Magasin Vildmarkens fiskeskribent Matilda Leijon älskar att slänga sig in i projekt och utmaningar där hon på förhand inte har någon vidare koll. Denna gång berättar hon om sin enligt egen utsago största förebild inom fisket, Erik ”kungen av Kalmar” Petersson, och deras abborräventyr i Kalmarsund.

Hösten 2019 satte jag mig i bilen och körde ner till Kalmar för att få tillbringa några dagar ute på vattnet med Erik Petersson. Det kändes som en evighet sedan vi senast fiskade tillsammans, Erik och jag. Hans Instagram är ständigt fylld med gigantiska abborrar och jag blir alltid lika imponerad när jag hamnat i flödet, men jag var ändå inte helt övertygad om det skulle vara så pass roligt att jag verkligen skulle fastna för det. Abborrar liksom, hur häftigt kan det vara? Vid tidpunkten hade jag mestadels fiskat gädda, så hur skulle en fisk på några hekto kunna imponera på mig?

Tji fick jag. Den första dagen hann inte pågå länge innan jag satt och skrek och skakade i båten. Erik försökte tysta mig samtidigt som jag var helt lyrisk över att jag landat min största abborre. Han försökte få mig att fortsätta att kasta – och andas. Jag har nämligen en tendens att glömma av det under mina lyckoattacker. Nu i efterhand förstår jag även varför jag inte borde ha stått och hoppat och skrikit i båten. Vi fiskade nämligen på endast en meters djup.

Resan 2019 resulterade i ett gäng fiskar över 1 500 gram för både mig och Erik och jag toppade resan med en fisk på 1 710 gram. Har ni någonsin sett en sådan stor abborre live? Herrejävlar, vilket monster! Och den fisken lyckades jag kroka, hur galet är inte det? Jag behövde inte längre tid än så för att bli helt kär i de randiga riddarna. Jag kunde bara inte bärga mig tills jag skulle få komma tillbaka igen. Nu var det istället mitt Instagram-flöde som bombades med magiska fångster och jag blev taggad på att lära mig mer, detta var ju asballt. Och så blev det med.

Det gångna året har bestått av många abborrpass inklämt mellan mina älskade gäddor. Som ni kunde läsa i tidigare nummer av Vildmarken så har jag sedan dess haft ett fantastiskt fiske på abborre i Lycksele. Vi lyckades få någon som såg ut som en fotboll, en var en riktig kannibal och mängder var stora. Grabbarna som vi fiskade med visste inte ens om att det gick så mycket stora och fina abborrar i älven.

Men åter till Kalmar och mitt besök hos Erik Petterson. Jag och Petter Eriksson från Söder Sportfiske Pro Staff satte oss i hans snygga XC90 och tuffade söderut med en fin Alumacraft på släp. Vädret såg inte vidare lovande ut och vi var lite oroliga för vinden. Jag hade inte ens hunnit fylla på min låda med prylar efter den senaste turen, men jag kände mig ändå ganska lugn. Jag kunde ju alltid smyga mig ner i Eriks låda och sno åt mig något av hans hemliga kort om det skulle tryta med beten…

Rustad för kylan

Morgonen kom och det var äntligen dags att fiska. Jag klädde på mig i stort sett alla kläder jag hade med mig – aldrig att jag skulle frysa. Jag invigde till och med mina nya powerboots från SQRTN, med skrikiga detaljer i orange, som jag hade hämtat på posten. Kylan skulle INTE bli ett problem, det hade jag bestämt mig för. Båten gled in i viken där vi hade planerat att fiska. Det var inte djupare än 0,6 meter. Botten täcktes av gräs och därför kände jag att offsetkrokar var ett måste, annars skulle jag få spunk på allt som fastnade på kroken. Erik, som imponerat på mig under alla dessa år som vi känt varandra, kände att det var dags att göra det än en gång. Han introducerade mig för soft jerkbaitet Fluke.

Fluke är någonting som Erik hade snappat upp från den amerikanska marknaden och som han kände att han ville förfina och göra mer anpassningsbart till vårt svenska fiske. Principen går ut på att man använder sig av en jigg som har flytförmåga. Den som Erik använde sig av innehåller elastomax. Han riggade den på en oviktad offsetkrok och tryckte in en vikt i buken på jiggen, just den här var på 1,8 gram. På så sätt får han ner jiggen strax under ytan och kan twitcha hem den och få betet i ”strike zone”, så att säga, så länge som möjligt. Nyckeln till ett lyckat fiske är att under så lång tid som möjligt lyckas ha betet i det området som är mest attraktivt för fisken, och för att kunna presentera betet så snyggt som möjligt. Kräftimitationer är också någonting som är brutalt hett, trots att det inte finns några kräftor i sundet. Klorna på betet får en lugnare dalning på betet.

Låt oss ta en stund och prata om detta med fusk gällande Kalmarsund. Jag vill använda mig av ett otrevligt uttryck som inte skulle passa sig i en sådan här trevlig tidning. Kompisar, det finns ingenting som kan klassas som fusk och jag tycker därför att vi struntar i den tråkiga tonen om fusk hit och dit. Vissa saker är bara fördelar; oavsett om det är på platsen man fiskar eller möjligtvis vilken teknik man använder sig av. Jag själv fick verkligen uppleva Lowrance sidoseende och såg hur fantastiskt det är. Det var stundtals otroligt frustrerande, men oj vad lycklig i hjärtat jag blev när jag lyckades med att använda mig av det.

Mer pannben än de andra

Jag och Petter hade dagen innan pratat om vilken skön känsla det är att vara ensam och fiska när de andra antingen riggar eller käkar. Det känns på något sätt om man har mer pannben än de andra. Det spelar ingen roll att man själv redan ätit eller tacklat om flertalet gånger. När det väl är din tur att vara själv och fiska, ja då, det är då det smäller. Jag var först med att käka upp min lunch, en ganska lång stund innan grabbarna valde att sätta sig ner och äta.

Morgonen hade bjudit på flera fina fiskar och Erik hade redan landat två fiskar över 1 700 gram, vilken jäkla kille. Jag stod i fören och kastade min HypoTeez på en 10-grams triple S-skalle. Precis när jag lagt ett kast klockan 11.00 såg jag tre bättre individer på styrbord sida, 20 meter bort. Jag satte fart på min invevning och siktade snabbt mot området där jag hade lyckats se fiskarna. Jag sneglade bak mot grabbarna, som satt och mumsade på sina mackor, för att försäkra mig om att de inte reagerat på att jag sett fiskarna och skulle sno dem från mig. Egoistisk kanske ni tänker? Och japp, ni har helt rätt! Jag behövde en liten boost och ett bevis på att jag faktiskt kunde hantera tekniken själv.

Knakade till i spöet

Jag kastade ut jiggen och lät den sjunka till botten, lyfte den med en liten knyck från botten för att sedan låta den falla tillbaka ned bland gräset. Efter ett gäng studs på botten satte jag mothugg och det var då det hände. Det nästan knakade till i spöet. Jag tittade ner på grabbarna och i samma sväng vände Petter på sig. Han såg förvånad ut och med hela munnen full av baguette sträckte han sig efter håven, redo att landa fisken som jag hade lyckats lura. Jag kände ända in i ryggmärgen att det var en fin fisk. Jag satte den, gött! När fisken väl låg och vilade innanför ramarna av håvens kanter pustade jag ut och gav grabbarna en high five, vilken fantastiskt fin fisk som låg där. En vägning senare kunde vi konstatera att fisken vägde 1 440 gram!

Det var en drömfisk, och jag hade tagit den helt själv.