“Den bästa upplevelsen någonsin”

När Thomas Lindy Nissen följde med Jens Kjær Knudsen till Makedonien fick han lära sig att landet förmodligen tillhör de fattigaste i Europa, men samtidigt erbjuder några av kontinentens vackraste berg och ett stort bestånd av balkangems.
När Thomas Lindy Nissen följde med Jens Kjær Knudsen till Makedonien fick han lära sig att landet förmodligen tillhör de fattigaste i Europa, men samtidigt erbjuder några av kontinentens vackraste berg och ett stort bestånd av balkangems.
2024-02-04

“Den bästa upplevelsen någonsin”

När Thomas Lindy Nissen följde med Jens Kjær Knudsen till Makedonien fick han lära sig att landet förmodligen tillhör de fattigaste i Europa, men samtidigt erbjuder några av kontinentens vackraste berg och ett stort bestånd av balkangems.

Jag noterar att min reskamrat Jens Kjær Knudsen, i en snabb rörelse, låter handen glida över knivslidan på höger sida av bältet. Vi är på väg in i skidhotellets restaurang och där inne är det som att resa 50 år tillbaka i tiden. Här betraktas inte rökare som paria och fokuserad njutning av alkohol är ett allmänt tidsfördriv. Det är som att besöka en tid då en lager var något man kunde dricka ur flaskan och könsrollerna var tydligt uppdelade. Om det är en mogen mans osäkerhet inför att kliva in i en så förenklad värld, eller om det beror på det faktum att tobaksröken är så tjock att man kan skära sig igenom den som gör att Jens sträcker sig efter kniven, det låter jag vara osagt. Jag tvivlar faktiskt på om han ens rörde den, och jag bryr mig heller inte, för imorgon ska vi på gemsjakt, dessutom på en av de underarter som Jens saknar, balkangemsen.

För att fälla denna art av gems har vi rest till Makedonien, ett av de fattigaste länderna i Europa. Landet, som har cirka två miljoner invånare, ligger på Balkanhalvön och gränsar till Grekland, Albanien, Bulgarien, Kosovo och Serbien och var tidigare en del av Jugoslavien. Vad gäller vilt så hittar man, förutom balkangemsen, även rådjur, dovvilt, vildsvin, varg och brunbjörn, varav den senare är helt fridlyst. Det finns ingen populationsstatistik för de olika arterna, eller hur många som dödas av var och en, men de mest intressanta arterna för besökande jägare är helt klart gems, rådjur och i viss mån varg.

Medan vi äter middag i restaurangen har det börjat snöa, och det mycket. Snön är än så länge inget större problem vad gäller jakten. Mängderna som kommer utgör inte någon lavinfara, men eftersom det dessutom blåser väldigt mycket finns risken att vi inte orkar köra de 20 kilometrarna längs bergsvägarna, vägar som leder dit där gemsarna lever.

När vi åker nästa morgon är vi redan mer än en timme försenade. Guiderna behöver vara helt säkra på att vi har tillräckligt med ljus för att se vart vi är på väg, eftersom vägen i stort sett är osynlig i vissa av områdena längs vägen. På vissa ställen är det väldigt brant fall, bara en halv meter från bilens yttersta däck och vi har nu full förståelse för och applåderar guidernas beslut att ge sig av senare även om det innebär kortare jakttid innan mörkrets inbrott.

Gång på gång fastnar vi och bilen måste skjutas bakåt eller framåt, eller åt sidan. Spaden får jobba konstant och ofta i sådan omfattning att den nästan är lika glödhet som de snöslipade kinderna som blossar under våra tunna mössor. Under en timmes tid arbetar vi oss igenom snöhögarna på vägen, där inga andra bilar har kört och inte heller kommer att köra denna dag. Därefter kör vi nedför genom en skog, korsar en dalgång och “klättrar” därefter upp igen genom ett skogsområde, innan vi glider av vägen och fastnar vid en stor sten. Vi har kommit fram till platsen där vi måste bestiga berget till fots, men först måste bilen skottas loss, och skjutas loss, från den stora stenen, så att vi vet att vi kan köra ut igen när jakten är avslutad senare på dagen.

