Våren är här och den passionerade sportfiskaren John Zafaradl delar här med sig av sina bästa tips för hur man får de tröga vårgäddorna på kroken.
Vårspinn – ”the noble art of pike fishing”
Våren är här och den passionerade sportfiskaren John Zafaradl delar här med sig av sina bästa tips för hur man får de tröga vårgäddorna på kroken. [Text & foto: John Zafaradl]
Vattnet krusas av kvällsbrisen och nu känns det lite bättre i själen för en passionerad gäddfiskare. Dagen har präglats av strålande sol och stiltje, regelrätt t-shirt väder, förutsättningar som inte är de bästa när man jagar gäddor som samlats inför sina lekbestyr. Det gemytliga vädret bedrar dock, vattnet är iskallt, runt 3–4 grader och det gäller att lägga band på sin inspinningshastighet. Är det något de flesta sportfiskare – under dessa förutsättningar – brukar misslyckas med, så är det just att hålla nere på tempot. Jag och mina vänner brukar kalla det för att ”meta” med våra träbeten och gummikreationer, och det är ingen överdrift.
Tillsammans med min båtkamrat har jag under en period varje år fokuserat på spinn- och jerkfiske när gäddorna samlas i och utanför sina lekområden, det hör liksom till. Om boxning är ”the noble art of self defense”, så är spinnfiske efter tröga vårgäddor ”the noble art of pike fishing”. Trolling och flötestrolling ger inte samma överväldigande känsla, skapar inte samma spänning, kräver inte samma skicklighet och framförallt; det är inte lika roligt!
Vi börjar med att fiska av en djupvass, men det ger absolut ingenting. Området utanför kanten ses över med ekolodet men inga ”bågar” syns på skärmen, än mindre några ansamlingar av bytesfisk. Det är dags att dra vidare. I närheten av en grynna stiger temperaturen någon grad och förmodligen har sydvinden tryckt in lite varmt ytvatten i området. Det känns hett och vi svingar iväg våra beten för att söka av botten på 6–7 meter. Sakta, sakta tar vi hem våra 19-centimeters Zalt och plötsligt tappar jag kontakten med vobblern! Slaklina är ett faktum, men jag krokar för sent. Fisken är redan borta! Det är inte första gången man missar en svårtrugad förleksmadame via slackhugg, så typiskt för denna tid på året. Vi byter beten och nöter av området där fisken visat intresse, men det hjälper föga och snart har vi gett upp.
Med elmotorns hjälp förflyttar vi oss hundra meter längre fram. Här är det grundare, bara 4-5 meter. Det ser sterilt ut, i varje fall om man skall tyda ekolodsbilden som förmedlar resan in på grundkanten. Som vanligt förlitar vi oss på våra erfarenheter och magkänsla, och inte på vår ”fisk-tv”.
Vi byter både bete och spö, och medan jag förlitar mig på ett svävande jerkbete sätter min fiskekompis hoppet till ett fult, långsamsjunkande tailbete. Vi fiskar av området i ett solfjäderformat kastschema och efter några minuter har vi äntligen fast fisk! Ove står med djup spöböj och jag kan till min stora glädje konstatera att det inte rör sig om någon liten fisk. Fajten är över utan större dramatik och den vackra fisken handlandas och placeras på avkrokningsmattan. Om bara en minut skall hon få simma tillbaka ned i det kalla vattnet, men först skall hon mätas. Måttbandet visar hela 119 cm! Ibland räcker det med ett hugg för att rädda dagen…
Platser för vårfiske
Ett stort fel som många gör när man letar efter heta områden som skall leverera förleksgäddor, är att alltid sätta sitt hopp till grunda vikar där gäddan antas leka, helst sydvända sådana. Nu kan man förvisso uppleva ett fantastiskt fiske på grunt vatten, men det är ofta efter att leken avklarats. Att locka tröga förleksfiskar till hugg inne på blott en meters djup är fullt möjligt, men kan vara svårt och tidsödande. När gäddan väl placerat sig så högt upp i vikarna, ligger nästintill all fokus på själva leken, och inte på att hugga ett bete som sveper förbi. Skall man fiska grunt, långt in i viken, då ska man göra det under sådana förhållanden att leken avstannat eller gäddornas fortplantningsdrift bromsats in något. Med andra ord; hård vind och mulna förhållanden är optimalt fiskeväder.
