Matilda Leijon skriver den här gången om vad som kan vara – spoiler alert – hennes livs bästa fiskeäventyr. Platsen var Oman och fisken som fick hennes adrenalin att pumpa var Giant Trevally. Det här är hennes berättelse.

Jag lever ett liv många hade gjort väldigt mycket för att få leva. Tack vare min naturliga instinkt för marknadsföring och content creation får jag många inbjudningar till att få fiska på olika lodger runt om i världen. Den senaste resan var en liknande. Jag blev inbjuden att fiska första veckan av säsongen med No Boundaries i Oman tillsammans med ägaren Ed och hans team på moderskeppet Notis Temptress – en inbjudan som det var omöjligt att tacka nej till. Tre platser fanns öppna vilket inte hade kunnat passa bättre, mina två bästa travelbuddies Ron och Hannes skulle ju självklart få åka med. Förhoppningarna var höga, jag hade sett mycket material på både Instagram och YouTube från mitt kommande resmål.

Hur sjukt det än låter så blev jag positivt överraskad när jag väl anlände till moderskeppet. Jag som haft så oerhört höga förhoppningar innan slängdes nästan baklänges av det jag fick se. Det var toppklass på precis allting. Morgonen började med en bilresa genom bergen sick-sackande mellan kamelerna som strosade runt på gatorna. Väl framme vid hamnen packade vi i våra väskor i båten och satte kurs mot en av de öar gänget fiskar runt vanligtvis. Där på läsidan låg moderskeppet och personalen välkomnade oss med öppna famnar. Man kunde nästan känna lukten av nyhuggen ved, så ny var båten. Tillsammans med fem fiskare till skulle vi den kommande veckan få fiska på vatten som inte blivit fiskade de senaste fyra månaderna på grund av de stormar som träffar landet maj–september. Det blåser och gungar så mycket att det inte går att ta sig till fiskeplatsen. Om man väl hade kunnat ta sig till fiskeplatsen hade det varit svårt att både fiska och sedan landa fisken om man hade turen att kroka någon. Fördelen med detta är att när man kommer som första båt på fiskeplatsen så finns möjligheten att det är bra, alltså riktigt bra. Ungefär som när man är första båt ute på Vänern när isen släppt i februari.

Vindarna såg bra ut och det såg ut som att vi hade en god chans till att kunna fiska alla dagar. 2022 just denna vecka fick man stanna inne på moderskeppet under två dagar då vädret inte tillät något fiske. För oss såg det bättre ut. Ed hade varit ute och fiskat med sina polare från Australien dagen vi anlände och i samband med att vi packade upp våra väskor fick vi höra historier om tidigare år, men även dagens fiske. José, som varit på båten flera gånger, hade fångat sig själv ett personbästa. Han hade lyckats fånga sig en 42 kilos GT. Herrejösses, det är faktiskt inte så värst många kilon mindre än vad jag väger. Jag fick stanna upp och reflektera lite över vad jag faktiskt hade gett mig in på. Jag hade alltså i varje kast en chans på att fånga en fisk som var lika stor, om inte större, än vad jag själv är. Med mina ynka 57 kilon skulle jag försöka stå stadigt i båten. Som grädden på moset så har jag två lösa benbitar som sitter på tokiga ställen i ankeln efter att jag sprang över berget i Panama och vrickade till min fot så illa att ledbandet drog med sig två benbitar. Oj oj oj, Matilda Leijon! Varför kan du inte bara nöja dig med att meta mört någon gång?