Lyckligtvis är vi sex personer i bilen. Ja, vi har suttit som packade sillar, men nu passar det bra eftersom vi tillsammans lyckas få loss bilen. Jakten kan påbörjas!

Vi följer guiden Zemri när han i rask takt trampar iväg. Vi har inte gått mer än några hundra meter i relativt brant stigande terräng med snö upp till knäna när vi ser de första gemsarna. Nattens snö har fått djuren att ta sig ner från de högsta bergstopparna och som hastigast ser Jens en stor gemsbock mellan trädstammarna på andra sidan av en djup dalgång. Vi sätter oss och låter kikaren jobba, men trots att vi skannar av terrängen i nästan en halvtimme får vi ingen kontakt med bocken igen.

Vi når en stor dal där bergsväggarna reser sig brant på båda sidor. Mitt i dalen ligger en gammal bondgård där fattiga fåraherdar vistas på sommaren. Vi stannar till vid boden (som är en mer korrekt term än ”hus” i det här fallet) och börjar spana. Det finns gott om gemsar på många ställen i grässluttningar ovanför klipporna framför oss. På 400 meters avstånd ser vi en liten flock med en fin bock och eftersom dagen är ganska långt gången, och resan ut från snöiga vägar förmodligen blir en utmaning, bestämmer Jens att vi ska gå efter den. Nerifrån ser det ganska enkelt ut. Det är en kort stigning över en grässluttning och en liten stigning uppför några inte överdrivet branta klippor, men riktigt så enkelt blev det dock inte.

När vi når första klippan, som såg hanterbar ut nedifrån, inser vi att den var brantare och högre än vad vi hade hoppats. Men eftersom vi har sagt A så måste vi också säga B – och eftersom Makedonien är ett ställe där man inte direkt har acceptans vad gäller fjollighet så är det inget annat att göra än att följa guiden. För Jens är det inga problem, han drivs av jaktlust och adrenalin. Själv måste jag dock erkänna att jag går lite försiktigare, det eftersom jag helst inte vill att det blir en olycka i jaktbyxorna. Hur som helst så når vi toppen av klipporna, varifrån vi ser gemsarna. Guiden hugger några hål i berget som Jens kan få fotfäste i innan han sticker huvudet över kanten. Härifrån fäller han sin första balkangems med ett perfekt skott från 130 meters avstånd. Samtidigt får jag några fina foton av situationen, även om det är svårt att inte darra på händerna, speciellt över tanken på vad som skulle hända ifall jag skulle halka till.

Kontakt via sociala medier

Den lyckade dagen följs av två dagar med regn, blåst och nästintill ingen sikt. Vi fördriver tiden genom att hälsa på våra guiders makedonska vänner. På sätt och vis blir resan en större social tillställning än vanligtvis, inte minst eftersom resan kom till genom en tillfällig kontakt via Facebook. När Kosta ett år tidigare skrev till Jens, som han sett i vildsvinsfeberfilmerna, för att fråga honom lite om kulor och kaliber med mera, svarade Jens och frågade sedan i sin tur Kosta om han visste något om möjligheterna att få hänga med på jakt efter balkangems i Makedonien. Det gjorde han. Hans jaktkompis Brane är en av landets främsta outfitters vad gäller just balkangems och en resa kunde börja planeras!

Den fjärde och sista dagen klarnar det upp. Snön har i stort sett smält på fjällvägarna och turen går nu snabbt. Vi anländer relativt fräscha till en ny dalgång och börjar strax därefter jakten på en av två gemsflockar. På vägen upp korsar vi ett björnspår som vi njuter av i några sekunder, innan Jens plötsligt får syn på en monstruös gemsbock som står på andra sidan dalen, drygt en kilometer bort. Han vill gå efter den i stället för dem som vi är på väg upp mot.

