Praktfull älgtjur vid Råneälven

2020-10-21

Praktfull älgtjur vid Råneälven

I skogarna vid Råneälven i Norrbotten finns det stora älgar. Fråga Pier Åkerström i Valvträsk utanför Boden – han vet. Han sköt tre älgar samma jaktdag där största djuret hade en slaktvikt på 340 kilo. [Text & foto: Joakim Nordlund]

En spillkråka har parkerat ute på ett ensamt träd på ett hygge. Höstsolen lyser och färgen i lövskogen skiftar i grönt, rött och gult. Pier Åkerström fyller lungorna med den friska luften. I de här markerna norr om hembyn Överstbyn i Boden kommun i Norrbotten trivs han som allra bäst. Man skulle kunna tro att han har vuxit upp med älgjakten och jagat i hela sitt liv. Så är det inte riktigt.

Cirka fem till åtta procent av befolkningen i den läskunniga delen av världen har läs- och skrivsvårigheter av dyslektisk art. Pier Åkerström är en av dessa. Det satte bland annat käppar i hjulen för honom när han skulle ta jägarexamen.

– Vill man jaga så är ju jägarexamen ett måste för att man ska få vapen. Jag försökte och försökte. Det var allt utom lätt. Ord och bokstäver flyter lätt ihop och det är mycket teori att ta sig igenom. När det blir långa meningar så tappar jag lätt bort sammanhanget. Det går liksom inte att få någon bra ordning, berättar Pier Åkerström.

Han släpper nu iväg sin hund Zimba på ett första sök och Pier njuter verkligen av att vara ute i skogen. Skogen har alltid varit ett andrum för honom och jakten är i dag hans främsta fritidsintresse.

 

Lärt sig leva med dyslexin

I dag har han lärt sig att leva med dyslexin. Han har slitit med de här problemen ända sedan han började småskolan. Efter tre misslyckade försök att klara teorin i jägarskolan var han nära att ge upp.

– Jag har ju fått kämpa med sådana här problem och vill man något tillräckligt mycket så brukar det till sist gå. Men nu var det kämpigt. För många är ju läsningen en ren självklarhet men jag vet hur svårt det är. Det är ju mycket text och säkert nog jobbigt för någon som inte har de här problemen, säger han.

Av en tillfällighet hamnade han i samma arbetslag som en jägare från Jörn i Västerbotten. Det blev en hel del tal om jakt under och efter arbetet. Pier berättade om sina försök att ta jägarexamen och arbetskamraten erbjöd sig att hjälpa honom. Han tog sig tid och gick igenom de olika instuderingsfrågorna muntligt. Sedan kände han en examinator i Skellefteå som ställde upp och utförde provet som ett muntligt förhör.
– När det är långa meningar hakar det upp sig för mig och till sist tappar jag därför också sammanhanget. När någon läser det högt blir det en helt annan sak. Då har jag lättare att förstå en fråga. Långa meningar och långa ord är svåra. Nu klarade jag det. Det var en skön känsla, berättar han.

Tacksam för hjälpen

Den vägen lärde han sig teorin och i dag är han mycket tacksam för den fina hjälp som han fick från sin kamrat.

– Utan hans hjälp hade jag väl fortfarande tragglat och kämpat själv. Jag hade kanske inte ens hållit på med jakt, säger han med ett leende.

Det här ska också bli en dag som Pier Åkerström ska minnas lång tid framöver.

Klockan har nu passerat sex och Zimba söker av baksidan av berget Sörfligget. Hanhunden som nu är ett år och nio månader är inte renrasig jämthund utan han har också en liten del gråhund i sig.

Rätt snart hittar han älg. Pier ser hur hunden rör sig mot Lappträsket som ligger alldeles intill Råneälven. På GPS:en ser han hur hunden stannar upp vid stranden.

Pier förflyttar sig några hundra meter längs en mindre skogsväg och till sist får han en skymt av älgarna som nu är cirka 500 meter bort. Det visar sig vara ko med kalv och båda djuren har tagit sin tillflykt ut i vattnet. På älgjägarens manér försöker han sätta sig in i hur älgarna tänker ta nästa steg.

– De där är på väg tillbaka mot Sörfligget. Jag tror det blir bäst att ta mellanvägen. På så sätt kan jag genskjuta dem, säger han.

