När den fläckiga katten kom fram ur buskarna var Henrik Leire väldigt nära att uppfylla en dröm han hade haft länge. 27 meter är normalt sett inte något långt skottavstånd, men när det är en leopard inblandad så kan det ändå kännas nog så utmanande.

Om Henrik hade fått önska så hade den professionella jägaren Micah Du Plooy, redan 2-3 dagar innan Henriks ankomst till Masailand, kunnat vara i full färd med att fälla djur att använda till åtelplatser. På det sättet kunde det finnas aktiva beten, och kanske till och med en med en stark leopardhane redan på ankomstdagen, eller i alla fall strax därefter. Henrik har dock – vilket är helt förståeligt – funnit det mer intressant att själv vara med och skjuta djur för att använda som lockbete och etablera och kontrollera åtelplatserna och därför är den första uppgiften på safarin att fälla vilt, gärna rejäla sådana, som kan användas. Ganska snabbt lyckas de fälla en zebra, en viltart som kännetecknas av sitt gula fett och som är en riktig delikatess för en leopard. Från zebran kan fyra åtelplatser etableras, men målet är att skapa 8–12 platser, så det är bara att sätta igång om Henrik ska ha framgång under de tolv dagarna han har till sitt förfogande.

Åtelplatserna etableras huvudsakligen i korongoer, som de lokala invånarna kallar de uttorkade flodbäddarna. Vegetationen är tät längs dessa och leoparden kan därför gömma sig nära lockbetet när den inte äter. Köttet måste hängas upp på en gren på ett sådant sätt att leoparden har möjlighet att äta från marken, ståendes på bakbenenm eller uppifrån grenen där den kan dra upp köttet till sig. Det får inte vara för lätt för den att äta, detta eftersom den då tillbringar mindre tid vid platsen. Köttet bör även hänga på så vis att hyenorna har möjlighet att få några bitar av det, detta eftersom de högljudda vildhundarna också lockar leoparder.

Leoparder har, trots att de är stora vilda katter, vissa likheter i beteende med huskatter. Det får gärna finnas rörliga delar av lockbetet som hänger som en pendel, till exempel testiklar eller liknande, som den stora katten kan leka med. Nästan alla djur gillar att äta salt och så även leoparder. Därför smörjer spårföljarna salt på köttet och sätter ut vattenkärl på åteln. Leoparder kan nämligen, när de har ätit salt, komma tillbaka bara för att dricka. 60 procent av de leoparder som Micah skjuter skjuts just vid vattenkärl.

Första dagen lyckades de sätta upp tre åtelplatser, varav den sista skapades i mörkret. De kommande tre dagarna sköts fler djur för att användas som lockbete, inklusive en grantgasell och en vitnäbbad gnu, arter som bara kan fällas i Tanzania. Kontinuerligt etableras fler åtelplatser som måste kontrolleras var eller varannan dag. Viltkameror är installerade på samtliga platser, vilket tillsammans med spår i sanden och på själva åteln ger en inblick i vad som händer, när det händer och med vilka arter, samt kön och ålder på de leoparder som börjar hitta lockbetena.

Uppdraget är utmanande och det tillbringas många kilometer på dåliga vägar varje dag, men terrängen är omväxlande och dessutom bidrar de många väldigt vackra fåglarna med underhållning. Under resan finns det också möjlighet att smygjaga när tillfälle ges, och med de åtta lockbetsplatser som är aktiva på tredje dagen måste det kontinuerligt skjutas djur för att hålla dem försörjda med kött. Området har många hyenor, schakaler och små katter som servaler och genetter som också kommer till platsen och äter lite av betet innan lejonens intresse väcks, vilket innebär att mycket kött går åt.

Världens största leoparder

Generellt sett är viltet i Masailand större än sina artfränder i resten av Afrika, och så även leoparderna som kan väga upp till 90 kilo. Detta beror delvis på genetik, eftersom att när bytesdjuren är större måste rovdjuren självklart också vara större för att klara uppgiften. Förutom genetiken spelar också det behagliga klimatet roll, eftersom det varken är för varmt eller för torrt där. Leoparder får bara skjutas i naturligt ljus i Tanzania, men eftersom populationen är tät och betena är perfekt placerade så är katterna i hög grad aktiva under dagsljus. Dessutom är de vana vid mänsklig aktivitet eftersom massajer är ute med boskap och getter i bushen hela dagarna och alltid har varit det.

Snart kan de se bilder på leoparder i rörelse, mest honor med ungar. Spår och en endaste bild visar att även hanar är runt betena, men de är lite luriga. Till exempel finns det vildkamerafoton av en riktigt fin hane som sitter och tittar på betet, dock utan att ta något. När Micah tittar närmare på köttet visar det sig vara fullt av myror. Micah har tidigare upplevt att leoparder ger upp ett bete på grund av myrorna, som biter hårt. Han flyttar därför betesplatsen lite och hänger upp färskt kött, men hanleoparden kommer aldrig tillbaka.

Lycklig distraktion

På den sjätte dagen är de tidigt ute för att kontrollera de nu tio etablerade platserna när de ser ett par östafrikanska elands och en liten flock fransörad oryx på en skördad bönåker. Jägarna låter sig frestas av jaktmöjligheten och spenderar en hel del tid på den, men måste till sist erkänna att det inte finns någon tillräckligt gammal oryxtjur i flocken.

