Matilda Leijon åkte till Bolivia för att fiska – och fick uppleva såväl gnistrande guldtackor i iskalla strömmar som fajt mot en enorm mal. 

Bolivia tog mig med storm, och trogna läsare av Vildmarken vet att min första dag spenderades tillsammans med min goda vän Ron. Han hade gjort denna resa året innan och han visste hur man skulle göra. Han var en bra lärare och det var otroligt kul att få fiska med honom första dagen. Trots att vi varit i väg på så många resor tidigare så är detta första gången vi faktiskt fiskade tillsammans. Tassavtryck från jaguarer och nedtryckta hål från tapirer hade prytt stranden hela dagen. Vissa delar var det tufft att gå på då skorna sög sig fast i sanden. Det var ett helt träningspass att gå runt där med den tunga väskan med drönare och kameror. Kroppen var seg efter att ha kastat mitt klass 10-Merisuola hela dagen. Middagen smakade fantastiskt och sängen har aldrig varit så skön som den var den kvällen.

Med lite mer träning i kroppen mjuknade musklerna och tekniken satt bättre. Det hänger mycket på teknik när man flugfiskar, någonting som jag fått träna mycket på under mina år. Jag hade någonstans velat säga att det börjar gå riktigt bra med det. Jag fick kommentarer från guiderna som frågade nyfiket ”Hur länge har du flugfiskat?” och ”Det märks att du fiskar mycket i havet.” Just den senaste kommentaren tog jag åt mig på ett negativt sätt. I min värld – om man fiskar i havet behöver man inte särskilt mycket precision, någonting som jag ändå ser ganska mycket prestige i. Jag var tvungen att prata med Hannes om det och fråga hur man egentligen kunde säga så, det drog ju ner mitt självförtroende. Då fick jag det förklarat för mig att det var en superfin komplimang. Det betyder att det ser ut som att jag fiskar efter GT, triggers, bonefish osv på fluga, vilket är någonting som kräver mycket teknik och precision. Det kändes skönt att få prata med Hannes om det så jag kunde släppa den tanken. Det gav mig mer energi och känsla att göra ännu bättre ifrån mig kommande dagar. Och äntligen var det dags för mig att få fiska tillsammans med Hannes.

Alice i Underlandet-känsla

Dagen till ära fick vi åka ut och fiska tillsammans med Martin, en guide från Chile som hängt på lodgen i en handfull år. Jag såg hur han var full i fan redan innan vi hälsade på morgonen och man kunde känna hur bra dagen skulle bli. Det var dag tre och vi skulle ta oss till ett ställe som kallades ”Agua frío” – kallt vatten på svenska. Molnen låg tunga och vi fick vänta en liten stund innan helikoptern kunde lyfta av säkerhetsskäl. Vi gick igenom flugboxen ännu en gång, man kan aldrig vara för säker. Lådan fick godkänt och molnen lättade. Jag och Hannes hoppade in i baksätet på helikoptern och vi lyfte. Under oss flög fåglarna och dimman låg som ett täcke som kramade om trädtopparna. Det kändes som man var en del av Alice i Underlandet. Som att den galna katten dragit ett bloss och blåst ut all sin rök.

Vi landade på ett stenparti och direkt åkte regnjackan på. Tafsarna byttes och krokarnas hullingar blev intryckta. Det är en viktig regel de har i sitt fiske, inga hullingar. Det är för att inte skada fisken mer än nödvändigt, och skulle en tafs mot förmodan gå av och kroken blir kvar i fisken är det enkelt för fisken att bli av med kroken. Det är någonting som man kan se börja hända mer och mer i Sverige, speciellt på tävlingarna som sänds på YouTube. När vi började traska uppströms förstod vi direkt varför denna älv kallades för Agua frío, vattnet var svinkallt. Kanske var det det som gällde för att få de stora fiskarna att nappa. Älven var mycket liten, jag hade till och med velat kalla det för en bäck vid några ställen. Där vattnet blev grundare och älven smalare tryckte det även på mycket hårdare. Fysik, kompisar. Det är ju samma mängd vatten som ska ta sig förbi oavsett hur brett det är. Det kunde vara lite trixigt att ta sig över på vissa ställen, men då fick man hoppa på stenarna eller hålla Martin i handen. Jösses vilken trygghet det var.