För egen del föredrar jag att söka mina vårgäddor på större djup, så kallade fas två- eller treområden. Om fas ett är lekområdet, så är de andra faserna gäddans anhalt på väg mot sin slutdestination. Fas tre är ofta sluttande områden i närheten av riktigt djupt vatten, exempelvis en fjärd där gäddan lever pelagiskt. Fas två är ”gropar” i anslutning till lekområden eller trösklar till grundare vatten, exempelvis där en vik tar sin början. Här är gäddorna inte lika upptagna med målet på sin resa och de är lättare att lura till hugg.
Tid på dygnet
Morgon och kväll är precis som vanligt de bästa perioderna att jaga storgäddor på, så även om våren. Ligger vattentemperaturen på 2–4 grader, låt säga strax efter islossning, då är det kvällsfiske som gäller. Sydvind eller sol kan värma på hela dagen och de stigande vattentemperatur kulminerar då under kvällstimmarna vilket ofta triggar gäddan.
Ju närmare leken vi kommer desto bättre är det att lägga allt sitt fiskekrut på gryningstimmarna. Nu har natten kylt av vattnet och gäddan tappar lekfokus. Kanske sjunker vattentemperaturen från 8 till 6,5 grader under dygnets mörka timmar, då är det läge.
Spön
Jag använder oftast två olika spön till mitt jerk- och spinnfiske: ett 9 fots spinnspö upp till 200 gram och ett 7,9 fots jerk/spinnspö upp till 260 gram. Ofta är spöna underklassade, i alla fall de som är byggda för att kasta tungt så man skall inte stirra sig blind på klassningen utan känna sig fram. Förr i tiden använde jag kortare spön som var specialgjorda för jerkbaitfiske, men den tiden är förbi. Jag föredrar ett spinnspö som är runt 8 fot även till mina jerkbeten – det blir känsligare och har bättre linkontroll.
Lina
Finlirar man inte med riktigt lätta beten så finns ingen anledning att gå ner i dimension, så beroende är man sällan av kastlängder. Flätlina om 0,30 mm dimension och grövre går alldeles utmärkt och dessutom blir den mer nötningstålig samt skär inte ner lika lätt i de undre linlagren på rullen.
Tafs
Vajer eller fluorocarbon? Om detta tvistar di lärde… Jag är en brukare av båda skolorna och kan ibland till och med skippa lekandet på en fluorocarbontafs och direktskarva huvudlinan mot carbonen, för att undvika att lekandets vikt påverkar betets presentation under spinnstopp. Rent krasst så har jag inga vetenskapliga bevis för att visibiliteten kan vara så viktig att man skall undvika vajertafs, så vill man ta det säkra före det osäkra är det konventionell plastad vajertafs som gäller!
Beten
För fiske efter islossning i djupare områden föredrar jag gummibeten som shadjiggar eller andra mjuka kreationer likt klassiska Bull Dawg. Är det riktigt trögt skall man gå ner i storlek. Behöver man skala ned storleken ordentligt föredrar jag jiggar i mellanklassen, typ 15 cm långa.
Tailar går att använda på både djupt och grunt vatten, se bara till att ha koll på vilka som är svävande och långsamt sjunkande. Undvik snabbsjunkande varianter då de inte tolererar spinnstopp. Det finns en uppsjö handgjorda tailar som funkar, men du kan med fördel även använda fabriksproduktionerna. Marknaden bjuder ett digert utbud!
Detsamma gäller jerkbeten. Här kan man blanda mellan massproducerade beten – som förnämliga Buster jerk – men även nyttja lite fägring via handgjorda träskapelser från våra duktiga svenska betesbyggare som Gäddgapet, Wolfcreek, JW-Lures eller Xet för att nämna några. Flera av de största betesbyggarna designar även väldigt bra beten i det massproducerade ledet. Svävande eller långsamt sjunkande varianter är A och O om man vill få ut så mycket som möjligt av det grunda fisket om 1–3 meter.
När det kommer till vobbler använder jag bara Zalt 19 cm. Jag har ett gäng älsklingar i mina favoritfärger med mer än 20 år på nacken, och de vårdas ömt, det är ett klassbete. Marknaden erbjuder annars välrenommerade alternativ som exempelvis numera klassiska Platypus från Westin.