På grund av avstickaren blir de sena, men det är ofta så på jakt att saker händer av en anledning. Om de bara hade kommit en kvart tidigare till den första betesplatsen de kontrollerar den här morgonen, som är placerad i korongoen som kallas Crazy Buffalo Korongo, hade de stött på en stor hanleopard. På bilden kan de se att hanleoparden precis hade lämnat betet. Fotot visar även att han har besökt betet tre gånger på ett och ett halvt dygn – två av gångerna i dagsljus.

När leoparden har hittat bytet bör det flyttas omedelbart, för om man väntar för länge kommer den äta sig mätt och börja fokusera på andra kattaktiviteter. I början, när den ofta är hungrig och nöjd med att ha stött på en gratis måltid, kommer den dock vara stabil när det gäller att besöka bytet, och det bör utnyttjas. Enligt Micah är leoparderna i stort sett fasta runt bytet under de första tre dagarna. På fjärde dagen minskar chansen till framgång till 80 procent, på femte dagen till 60 procent, på sjätte dagen till 40 procent och så vidare – det är med andra ord av yttersta vikt att agera omedelbart.

Dagen används för att kontrollera några fler betesplatser, men klockan 14.00 återvänder de och sätter upp ett gömsle. Gömslet placeras på den motsatta sidan av “korongoen”, endast 27 meter från betet. Geväret placeras i ett stabilt skjutstöd och det kan framstå som ett enkelt skott, men den mentala biten är desto svårare. En leopardjakt i Masailand är en kostsam affär, där skjutchanserna är ovanliga, och långtifrån alla kommer hem därifrån med ett kattskinn. Konsekvenserna av att skjuta på en stor leopard vid kanten av tät buskmark kan också lätt leda till obehagliga situationer. Jämfört med de andra arterna i Big Four dödar leoparder inte många människor, men de som attackeras blir lemlästade både med ärr och infektioner. Som Micah uttrycker det kostar det ”100 stygn per sekund” att ha en leopard över sig. När de kommer till Crazy Buffalo Korongo (korongoen är uppkallad efter en tjurig bison som trivs i den miljön), pekar guiden Mamadi mot bushen på andra sidan. På fåglarna kan han höra att leoparden var nära betet men drog sig tillbaka lite när bilen kom. Gömslet sätts snabbt upp innan guiderna återigen lämnar platsen med bilen för att lämna Henrik och Micah kvar i gömslet. Någonstans till höger i busken hörs några massajer som passerar genom området med sin boskap, vilket inte är helt dåligt för jakten. Det är fortfarande fyra timmar tills det blir mörkt, och när massajerna snart är ur området kommer leoparden att känna sig säker.

Snart visas en genettkatt på grenen där betet hänger. På grenen finns en klump ruttna inälvor, som den lilla katten tar några nervösa tuggor av innan den försvinner igen. En svart mangust besöker också betet med samma syfte som föregångaren. Under tiden lutar sig Micah tillbaka i det varma gömslet för en kort tupplur. När skuggorna blir längre och temperaturen sjunker, öppnar han ögonen. Om något händer den här kvällen kommer det att ske inom den närmaste timmen…

Svettiga handflator

Tio minuter före solnedgången upptäcker Micah leoparden. Den gömmer sig fortfarande nästan helt i skuggorna under de täta buskagen, men fåglarna har varnat för kattens närvaro och hans rutinerade ögon ser den omedelbart. Henrik rycker till när leoparden kliver ut i det öppna landskapet. Det är första gången han ser en leopard i fullt dagsljus, en leopard som han kan skjuta. Den mäktiga hanen går direkt till vattnet och börjar dricka, dock utan att erbjuda något skottläge. Micah har instruerat Henrik noga om var kulan ska placeras och hur katten ska stå eller sitta för att kunna skjutas. Den sitter på ett sätt som gör att han inte får skjuta den nu. På videoupptagningen kan vi senare se att leoparden dricker i över sex minuter innan den reser sig. Micah har bett Henrik att njuta av situationen och leoparden innan han skjuter den, det är trots allt inte något som den danska jägaren kommer att uppleva många gånger i sitt liv, om någonsin igen. Det är dock lättare sagt än gjort. Henrik svettas kraftigt i handflatorna och är drabbad av en veritabel jaktfeber, som tack och lov avtar i takt med minuterna som går.

När leoparden sätter sig upp vänder den lekfullt på huvudet och tittar upp på köttet, liksom njuter av utsikten och tänker på det framtida skrovmålet. Den sitter perfekt för ett skott, men blir stungen av en tsetsefluga och hoppar en meter framåt, innan den tar några steg. För ett ögonblick fruktar Henrik att allt ska gå förlorat, men sedan stannar leoparden igen och vrider på huvudet för att njuta av det läckra stycket kött bakom sig – i samma ögonblick släpper Henrik iväg skottet. Kulans kaliber 375 H&H träffar det vackra djuret mitt i bröstet, där det stannar. Leoparden faller till marken.

När de långt senare befinner sig ett par hundra meter från lägret, stannar Micah bilen och ber Henrik att avlossa ett skott i luften så att folket i lägret vet att en katt har fällts. Vid ankomsten tar de emot Henrik med den för Tanzania traditionella kabubi-dansen och ger honom en tur i kungastolen. De många timmarna och kilometrarna som färdats för att kunna avfyra det ”enkla” skottet har varit allt annat än enkla, men det har lätt varit värt det. Och Henrik skulle gladeligen göra om det när som helst.