Efter den simturen kliver älgarna åter upp på samma sida av stranden. Pier söker sig närmare och meddelar samtidigt jaktkamraten Leif Engström att älgarna mycket väl kan komma förbi passet där han sitter.

Kylslagen taktik

Pier rör sig ned mot älven och ut mot ett stort hygge. Samtidigt närmar sig Zimba ena hörnet av hygget och han hinner ta 5–6 skall där. Då hoppar kon tillbaka i vattnet och Pier springer då så fort han kan ned till stranden. Det är en stenig strand och Pier sätter sig ned på en av stenarna och tar stöd med armbågen mot ena knät. Han skjuter sedan ett välriktat skott mot kalven som är på väg ned i vattnet. Han skonar kon som, skrämd av skottet och uppvaktningen på stranden, simmar vidare. Kalven blir liggande cirka 40 meter ut från strandkanten. Då finns bara en sak att göra. Pier tar av sig kläderna. För cirka en och en halv månad sedan var vattnet här 24 grader varmt. Nu är det en helt annan temperatur. Med försiktiga steg kliver han ned i det cirka tiogradiga vattnet och stålsätter sig för att förmå sig att doppa hela kroppen. Med bestämda simtag tar han sig ut till kalven som ligger 30-40 meter ut. Det går vita gäss på vågorna, så han måste simma med ryggen mot dem för att inte få kallsupar. Med handen om ena benet lyckas han till sist bogsera in kalven till land. När han väl kommer upp skakar han av sig vattnet.

Sedan sätter han sig ned och solen värmer nu gott.

– Nä, det här är inget jag har lust att göra om. Herregud så kallt, säger han och ler.

Händerna är vita av kyla men i solen torkar han snabbt. När några av jaktkompisarna anländer har han torkat någorlunda och fått på sig samtliga kläder igen. De tar sedan hem älgkalven till slaktboden vid bygdegården inne i Valvträsk.

Efter lunch ska det bli mer älgaction i skogarna runt byn. Då åker de ned till ett område som har namnet Gräddavan. När Pier på nytt släpper sin hund gör den ett första sök för att sedan återvända. Efter cirka en halvtimme kommer Zimba på ett älgspår och upptaget blir endast 200 meter bort. Hunden skäller och älgen börjar att gå i riktning mot Råneälven.

– Nu sitter ju två passkyttar där. De kommer att få bra läge om det fortsätter åt det här hållet, säger han.

Men den här älgen är inte lika badsugen som kon som Pier träffade på under förmiddagen. Den älgkon tog sin tillflykt i vattnet inte mindre än två gånger. Den här älgen gör istället helt om när den kommer till strandkanten. Genom att följa hunden på GPS:en kan Pier nu också se hur älgen vänder tillbaka mot honom.

– Den är på väg mot kalhygget som går längs med den här åsen, säger han och visar på GPS:en.

På höger sida flyter alltså älven och på den vänstra en mindre bäck. Nu ser han hur älg och hund närmar sig och hur de rör sig upp mot hyggeskanten. Vinden ligger rätt så risken att älgen ska få vittring av människa är minimal. Nu handlar det bara om att röra sig så ljudlöst som möjligt. Av skallen att döma hör man hur älgen närmar sig. När han får en första skymt slår hjärtat ett extra slag. Det är en riktigt stor tjur som Zimba har hittat. Mycket mer än så hinner han inte tänka. Han höjer geväret, siktar och skjuter ett första skott – men älgen fortsätter att springa.
– Jäklar, säger han och drar ut hylsan.

Pulsen dunkar

Älgen försvinner bakom en jättelik sten och nu dunkar pulsen. Han skickar in en ny patron i loppet. När älgen kommer fram bakom stenen är Pier beredd och det andra skottet träffar. Älgen hukar sig lite och sätter sedan fart.
– Det där tog bra, säger han samtidigt som han börjar att gå.

Tjuren söker sig in i en liten skogsdunge. Han skjuter in ett tredje skott i loppet och står beredd ifall älgen ska komma ut på nytt. När den inte kommer går han i riktning mot där den sprang. Zimba skäller och han kan nu skymta älgkronan som sticker upp i blåbärsriset.
– Där ligger den, säger Pier och pustar ut.

