Hallå där, Jens Ulrik Høgh, kommunikationsansvarig för Nordisk Safari Klubb, som under veckan, i två olika SVT-produktioner, pratat om och försvarat troféjakt.

Berätta om upplevelsen och varför du tar debatten i denna just nu infekterade fråga.

– Debatten är viktig eftersom jakten är i fara. Inte bara jakten utomlands, “troféjakten”, utan i stort sett all jakt som vi uppskattar och älskar att uppleva i naturen som jägare. Utlandsjakten är bara motståndarnas första mål. Om den en dag förbjuds kommer jaktmotståndarna att komma efter den svenska jakten på samma sätt. Det är en del av en ”härskarstrategi” som går ut på att attackera de mest utskällda minoriteterna först i hopp om att alla de andra inte beblandar sig. Om de inte kan acceptera att vi reser till Sydafrika och bedriver hållbar jakt på zebra kan de verkligen inte acceptera att vi kör till Norrland för att jaga tjäder eller älg. Jägarna måste stå enade och kämpa för en hållbar jakt.

Det blev stundtals väldigt hårda ord. Bland annat sa en kritisk röst att jägare ”har en emotionell störning”.  Vad tänker du när du får höra sånt? Och är det svårt att hålla sig saklig i såna lägen?

– Jag tänker som så att vår art – Homo sapiens – uteslutande har levt som jägare och samlare i minst 97 procent av vår utvecklingshistoria. Våra förfäder var också jägare i flera miljoner år innan vi kom till. Evolutionen har med andra ord optimerat oss för ett liv med jakt, och jag är säker på att lusten till att jaga är lika djupt rotad hos oss och i vår arvsmassa som i vargens eller kattens. Att finna jaktglädje är därför inte konstigt – och definitivt inte en “emotionell störning”. Att förneka mänsklig natur, bara för att man tror att människan under de senaste 2–3 generationerna har blivit finare eller mer avancerad än det djur som naturen har utvecklat oss till, anser jag å andra sidan mentalt ohälsosamt. – Saklighet är alfa och omega i denna debatt. Ju mer osaklig min motståndare blir, desto mer fokuserar jag på att behålla den. 

Vilken är den, enligt dig, vanligaste missuppfattningen kring troféjakt?

– Det finns många: det handlar bara om troféer, det sker bara i Afrika, det är bara för rika jägare, köttet används inte, jakten hjälper till att utrota hotade arter. Inget av detta stämmer. I själva verket är “troféjakt” bara jakt, precis som det vi driver här i Sverige. Jag ser ingen skillnad i jakt på exempelvis vildsvin eller vårtsvin. Jakten tjänar ett tydligt syfte i viltförvaltningen, som skördas från ett naturligt överskott av befolkningen. Köttet nyttjas lokalt och om en trofé kan tas från några av de djur som fälls gör man det ofta oavsett var i världen man än befinner sig – och oavsett om man kallar jakten för kött- eller troféjakt. I verkligheten finns det ingen som kastar hornen från en 18-taggare till älg i soptunnan. 

I en annan intervju sa du ”Jag är trött på att man aldrig diskuterar fakta utan istället alltid diskuterar känslor”. Kan du utveckla det? Och kan vissa av uttalandena vara ett resultat av just detta? 

– Jag tycker att icke-jägare ofta endast fokuserar på vad de tycker om jägarnas motiv för jakt och sällan bryr sig om de faktiska konsekvenserna som jakten har för naturen, samhället, ekonomin etcetera. Jag kan förstå att man är intresserad av konsekvenserna av andras handlingar, men jag kan varken förstå eller acceptera att andra människor attackerar jakt och jägare bara för att de känner att vi är dåliga människor. Vi vet ju faktiskt att pengarna från jakten är ett av de mest kraftfulla incitamenten för lokal naturvård i tredje världen. Vi vet att den har räddat arter från utrotning och att den finansierar naturvård i stora områden med stora viltpopulationer. Om man tycker att det är viktigare för en sårad icke-jägare att prata om sina känslor än att titta på jaktens reella betydelse för naturvården så uppför man sig enligt min mening extremt själviskt.

– I stort sett all mediabevakning gällande “troféjakt” handlar om jägarnas moral och livsstilsval. Det är sällsynt att vi får presentera fakta. Lokalbefolkningen i Afrika och forskarna som håller på med naturvårdsfrågor hörs inte heller. 

Vad har du fått för respons på din medverkan? Kände du att ni kom närmare varandra, du och kritikerna? 

– I programmet Mötet blev mer än tre timmars inspelning reducerat ner till 15 minuter. Där valde man uteslutande att fokusera på min motpart Björn Perssons tankar och känslor kring hur vidriga han menar att jägare är. Alla goda argument för jakten klipptes bort och jag tror tyvärr inte att tittarna blev något klokare, vilket jag tycker är synd. Åter igen kom det till 100 procent att handla om känslor – och känslor gör inte så stor skillnad för den praktiska naturvården.  I Utrikesbyrån klipptes det nästan ingenting och det programmet var mycket mer nyanserat än Mötet. I princip sade jag samma saker under inspelningarna, ändå resulterade det i två vitt skilda program. 

– De övriga gästerna i Utrikesbyrån kunde jag lätt komma överens om gällande en hel del saker. Det kan man göra det med de flesta tänkande människor. Björn Persson och jag blir dock aldrig vänner. Jag har svårt med människor som ständigt berättar för mig vad jag menar … och det blir inte bättre när han sedan föreslår att ersätta jaktturism med bordeller som ett sätt att samla in pengar för naturvård. Jag tror att han hatar människor – och uppenbarligen särskilt kvinnor. Att säga den typen av saker är helt absurt för mig. Så nej. Jag gillar honom inte – och kommer troligen aldrig att göra det. Han får inte ett julkort härifrån … 

Avslutningsvis, tror du att det går att skapa bättre förståelse?

– Ja! Jag är säker på att det handlar om upplysning och det har vi jägare varit för dåliga på. Naturligtvis kommer inte ordentliga människor att sätta stopp för en praxis som för närvarande bevarar mer natur över hela världen än någonting annat. Åtminstone inte om de vet hur allt passar ihop … och det är därför det är vårt jobb att berätta för dem. Jag vet att det är möjligt.