De flesta jaktresor brukar bli ett minne för livet, på gott och ont, Andra slutar däremot som ett brännmärke i själen – som den här gången när det bar av till Himalaya för att jagas ibex.

Det känns rejält i magen när jag, samtidigt som jag känner centrifugalkraften från en skarp sväng i hög hastighet, tittar rakt ner i avgrunden mindre än en meter utanför vår bilruta. Långt nedanför den smala vägen rinner floden, och ovanför oss reser sig det råa bergsmassivet. Vi är på väg från Islamabad till Gilgit på en av världens farligaste motorvägar, Karakoram Highway. Vi skulle redan ha landat på Gilgits flygplats, men eftersom vädret för tredje dagen i rad inte tillät flygning var vi tvungna att göra resan med bil.

När mörkret faller stöter vi på ett antal poliskontrollstationer och följs från den ena till den andra av poliseskorter längs den obehagliga bergsvägen. Eskorten, vars syfte är att skydda oss mot banditer, består av tre maskingevärsbeväpnade och maskerade poliser som sitter på flaket till en pickup, en stående med vapnet riktat framåt, de andra två sittande med vapnet riktat bakåt. Nästan alla förare verkar köra med huvudet upp i arslet, till synes ovetande om att det inte finns några skyddsräcken. Om man kör av vägen här är det lika med en säker död. Runt midnatt anländer vi till min stora lättnad till lyxhotellet i Gilgit. Efter att vakterna har släppt in oss på hotellet, och vårt bagage har skannats efter sprängämnen, får vi en god natts sömn.

Pakistan är ett land som kännetecknas av oförutsägbarhet. Det är ett land där den vanliga människan ständigt kan höra ljudet av döden. Trafikolyckor, politisk oro, terrorism, sjukdomar, hunger och naturkatastrofer lurar överallt och hela tiden.

Nästa dag kör vi i fyra timmar längs snöiga bergsvägar till jaktområdet nära staden Sost i övre Hunza. En del av vägen kör vi längs sjön Attaabad som fått sitt namn efter den by som spolades ner i floden av ett jordskred i januari 2010. I jordskredet dödades 18 personer. Dessutom dämdes dalen upp, vilket skapade sjön (apropå de levnadsförhållanden som nämns ovan).

Det är en vacker men krävande resa vi har upplevt när vi nästan 60 timmar senare efter att ha checkat in våra vapen i Köpenhamn anländer till det lilla, iskalla hotellet. Härifrån ska vi nästa dag vandra vidare upp i bergen mot vårt flygläger; en herdeby med några stenhus som ligger på 3 600 meters höjd, cirka 100 km från det berömda berget K2.

Rädsla för höjder

Nästa dag packar vi våra ryggsäckar och beger oss till fly camp. Min reskamrat Jens Kjær Knudsen och jag har dock inte mycket att bära på, detta eftersom vår guide Javed Khan har anlitat ett stort team av bärare för att göra den hårda klättringen i den tunna luften så lätt som möjligt för oss två plattlänningar.

Redan på väg in i dalen ser vi den första flocken av Himalayan Ibex. Bocken är fin, men inte spektakulär och därför åtnjuter vi bara av åsynen av djuren innan vi beger oss vidare in och upp. Vi har fortfarande sex jaktdagar kvar, väderprognosen är ganska bra och viltförvaltningen i området är exemplarisk så vi kommer säkert att få se fler fina bockar. Det finns ingen anledning att använda den enda licens som Jens har tilldelats så tidigt på resan.