Vädret var mycket behagligare än vad vi förväntat oss. Från att ha spenderat närmare fyra månader i Panamas djungel med en ofantlig luftfuktighet kändes det skönt att befinna sig i något så torrt landskap som detta faktiskt var. Medan Hannes fortsatte med sitt vanliga jobb, att rigga i ordning alla spön, satte jag kameror och liknande på laddning. Det var tre ledsna batterier till drönaren som låg bredvid mig på golvet då man tydligen inte alls fick ha med sig drönare in i landet. Tullen hade drönaren i tryggt förvar på flygplatsen medan jag fortsatte slita av mig håret i bedrövelse att jag inte fick ha med mig den på denna resa jag var så oerhört taggad att fota med just drönare på. Till nästa gång får jag komma ihåg att skicka i väg en ansökan om att ta med drönare in i landet. Jag tänker att alla länder vill ha mer turism, och skapar man då content till sociala medier när man besöker landet är ju det bättre än något. Men vad vet jag? Jag är ju bara en fisketokig tjej från Sverige som gillar att ha kul.

Första fiskedagen var kaos, som alltid. Ingen hade riktigt koll på vart något var och alla var rädda att glömma någonting. Spön, beten, tafsar, handskar… Jäklar, handskarna! Vi fick skicka ner Ron i hytten för att hämta sina handskar han inte plockat med. Man vill inte slita sönder fingret det första man gör på flätlinan i kasten, vilket är väldigt lätt hänt om man kastar utan något slags skydd på fingret. Jag for inom Biltema och köpte mig två par trädgårdshandskar, de funkade när jag fiskade på Ascension Island för sju år sedan. Och det fungerade även denna gång. Vilket sparknep va? Strunta i att köpa de fina märkena om det finns möjlighet att ha det lika bra för en mindre peng.

Morgonsolen steg bakom grannön och den lite halvkyliga luften började sakta, men säkert att värmas upp. Jag och Hannes satt och kollade bland våra beten för att se vad vi skulle börja dagen med. Färger spelar inte så värst stor roll för mig om man fiskar dessa tropiska fiskar, då tror jag mer att det handlar om kontraster. Vitt eller svart, behöver man ens någonting annat? Mitt val föll på en dykande popper med orange buk. Det är dock någonting som jag verkligen inte tycker om, orangea bukar alltså. Jag har trots denna lilla halvhatiska känsla mot just orange fått se mig besegrad så många gånger. Okej, svart, vitt eller kanske orange då…

Jag och Ron ställde oss i fören på båten då vi inte är i närheten av lika rutinerade fiskare som Hannes är, framför allt inte när det kommer till att kasta. I aktern stod det redan massor med spön som man behövde ha i beaktning när man väl skulle kasta. Nej tack, det får bli ett jobb för Hannes. Han tog sig an den uppgiften och gjorde det med bravur.

Havet var lite skumpigt, men det var absolut ingen fara. Det kändes bara så där superfiskigt som vi brukar säga när vi har en bra känsla om platsen vi fiskar. Vår kapten för dagen var huvudguiden Matt. Han gick precis in på sitt andra år som anställd på företaget och vi kände oss i trygga händer. Samtidigt som solen nått hela vägen över bergen på grannön var det dags att börja kasta. Lite ringrostig får jag nog erkänna att jag faktiskt var. Jag har inte fiskat med denna typ av utrustning sedan i mars. Nervöst spände jag åt bromsen på rullen tillräckligt mycket för att ha en chans att landa fisken, men samtidigt inte för hårt så att jag skulle riskera att trilla i om jag väl skulle få ett hugg. Hela kroppen användes till kasten och jag kunde redan tidigt på dagen känna att jag skulle bygga på några av de muskelgrupper som vanligtvis inte används så frekvent. Jag fick stå ända längst fram i fören på båten så att jag skulle kunna sätta mig ned ifall det inte gick att fajta fisken med tanke på min fot. Jag fick prova på det redan två kast in. Det tog mig två kast att trigga en GT till hugg. Vad tusan är det som händer? Jag hade ju förväntat mig att jag skulle få max tio hugg på hela veckan. Hade jag nu bara nio hugg kvar att få njuta av?

