Jaktturismen ökar för varje år och i bara i Europa omsätter den omkring 17-18 miljarder varje år. Intresset för spännande jaktupplevelser har varit stort sedan länge. Jens Ulrik Høgh har nedan gjort en egen historisk resa där han blickar tillbaka på just jaktturismen.
To the end of the world – Fotografiska glimtar från den tidiga jaktturismen
Jaktturismen ökar för varje år och i bara i Europa omsätter den omkring 17-18 miljarder varje år. Intresset för spännande jaktupplevelser har varit stort sedan länge. Jens Ulrik Høgh har nedan gjort en egen historisk resa där han blickar tillbaka på just jaktturismen. [Reportage av Jens Ulrik Høgh]
Gamla tiders resenärer passade ofta på att jaga under sina resor, men sann jaktturism, där det enda syftet är att få uppleva spännande jakt, är ett relativt nytt fenomen. Europeiska adelsmän fann visserligen tid att tacka ja till jaktinbjudningar från vänner och familj redan för flera århundraden sedan, men några interkontinentala jaktresor att tala om fanns det egentligen inte förrän koloniseringen av tropikerna i slutet av 1800-talet. Vid den tidpunkten hade adelsmännen sedan länge förlorat sina jaktprivilegier och jakt hade blivit ett tidsfördriv för alla som hade råd med det – vilket var ett utvalt fåtal.
Det var onekligen en dyr historia att medverka på en jaktexpedition kring brytpunkten mellan 1800- och 1900-talet. En lång resa till sjöss följdes av månader i skog och mark med ett stort följe av medhjälpare som tog hand om oxar och hästar, bar utrustning och provision. Och såklart behövdes det även guidning, spårning, tillagning och hämtning av troféerna från jakten. Senare, när jaktexpeditionerna blev mer organiserade, blev prislappen för en safariresa lite vänligare – men bara lite! 1938 kostade en traditionell safariresa till östra Afrika fortfarande mer än vad dåtidens läkare hade i årsinkomst.
De europeiska jägarna besökte främst deras respektive hemländers kolonier i Afrika och Asien. Amerikanerna genomförde mycket jakt i väst och i norr på sin egen kontinent, men tog sig givetvis även till kolonierna hos europeiska vänner och allierade.
Vid den tiden verkade resurserna oändliga, och ingen tänkte därför på att reglera jakten under de första decennierna. När jägare, i kommersiellt syfte, tog ut vägtull på de stora viltpopulationerna och stora områden av vildmarken röjdes för att ge plats för gårdar och plantager var regler och förordningar så småningom oundvikliga. Dessa jägare försvann och troféjakt utvecklades istället till den hållbara industrin vi känner till i dag. När kolonierna fick självständighet förbjöds tyvärr storviltsjakt i många länder, förmodligen eftersom den sågs som “the white man´s sport”. Detta banade väg för professionella tjuvskyttar som utplånade populationen av storvilt till randen av utrotning i många delar av världen. Lyckligtvis fortsatte några tidigare kolonier – främst i södra Afrika – att tillåta reglerade storviltsjakter, något som har visat sig vara ett mycket framgångsrikt tillvägagångssätt för naturvård. De resande jägarna segrade!