”Strippa hem linan”

När vi tog oss upp längs med älven kastade vi på vägen. Vi provade att köra ytbeten denna gång. En med en musimitation och en med en popper. Aldrig någonsin har jag strippat så fort i hela mitt liv. Yup i know det låter otroligt roligt när jag skriver det, men det är ju faktiskt så man säger. ”Strippa hem linan”. Vattnet forsade snabbt och det gällde att lyckas hålla så pass mycket kontakt med flugan så man fick den att röra sig. På vissa ställen gick det inte att fiska uppströms som man var rekommenderad, då fick vi fiska i sidled. Det gällde att i princip börja strippa redan innan flugan landat för att man inte skulle ha massor med dötid och att flugan skulle drifta långt innan man kunde börja fiska. Skulle flugan då drifta förbi en dorado och den fick syn på den utan att den rörde sig är risken stor att den skulle kolla på den och tappa intresset direkt. Någonting man självklart inte vill ska hända.

Första timmen var svår, likaså den andra. Hannes var som en iller på stenarna och flög fram medan jag själv var tvungen att ta det lite lugnare, jag ville ju inte ramla och bryta ännu ett ben. Martin såg hur jag började bli på gränsen till frustrerad och tog med mig till ett coolt ställe. Vi lämnade Hannes bakom oss och gick en bit. Ett vattenfall som såg sådär helt perfekt ut där vatten forsade ner vid tre olika platser. Det bara måste stå ett gäng fiskar där, det såg alldeles för bra ut för att det inte skulle stämma. Min svarta musimitation flög genom vinden när jag började skapa energi i fluglinan. Fram och tillbaka med vänsterhanden som drog i linan för att böja till spöet ordentligt för ännu mer kraft. När jag sköt iväg hamnade flugan precis nedanför vattenfallet och jag började strippa direkt. Musen tog sig graciöst hem över ytan och jag såg hur vattnet bakom den reste sig i en millisekund innan den blev inhalerad av en fin guldtacka. Vänsterhanden fördes bakåt och kroken placerades fint i mungipan på fisken. Den sköt upp ovanför ytan och gjorde en liten dans. Glädjetjut och applåder ljöd över den annars tysta djungeln. Stackars djur som befann sig i närheten, de måste blivit livrädda.

Hannes som var nedströms från oss hörde tjutet och kom springande. Självfallet plockade han upp kameran och skulle ta de ballaste bilderna under resan. Typiskt Hannes att skryta med sådär bra bilder, men jag antar att det är det som gör han till den han är. Vattenfallet i bakgrunden prydde bilderna. Det kalla vattnet kylde kroppen snabbt och det var skönt när jag fick ställa mig upp. Badkrukan är inte så superimponerad av kallt vatten, men fiskarna som simmar där i är desto coolare. Energin var tillbaka och humöret likaså. Medan jag överlät vattenfallet åt Hannes hoppade jag upp och fortsatte mitt äventyr själv. Jag kom ihåg att bakvatten bakom stenar i strömmen oftast är bra. Och det var viktigt att dra några kast redan nära land innan man kliver hela vägen ut då det kan stå fiskar även nära. Är inte det typiskt oss egentligen? Att vi alltid ska ta oss så himla långt, att nära sällan är bra nog. Jag spanade in mig på en stor sten där vattnet tryckte hårt runt omkring. Självklart att det måste stå en stor fisk där. Eller stor behöver den egentligen inte vara, men garanterat att det är en fisk där. Ales ord från första dagen ekade i huvudet om att man var tvungen att kasta av området närmast först. Egentligen var jag lite för exalterad för detta men kände ändå att det var värt att lyssna på de som gjort det här i fler år än jag levt. Tacksam nu i efterhand att jag gjorde det. Där längs med land där jag stod fanns en strimma vatten där det inte strömmade lika hårt som resten av älven, men det skulle fortfarande bli utmanande att få till det kastet. Det krävdes inte många false casts då det inte var ett långt kast. Och där, precis framför mina fötter reste sig vattenytan och gjorde sig redo för att möta min fluga. En kaskad öppnade sig och fisken nästan hoppade upp och tog flugan. I detta fallet behövdes det inte göra något hårt mothugg då fisken krokade sig själv. När den simmar bort från fiskaren på det sättet faller det sig naturligt att den krokar sig själv helt enkelt.