Det var på kort lina som fisken högg och jag hade inte så himla mycket att göra när den slukat i sig min amegari-popper. Skrattandes accepterade jag att jag tappat fisken och förberedde mig för nästa kast. Några kast senare hör jag hur Hannes rulle börjar spruta ut lina från aktern av båten och Matt slänger sig på gasen för att hjälpa till att få ut fisken på lite djupare vatten. De har en tendens att gå ner till revet och försöka skava av sig betet då de känner att det inte står helt rätt till. När fisken väl gör det finns en stor risk att de sliter av tafsen mot de sylvassa stenarna. En av många fördelar när man fiskar hullinglöst så som vi gör är att om detta väl skulle hända och fisken gör några ryckande med huvudet kommer betet att lossna, och fiskar man då ett flytande bete kommer betet flyta tillbaka upp till ytan och man kan åka dit och hämta det. Fler fördelar med just hullinglöst är att det vid risk för skador går mycket lättare att plocka ut betet om det träffat kroppen. Man har ju sett de hemska videorna på YouTube när de behöver poppa igenom hullingen på andra sidan för att senare klippa av och sedan dra tillbaka den. Tacka vet jag hullinglöst.

Hannes fajt var intensiv och härlig att kolla på. Spöet böjde sig ordentligt och vi alla njöt. Upp till båten kommer en aning mörkare fisk än vad jag förväntat mig, jag trodde ju bara vi skulle fånga GT. En yellow-spot med ofantlig power hade varit det som fattat tycke för Hannes bete. Såg inte supermycket ut för världen, men herre jösses vilken fisk! Vilken fajt den bjöd upp till, rullen bara sprutade ut lina när fisken försökte simma ner mot botten igen. Matt var snabb med håven och i morgonljuset fick vi fantastiska bilder. Snabb hantering av fisken innan den fick plumsa tillbaka ner i det klarblå 26-gradiga vattnet. Resan var i gång, och det med en ordentlig start!

Jag bytte min popper mot ett stickbait som var aningen lättare att fiska hem. Jag var så himla rädd för att överbelasta foten det första jag gjorde. Spötoppen riktad upp och relativt snabbt twitchade jag hem betet. Jag kastade igen, igen och igen. I vart och vartannat kast fick någon någon fisk. Eller ja, en fisk som försökte äta i alla fall. När jag nästan hade mitt bete hela vägen hem till båten skapades en krater runt mitt bete och det försvann. Jag vevade snabbt tills jag fick kontakt ordentligt och satte mig ned på fören. Spöet stod i en härligt böjd position och min första krokade fisk för resan var ett faktum. Adrenalinet pumpade ut i hela kroppen och jag kände hur jag blev skakig på benen. Det var 100 % en GT och jag blev så lycklig. Hannes fick stå bakom mig och hjälpa mig bak till aktern för att Matt skulle kunna köra ut från det grunda partiet och försöka säkra fisken. Vilken chaufför, det var som om han inte hade gjort något annat i livet. Vi tog oss ut på lite djupare vatten och fick så gott som kontroll över fisken. Stön och stånk kom från mitt håll när fisken tryckte sig ned mot botten. Tji fick den då jag vann fajten och vi kunde landa fisken.

Där i båten låg nu en fisk med vattenslang med saltvatten i munnen för att hålla sig i bra skick. Hannes fixade med kameran och jag satte mig där i fören igen. Benen var omåttligt skakiga och adrenalinet hade inte gett vika än. Jag fick hjälp med att placera fisken på mina knän, greppade med ena handen runt stjärtspolen och andra runt ryggen. Det självklara överdrivna leendet som ni sett på så många bilder är absolut inte fejk. Det är allt adrenalin som försöker trycka sig ut som syns. Jag hoppade närmare relingen och släppte tillbaka fisken i vattnet. Tog några djupa andetag och förberedde mig för att fortsätta kasta. Vi var ju bara cirka en timma in i resans fiske, och jag hade redan landat en 25-kilosfisk. Var ska detta sluta? Föga anade jag vid den stunden att detta skulle bli den bästa resan jag någonsin varit iväg på…