jag kände hur jag rynkade ögonbrynen och laddade om för ett nytt kast. Denna gång skulle jag inte plocka hem flugan så snabbt. När det var dags att presentera flugan så hamnade den perfekt, cirka 70 cm från den ena fisken, den betydligt mindre av dem. Det dröjde inte länge innan jag fick en reaktion från den mindre fisken. Området exploderade och den större fisken som befann sig strax bakom lade i en växel och gjorde en omkörning på insidan och slukade min fluga. Jag hade löslinan i vänsterhanden och stramade åt.
Jag kände hur stramt det blev och för en sekund trodde jag helt säkert att jag satt i en korall. Snabbt blev jag överbevisad att jag hade fel. Jag hade krokat den större av individerna och jag vände mig mot Hannes och frågade: ”Hur fan gör jag nu?”
Han delade inte med sig av mer än ett skratt när han istället vände sig om för att hämta kameran. Fisken som jag hade krokat simmade runt korallerna och hjärtat stelnade varje gång den kom lite väl nära. Med ett #7-spö var fajten spännande. Jag hade inte supermycket att ge och jag blev förvånad över hur stark denna relativt lilla fisk var och är. I ärlighetens namn tror jag inte att den ens hade märkt att den blivit krokad. Det var först när jag bestämde mig för att försöka landa fisken, som jag för övrigt inte hade en aning om hur man gjorde på bästa sätt, som den satte fart. Jag hade endast på mig flugfiskehandskarna och tvekade aningen innan jag tog tag i fisken runt tailen. Jag hade ingen aning om ifall det fanns något att sticka sig på eller om jag skulle skada fisken. Jag gav det ett försök och misslyckades. Det var som när man jagar en hund och kittlar strax ovanför svansen och hunden i fråga nästan kryper ihop till en boll. Så gjorde fisken för mig och man såg linan tydligt skära genom 
vattenytan och jag gjorde mig redo för ett nytt försök att greppa tag runt tailen på fisken. Denna gång lyckades jag och jag skrek ut ett väldigt ljust skrik i ren lycka.
Jag lyckades fånga fisken, herregud. Den var så mycket häftigare på nära håll än vad jag någonsin hade kunnat ana. Med den stiffa fenan på ryggen förtjänar den verkligen sitt namn. Den är precis som en trigger på ett vapen. Fjällen var mer som ett lädertäcke och jag fick känslan av att de inte har överdrivet många predatorer över sig på just flatsen. När jag skulle plocka ur flugan ut munnen beskådade jag tänderna och försökte förstå hur vi hade kunnat bli av med så många flugor tidigare. Den var täckt med tänder liknande våra hörntänder, perfekta för att krossa djur som gömmer sig i ett skal. Flugan däremot satt helt perfekt krokad i mungipan och det gick smärtfritt att ta ut den.
Efter en lyckad fotografering var det dags att släppa tillbaka fisken. Jag höll den runt stjärtspolen med ena handen och under buken med den andra. Det räckte att lätta på greppet runt stjärten för att den skulle förstå att den var fri och kunde simma tillbaka till sitt rätta element. Nu förstod vi mer hur fisken fungerade och det var något som släppte vid det tillfället. Jag valde att börja köra tjockare tafs och vi båda har nu landat ett gäng fina fiskar var. Om ni inte redan har förstått att detta verkligen är paradiset på jorden vid denna tidpunkt, då borde ni tänka en gång till.
Tobacco Caye, tack för allt!