Sylvassa tänder blänker i ljuset

Jag som stod själv där på min lilla sten kunde inte hålla mig från att tjuta till igen. Det är så ofantligt häftigt när man känner hur de tar i och bara flyger upp ur vattnet. Man kan nästan se deras sylvassa tänder blänka i ljuset. Både Hannes och Martin hejade på och kom springandes. De kunde se att denna fisken var stor och självklart behövdes det en bild på den. Självsäker som Martin är greppade han tag i tailen och fisken var säkrad. Jag satte mig ned bredvid honom och ville få ett så bra grepp som möjligt runt stjärten så den inte smet för bilden. Tji fick jag. Men Martins ninjaskills hjälpte snabbt och han fick tag på den så vi försökte igen, denna gången gick det hela vägen. Jag slutade inte förundras över hans kunskap och öga för detaljer. Han låg alltid tre steg före. Undrar vad han gick på, för jag tar gärna en dos av det. Vilken kille!

När vi high five:at klart och småsnackat ett tag sa Martin: ”Jo just det, det är en gigantisk mal här framme som jag vill att du kastar på Matilda. Hannes har redan fått en. Inte för att jag tror att du kommer att landa den, men du kan ju försöka”. Tack för förtroendet kände jag. Varför trodde han inte på att jag skulle kunna lösa det? Lite surt tog jag spöet och gick upp med dem och fick se den här giganten ligga nedanför ett litet vattenfall. Där stod denna gigantiska fisk och bara väntade på mat som kom förvirrat nedströmmande för vattenfallet. Vilken smart teknik ändå. Bara ligga där och chilla i väntan på mat och sen bara öppna munnen. Min förebild kände jag. När jag stod och filosoferade gällande hur jag skulle äta nästa bit mat knöts flugan om. Jag var fullt medveten om att det endast var 40 lb leader som användes. Fisken som låg där i vattnet kanske var 150 lb. Rimligt kanske ni tycker? Absolut inte. Jag ska inte spoila, men ni kan nog räkna ut vad som hände. Låt mig ändå förklara händelseförloppet för er.

Denna gröna fluga som knöts på skulle alltså placeras precis vid vattenfallet och drifta ned, precis som en förvirrad betesfisk. Malen skulle då i sin tur bara öppna munnen och smaka på flugan. Jag skulle då sätta kroken och landa fisken. Lätt som en plätt om du frågar mig. Vad skulle möjligen kunna gå fel? Jo Matilda, väldigt många saker. Typ som att du din dumma jäkel sätter den första flugan i en sten och inte kommer loss så ni får knyta på en ny fluga på ett nytt spö medan den andra flugan sitter fast i stenen och spöet ligger i vägen. Du lägger ett nytt kast och fångar fiskens intresse. Den tar sig en smakbit och känner att någonting inte riktigt är som det ska och skakar till på kroppen och helt plötsligt är den ovanför vattenfallet, med flugan i munnen. Matilda håller då självklart kvar i fluglinan och försöker sätta kroken, och har helt glömt av att det är 40 lb leader som fiskas och fisken i fråga är typ fyra gånger så stor och inte bryr sig ett skit om att Matilda har skakiga ben. Rimligt.

Helikopterhämtning

När hela incidenten med malen hänt och vi fångat ett gäng till fiskar får Martin ett meddelande på sin satellittelefon som säger att helikoptern är på väg för det är oväder som snart skulle göra oss sällskap. I och med att vi var i en slags kanjon var det verkligen dags att leta efter en landningsplats. I och med att de aldrig tidigare fiskat den här delen av älven så visste de inte om det fanns en landningsplats högre upp eller om vi behövde vandra hela vägen tillbaka till där vi blev avlämnade. Som tur var hittade vi ett relativt platt område och behövde endast flytta några få stenar för att göra en landningsplats. Jag fick nypa mig själv i armen flera gånger. Att jag har sådan tur att jag får uppleva det här häftiga är någonting jag aldrig kommer att ta för givet. Det finns en miljon berättelser att dela med mig av från denna resa, men någonstans får det räcka. Jag återupplever äventyret varje dag i huvudet.

Och känner jag mig själv rätt kommer jag fortsätta berätta dessa historier, både för er och i verkliga livet.