Mäktig 16-taggare

Det går bara någon sekund innan han upptäcker en kalv som uppenbarligen också har varit i följe med tjuren. Han skjuter då ett skott som träffar perfekt. Vid den lilla kallkällan ligger nu två älgar, en mäktig tjur och en präktig och fin kalv. Tjuren har sex pinnar i ena hornet och åtta i det andra. Han tar radion och meddelar de andra i jaktlaget att han har skjutit två älgar där den ena är en udda 16-taggare.

– Den här är stor, säger han för sig själv och synar det praktfulla djuret.

Sedan sätter han sig ned och pustar ut. Han plockar fram termosen och häller upp lite varm buljong i en kopp. Det är behagligt höstväder och den friska vinden svalkar skönt. Zimba är nu framme vid älgen och rycker lite hår. Det får han sysselsätta sig med ett tag och Pier går fram och klappar om sin hund. Han ger honom rikligt med beröm.

– Bra gubben, bra jobb, säger han uppmuntrande.

När de har tagit ur älgarna tar de hem kropparna till Valvträsk. Efter att ha flått de två djuren hänger de upp älgtjuren som till sist hamnar sida vid sida med en mindre tjur som har skjutits samma dag. När djurkropparna hänger bredvid varandra ser ungtjuren nästan ut som en kalv. Att skjuta älgar som väger 300 kilo hör inte till vanligheterna. Den här älgen väger in på 340 kilo. De andra i Valvträsk älgjaktlag som kommer till platsen synar den praktfulla älgtjuren. Johnny Hallman är jaktledare där och han har sett de flesta djur som har fallit på markerna de senaste 18 åren. Han för bok över alla älgar som fälls och han slår nästan omgående fast att det här är en av de största älgarna som har skjutits där under hans tid som jaktledare.

– Tidigare, under 80-talet och i början av 90-talet, fanns det fler stora älgar. Men nu har vi en rätt ung älgstam. I dag är en sådan här älg en ovanlighet. De senaste 18 åren är det bara skjutet tre älgar här i den här storleken så det här är långt ifrån vardagsmat, säger han.

Trivs med hundtillvaron

Och Zimba som ligger en bit bort ser ut att trivas med hundtillvaron. Den här dagen ordnade han fram tre älgar till husse och han förtjänade verkligen allt beröm. Och Pier Åkerström, som fick kämpa så för att klara jägarexamen, ser ut att ha fått fram en hund som med all sannolikhet kommer att ge honom fler högtidsstunder i skogen.
– Det är spännande och intressant att ha en unghund. Jag har ju en äldre hund också men i Zimba finns det en helt annan jaktlust. Här händer det något i stort sett varje gång som jag släpper. Min äldre hund kan gå bakom mig eller bredvid och då blir man ju bara irriterad. Det händer aldrig med den här, säger Pier och stryker unghunden över ryggen.

Dagen när han fällde storoxen kommer han nog heller aldrig att glömma.

– När jag sköt andra skottet tänkte jag ”nu är det bara träff som gäller”. Oj, så skönt att se att det skottet satt där det skulle. Det här är en av mina bästa jaktupplevelser. Jag hade också bara fyra skott med mig ut i skogen och sista gick åt när jag sköt andra kalven. Ibland kan man ju få uppleva en hel höst utan att man har skjutit ett enda, säger han och ler.

Sedan fortsätter han:
– Skotten räckte men det var nätt och jämnt. Nästa jakt kommer jag i alla fall att ha med mig fler skott när jag går ut för man vet aldrig vad som kan hända.

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
HikMicro Thunder TH35C
Produktrecension

Vildmarken testar HikMicro Thunder TH35C

Vi på Vildmarken älskar både att testa prylar och att jaga vildsvin – och ibland har vi ynnesten att få kombinera våra passioner. Vi har

Månadens tidning

I det här numret får vi följa med på utlandsäventyr i form av en klassisk monteria, en jaktform där man på förhand aldrig vet hur mycket eller vilket vilt man kommer stöta på. För Jens Kjær Knudsen var det dock ingen tvekan om vad som hade lockat honom till Spanien, nämligen drömmen om att fälla ett spanskt vildsvin.         

Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!