Bergsbyn ligger på en liten platå ovanför en ravin med vertikala lersluttningar ner mot floden. För att kunna nå platån arbetar vi oss först längs lodräta klippor upp genom ett brant jordskred. 50 meter upp når jordskredet en brant ravin, en ravin som måste korsas längs en smal vägkorsning som sista biten inte är mycket bredare än 40 cm. När jag på darriga ben tar de sista tio stegen mot platåns säkerhet ser jag mig över min högra axel. Svängen lutar svagt mot kanten och det finns snö i spåret. Om du halkar här, om så bara en liten bit, kommer du att falla till döds. Jag är inte särskilt glad över att befinna mig i den här situationen eftersom jag ärligt talat lider av en relativt svår höjdskräck, vilket är en ständig utmaning vid bergsjakt. Du kanske frågar dig själv varför jag väljer att rapportera om bergsjakt när jag inte gillar höjder? Svaret är att bergen är så vackra och jakten så fantastisk att jag bara inte kan låta bli. Å andra sidan är det inte alla kriminalreportrar som är bekväma med brottslingar, eller politiska reportrar som är bekväma med politiker.

Ett ögonblick med snöleoparden

Några meter in på platån ligger ett litet stenhus med en gjutjärnskamin i mitten av huset. Vi blir bjudna på te och chapati (ett pannkaksplatt, salt bröd) och te med yakox-mjölk. Värden, Ata Muhammed, är en 70-årig bergsbonde och före detta tjuvjägare. Han och hans fru överlever på sina få boskapsdjur och den inkomst han får som guide för resande jägare som Jens. Årligen dödas tre djur i dalen och inkomsterna överstiger vida den vinst han gjorde på illegal tjuvjakt. Han är – trots sin ålder – fortfarande i god form och skulle lätt kunna döda vilda ibexar för hushållet, men det är helt enkelt inte värt det för honom längre. Djuren är mer värda levande än i hans gryta.

Från Atas stenhydda kan vi se flera stenbockar på bergssidan strax ovanför byn. Djuren gillar att hålla sig nära människor eftersom det ger dem lite mer säkerhet mot trycket från snöleoparderna, som det finns många av i området. På andra sidan ravinen mot floden ser vi också en liten grupp stenbockar med en fin bock bland dem.

Vi inkvarteras senare i ett traditionellt hus hos en familj med tre generationer. Här får vi äta och sova på golvet, men det är ett trevligt hus. Det är rent och värmaren i mitten håller temperaturen inomhus på runt noll grader. Eftermiddagen ägnar vi åt att färdas längre in i dalen. Längs vägen ser vi nästan färska snöleopardspår. De är mindre än en dag gamla, och all ibex som vi ser i nästa dal är högt uppe på berget. Vi ser ingen skjutbar bock innan mörkret faller och vi beger oss tillbaka till huset för en god kvällsmåltid.

Köket erbjuder en blandning av turkiska och indiska rätter. Vi äter tre måltider och dricker te varje dag. Huvudmåltiden på kvällen består av en god soppa, kryddiga kötträtter, ris, pasta eller potatis och grönsaker, samt någon form av pudding till efterrätt.

Det måste vara han

Under de närmaste dagarna har vi kontakt med flera hjordar. Vi har lokala guider ute i andra dalar för att söka av så många bergssidor som möjligt för att hitta den rätta bocken. Bergen är extremt höga och vansinnigt branta. Det enda sättet att söka i terrängen är från dalen och skottet kommer också att tas härifrån när djuren är tillräckligt långt ner. På morgonen och kvällen ser vi djur på låg höjd på de sluttande sten- och grusslänterna, medan de mitt på dagen vilar högst upp i de branta klipporna. Ingen av bockarna vi ser har trofépotential den här säsongen, ingen förrän på kvällen den tredje dagen vill säga…

Vi har precis ätit lunch när vi på andra sidan dalen får syn på en ibex som vi inte har sett tidigare. Han är betydligt mörkare än vad vi har sett tidigare och hans horn har böjen ner mot ryggen som Jens letar efter. Det är långt över till honom och han är fortfarande högt uppe på berget, men nedanför honom på slätten ovanför ravinen finns en hjord av hondjur med en ung bock. Våra lokala guider förutspår att han kommer vara bland dem i morgon bitti.

