”Blackbucks”, eller besoarantiloper som de ibland kallas på svenska, har samma beteende, samma typ av livsmiljö och lika skarpsynta ögon som exempelvis gaffelantilop eller springbock – dessutom är den naturligt skygg, vilket gör den till ett utomordentligt utmanande och intressant jaktobjekt.

Jakt på blackbucks – en utmanande uppgift på gyllene fält

”Blackbucks”, eller besoarantiloper som de ibland kallas på svenska, har samma beteende, samma typ av livsmiljö och lika skarpsynta ögon som exempelvis gaffelantilop eller springbock – dessutom är den naturligt skygg, vilket gör den till ett utomordentligt utmanande och intressant jaktobjekt. [Text & foto: Thomas Lindy Nissen]

Från bilen ser vi de första besoar-antiloperna. De är flera kilometer bortom oss, men har redan noterat vår närvaro. Enligt uppgift ska dessa antiloper vara skygga, något som de genast understryker genom att påbörja flykten tämligen omgående efter att vår bil stannar. I handkikaren kan vi se riktigt fina bockar runt flocken av hondjur som närmar sig brunstperioden. Typiskt för denna art är att de endast flyr en kort distans bort innan de stannar upp för att orientera sig. Det är även karakteristiskt att de, efter att snabbt ha tittat sig omkring, åter ger sig iväg – den här gången för att, till synes, låta sig uppslukas av horisonten. 

Perfekt terräng för pyrschjakt

Jakten äger rum på en stor ranch i den argentinska La Pampa-provinsen, ett ställe där det ofta är snustorrt och där jorden är flyktig. De öppna betesområdena är uppdelade i enorma och kvadratiska taggtrådsinhängningar där det på varje 100 meter finns ungefär 30 meter breda och långa gräsremsor med kort vegetation där de infödda gräsarterna är etablerade. Remsorna, som finns där för att hålla kvar sandjorden, ligger i stort sett konsekvent i öst- och västgående riktning eftersom vinden i stort sett alltid kommer från norr. Längs de taggtrådsbeklädda hägnen bryts det monotona av med nord- och sydgående remsor alltmedan enstaka träd är placerade ute i det öppna landskapet för att ge skugga åt boskapen. Men även om terrängen till synes verkar perfekt att smygjaga i så är det svårt att komma nära dessa blackbucks eftersom djuren överlag är på hugget och rör på sig mycket. 

Mitt på dagen får vi syn på en bock med tre och ett halvt varvs vridning på hornen – och dessutom ett stort utlägg. Det är precis en sådan bock som Mark Longhi Andreasen är på jakt efter. Han har redan lagt ner en ståtlig blackbuck i en annan provins, men den hade bara ett halvt varvs vridning och inget utlägg att prata om. Jaktguiden Santiago utläser på den unge jägarens blick att detta är bocken som de borde sikta in sig på. Antiloperna har ett beteende som startar med en kort flykt innan de stannar upp igen för att orientera sig. Efter några få sekunder tar de åter till flykt för att sedan fortsätta att springa. Ofta är det möjligt att skjuta från bilen, men denna jaktmetod ger varken Mark eller undertecknad något. Vi fortsätter därför en kilometer på sandvägen utan att stanna bilen, innan vi parkerar bakom  ett stort träd och inleder pyrschjakten till fots. 

Från platsen där bilen står så behöver vi ta oss ner en dryg kilometer längs med det breda och vegetationstäta sundet, sedan till fots gå emot vinden för att ta oss fram till området där bocken ska stå. En kvart senare, när vi sticker fram nosen från vår gömma bakom en buske, så kan vi konstatera att bocken har flyttat på sig. När vi nästan har gett upp så upptäcker vi att han står uppskattningsvis 800 meter längre ner på det öppna fältet där vi såg honom från början. Santiago ger mig och Mark tillåtelse att smyga fram mot djuret på egen hand. Bocken står på ett ställe som gör det möjligt att närma oss ytterligare och inom kort gömmer vi oss bakom en buske. Dessvärre stöter vi på två maror, en gnagare från marsvinsfamiljen som kan väga upp upp till nio kilo och som lite påminner om en dansk hare. När blackbucks ser dessa gnagare, eller den argentinska strutsfågeln nandun, ta till flykt så gör de likadant själva. När vi väl kommer fram till busken så ser vi därför bara bakdelen av bocken som är på väg att försvinna bort. Vi följer snabbt efter, med lite tur så kan kanske en skottchans infinna sig. 500 meter längre fram får Mark plötsligt syn på bocken som står placerad mellan två buskar. Bocken har uppmärksammat oss, men står med hela sidan emot oss, vilket innebär att det är en given skottchans. Den unge dansken tar upp skjutstocken, lägger geväret till rätta och är i full färd med de sista justeringarna när bocken plötsligt vänder sig runt och försvinner. Jäklar, chansen är borta – och vi ger upp. 

Skymningen infaller och vi får syn på en annan fin blackbuck som starkt påminner om den som Mark fällde tidigare i den andra provinsen. Jag blir erbjuden att pyrscha den och en kvart senare är vi inom 150 meters avstånd, vilket med anlägg i den fyrbenta skjutstocken betyder en riktigt bra chans. Jag avlossar ett skott som tar i hjärttrakten. Bocken gör en ljudlig och dramatisk dödsspurt innan den faller mot marken. Så långt allt väl, men Marks mål med jakten var långtifrån uppnått i och med detta. 

Nästan för lätt

Påföljande dag är vi åter på jakt efter denna vansinnigt vackra art. Jag har ro i själen, medan Mark är inställd på och endast har ögon för smygjakt. Mitt på eftermiddagen får vi syn på en stor bock. Det är inte den vi såg igår, även om de påminner mycket om varandra. Han går tillsammans med flera hondjur, men de är längre ut än vad han är,  och de många enskilda träden på den här delen av området gör att vi nu har trumf på hand. Santiago överblickar som hastigast för att se om det finns några maror eller nanduer som vi behöver beakta, men konstaterar snabbt att så inte är fallet – och pyrschen börjar.

Allt går som planerat och snart kan Mark ställa upp skjutstocken i linje med en grenklyka under ett stort träd. Härifrån kan vi inte komma närmare, men Mark är komfortabel med avståndet på cirka 200 meter som är mellan oss och bocken. Bocken har inte sett oss utan äter i lugn och ro ute på det gyllene fältet med riktning mot ett av de breda planteringsbältena. Mark njuter av scenerierna under någon minut. Han är väl medveten om att vinden är perfekt, vi är helt täckta, har tiden på vår sida och att skottet blir bäst när pulsen är låg. När han slutligen kramar av skottet så faller bocken snart på plats, snurrar ett varv runt sin egen axel och lägger sig helt stilla. Ifall vi inte hade slitit så hårt och transporterat oss kilometer efter kilometer under de senaste dagarna samtidigt som vi ofta stötte på små motgångar så hade det kanske känts som att det hela gick för lätt – men när Mark tittar närmare på de vackra, snurrade hornen så vet han att detta inte på något sätt hade varit en enkel uppgift att klara av.