Vi klättrar ner igen, korsar dalen och börjar dagens andra stigning. När vi nästan är på toppen ser vi en mindre gemsbock som är på väg upp. När den når toppen cirka 400 meter ovanför oss stöter den in i monsterbocken som därefter ägnar den kommande halvtimmen åt att jaga bort den. Vi kan inte flytta ut från platsen utan att han skulle se oss, så när monsterbocken kommer tillbaka är han fortfarande utanför räckhåll. Han försvinner över toppen. Vi följer efter honom, men så plötsligt ser vi att han korsar berget cirka 500 meter därifrån, nu på jakt efter några hondjur. Vi klättrar upp till där vi senast såg honom, följer hans spår i snön och får en tid senare kontakt med honom och flocken igen. Vi kommer dock aldrig inom räckhåll för honom, även om vi korsar den ena ravinen efter den andra och likaså topp efter topp.

Det är nästan solnedgång och vi har faktiskt gett upp när vi ser honom lägga sig ner för att vila 700 meter ovanför oss. Vi börjar bli både hungriga och utmattade, men Jens bestämmer sig för att göra ett sista försök. En halvtimme senare sticker vi huvudet över den sista toppen – där är han.
Avståndet är mindre än 300 meter, anlägget är bra i en liggande skjutställning, ändå missar Jens skottet, och det i ett läge där han normalt aldrig skulle misslyckas. Det kan bero på att Jens är andfådd efter klättringen, eller måhända hög på adrenalin på grund av det gamla djurets imponerande storlek. Det rätta svaret vet vi inte riktigt, men hur som helst så försvinner snart den anskjutna bocken över en kulle på vår högra sida.

Vi befinner oss inte bara i en kapplöpning med det anskjutna djuret, dessutom rinner tiden i väg. Vi börjar därför uppstigningen snarast möjligt. Det är ungefär en halvtimme kvar tills det blir mörkt, men som tur är det relativt mycket snö där uppe där vi befinner oss och därför är det lättspårat där vi går över en sluttning. Bocken har försvunnit ner genom några obehagligt branta klippor. Jens och Zemri drar nytta av sitt adrenalinpåslag och far efter den, medan jag ”känner” mig fram lite mer. Spåret tar slut på ett ställe där djuret har kämpat sig uppåt igen, uppför några väldigt branta klippor. Vi ägnar en kvart åt att försöka se om vi kan få syn på gemsen, men utan framgång.

Precis när Jens låter förstå att striden är förlorad och att vi måste vända näsan neråt, springer gemsen plötsligt cirka 80 meter ovanför över oss. Jens hittar en position som han kan skjuta från, medan djuret försöker klättra upp till en plats där det måste ge upp. Bocken vänder sig, stannar mellan två stenar och faller någon sekund senare när kulan träffar. Fallet den sedan gör nerför de branta klipporna är lika dramatiskt som jakten. Gemsen är den äldsta gemsbocken av alla gemsar som Jens har fällt. Den blev elva år gammal.

Av de nio jaktbara underarterna som det finns av gems så har Jens nu dödat sju (plus den nyazeeländska som inte räknas som egen underart). Han har fortfarande kvar de två omdiskuterade och mycket dyra underarterna; chartreuse från Frankrike och Tatra, som finns i Polen och Slovakien. Han har fällt gems i sju länder på tre kontinenter, och därmed kommer balkangemsen att hänga på troféväggen tillsammans med den nyzeeländska gemsen, den rumänska karpatgemsen, fjällgemsen som fälldes i Österrike, den pyreneiska gemsen och den kantabriska gemsen (båda från Spanien), den anatoliska gemsen från Turkiet och den kaukasiska gems som nedlagts i Ryssland. I skrivande stund framstår jakten i Makedonien som den bästa någonsin, men så kändes det även i Ryssland, Spanien, Nya Zeeland och alla andra länder vi har besökt i jakten på de många underarterna – en känsla man ofta känner när man är mitt upp i en jaktresa!

 

Tack för att du läser Magasin Vildmarken! Spara 10% på allt i vår webshop med rabattkoden I<3VM

Facebook
E-post
LinkedIn
Twitter
Nyheter

Hornborgasjön lyfter livet under ytan

Ängar under ytan och gäddor som äter andra gäddor. Hornborgasjöns sommarprogram är igång för fullt – och bland annat väntar en utställning om livet under