Långt – men bra

Nästa morgon är vi ute innan det blir ljust. En timme senare anländer Ata Muhammed till huset där vi spanar. Vi har inte sett den starka bocken ännu, men han berättar att han befinner sig bakom en stenruin på slätten nedanför där vi såg honom i går kväll, och att hondjuren är på väg mot en ravin där det kommer att vara möjligt att skjuta från vår sida av ravinen. Snabbt, nästan springande, tar vi oss ned från platån mot den plats som Ata har pekat ut. Hondjuren har redan klättrat ner för ravinens branta sida, medan den starka bocken är på väg efter dem. Eftersom den står på kanten 350 meter bort är den perfekt placerad, men Jens är ännu inte redo. Trots att han står stadigt är det ett svårt skott.

När han är redo har bocken klättrat ner för ravinens sida. Han är dock fortfarande synlig och står på bredsidan. I dessa oframkomliga berg kan man inte förvänta sig att få skott på mindre än 300 meter, i det här fallet är avståndet 410 meter. Skottet är dock horisontellt, vilket är en stor fördel, så Jens skruvar på ballistiktornet, ställer sig tillrätta och skickar iväg den lätta 6,5 Creedmoor-kulan på en flack och för ibexen dödlig resa. Kulan träffar perfekt, bocken vänder sekunder senare och glider ner i ravinen.

Några timmar senare samlas tio av byns starkaste män för att bära hem djuret. Detta görs utan att stycka och dela upp djuret. Vägen ner gör mig mer än lite orolig. Min oro står i skarp kontrast till de unga och äldre männens självsäkerhet när de ger sig iväg. Ovanför branten reser sig en vertikal klippvägg, och jag kan tydligt se framför mig ett fritt fall mot döden på utsidan. Utan problem arbetar de tillsammans för att bära det 100 kg tunga djuret längs den smala stigen, över en slätt, nedför en ravin, över floden och upp till byn. Respekt för det samarbetet!

Från himmel till helvete

Totalt bor det cirka 20 personer i byn vid den här tiden på året och alla samlas för att se djuret, som hedras med en traditionell ceremoni framför huset där vi bor. Därefter serveras te, bröd och pommes frites i ett av byns gamla hus. Kvinnorna i byn ansvarar för denna ceremoni och är därför också de som senare får de 120 dollar som den lycklige jägaren enligt traditionen ska ge dem för den utsökta behandlingen. Senare läggs bocken ner och fördelas bland folket. Vi själva serveras oljestekt ryggfilé och oxfilé som en av kvällsrätterna vid middagen som avslutar den fantastiska jakten.

Nästa dag lämnar vi himmelriket. Det har varit en fantastisk upplevelse bland fantastiska människor i en fantastisk kultur och natur. Denna resa till jaktens himmelrike kommer aldrig att glömmas. Jens fällde en för honom ny art på en jakt som även är väldigt mycket djurliv och naturvård. Den tunna luften, de obehagliga bergsstigarna, den goda maten, utmaningarna, motionen, gästfriheten och allt annat kompenserar helt för det helvete som nu ligger framför oss. Vi står nu inför minst 14 timmar på slingrande bergsvägar utan skyddsräcken, med risk för ett fritt fall på flera hundra meter från vägen i autonom trafik, där vi skulle vara ett byte om det inte vore för den poliseskort vi hoppas få.

Några timmar innan resan börjar informerar researrangören oss om att väderprognosen äntligen gör det möjligt att flyga istället för att köra. Vi tar tillfället i akt. Flygningen är dock inte helt riskfri, eftersom landningsbanan är mycket kort och flygplanet måste göra en skarp högersväng strax efter start för att undvika en kollision med bergen framför landningsbanan. Men bortsett från några mindre olyckor utan dödsfall under de senaste åren är den enda allvarliga incidenten från 1989 då ett passagerarplan rapporterades saknat strax efter start. Man tror att planet kraschade i Himalayabergen, men det har aldrig återfunnits. Flygresan mellan Himalayas toppar är en av de vackraste jag någonsin har upplevt och resan efter Himalayas ibex en av de vildaste jag någonsin har varit med om. Resan har verkligen varit ett äventyr med alla de element som ett sådant äventyr ska innehålla.