När jägare får frågan om vilken som är deras drömjakt så är deras svar påfallande ofta ”älgjakt i Kanada”. Undertecknad och kollegan Kim hade ynnesten att tillsammans med våra vänner Jonas Lännbjer och Frederik Bülow få åka till British Colombia för att få uppleva och filma just detta. Det blev en resa och ett äventyr som jag aldrig kommer att glömma.
Efter en flygresa från Danmark och mellanlandning i Vancouver så var vi framme vid Fort Saint John, en liten bruksort och hållplats för mängder av skogsarbetare i området. När vi vaknade nästa morgon möttes vi upp av Marianne Andersen och Travis Mayer från Williston Lake Outfitters. Efter några pitstops, där några ärligt talat vid tillfället inte kändes helt nödvändiga, berättade hon att det här var det sista som vi skulle se av civilisationen på 14 dagar. Stoppet på närbutiken framstod plötsligt som extra välbehövligt.
Bilresan gick västerut, tills vi nådde ändplatsen, intill en iläggningsplats vid Williston Lake. Den spegelblanka sjön är en vattenreservoar som ligger 671 meter över havet och arean är 1 761 kvadratkilometer. Reservoaren har fått sitt namn efter Ray Williston som var minister i provinsregeringen i British Columbia när dammen byggdes. Miljön vid sjön är som tagen från ett vykort, men ett foto kan inte ens rättfärdiga det vi upplevde när vi gled fram på deras fullastade aluminiumbåt.
Från båten gavs vi ett smakprov av jaktmarkerna som vi skulle hålla till på. Dessutom såg vi en magnifik wapitihjort, även kallad elk, några hundra meter upp längs med bergssidan. Även om det var älg som vi var ute efter så är det någonting alldeles extra att se en ny viltart för första gången. Och inte att förglömma så hade vi faktiskt tagg på både wapitihjort och svartbjörn ifall chansen skulle uppenbara sig.
Efter närmare en timme på vattnet lade vi till ett stenkast från ”the main camp”, beläget vid Williston Lake i den norra delen av de vackra Rocky Mountains. Williston Lake Outfitters jaktmarker är på hela 1500 square miles, vilket med svenska mått motsvarar 388,498 hektar. I dessa enorma, områden hittar du den sanna kanadensiska vildmarken; de spektakulära bergen, de djupa dalarna, floderna, bäckarna, vattenfallen och inte att förglömma, de många tysta skogssjöarna.
Efter nästan tre dagar på resande fot så var vi äntligen på plats, ändå hade resan bara börjat. Dagen därpå, efter inskjutning av vapen och ompackning av det viktigaste, fortsatte jag och Jonas åt ett håll medan Kim och Frederik reste till ett annat område. Efter ett par timmar anlände jag och Jonas till en mindre camp, omringad av brända träd sedan en tidigare skogsbrand. Det var en spektakulär miljö där moder naturs vrede gjort tydliga avtryck på naturen. Själva campen var i sin enklaste form med två barackliknande byggnader och plats för våra nästkommande dagars bästa vänner, hästarna.
Nästa dag var det bokstavligt talat dags att sadla om. Vi lämnade de motordrivna hjulingarna bakom oss för att istället kliva upp på varsin hästrygg. Tillsammans med guiden Armand ”The Moose Whisperer” Lapierre och cowboyen Alex Dyck packade vi om vår last på hästarna och äventyret kunde snart gå in i en ny fas.
Jag har haft hästar hemma på gården i Värmland under större delen av livet och är mer än bekväm i deras sällskap, men jag har, tro det eller ej, aldrig ridit i vuxen ålder. Det var därför med blandad förtjusning som vi gav oss ut i den kanadensiska vildmarken.
Förmiddagen hann slå över till sen eftermiddag innan vi anlände till platsen där vi skulle slå läger, en plats som de kallar Jessie Camp. Vi kom fram till en liten timmerstuga som vi initalt hade hoppats på att få bebo, men efter att ha mötts av en stank utöver det vanliga, och ett allmänt kaos på insidan, insåg vi att både grizzlybjörnar och piggsvin haft fest här sedan någon var här senast. Timmerstugan var inte längre något alternativ och därför slog vi istället upp ett tält intill.
Då och då slog det mig att vi inte hade sett en endaste pinne mobiltäckning sedan bilresan från Fort Saint John. Att hålla kontakten med omvärlden är ingen lätt uppgift i den här delen av världen. Men för att våra nära och kära skulle slippa oroa sig, och för vår egen trygghets skull, hade vi med oss Garmin inReach Mini. Det var en speciell upplevelse att skicka sms från denna camp genom att koppla upp oss med blåtandstelefonen.
Denna produkt kunde även förmedla väderrapporter, även om vi minst sagt hade en aning om att det inte var tal om någon mild och behaglig svensk brittsommar. Vid tillfället visade kalendern slutet av september månad och kylan var värre än vad vi kunde ana på förhand. Den första natten var det ungefär 15 minusgrader. Det var kallt, för att inte säga snorkallt, att ligga intill en tältvägg full med hål. Visst, vi hade en kamin men den krävde lite kärlek för att hållas igång hela natten.
Vårt läger låg i en dal, mellan höga och snötäckta berg. Det var en helt magisk vy och att få vakna upp till de dofterna och stillheten den första morgonen gjorde att jag tinade upp igen. Vi hoppade åter upp på hästarna och gav oss ut på markerna. Vi red från camp till camp för att hitta olika poster för att locka älg. Det var i slutskedet av brunsten, vilket kanske gjorde att vi var lite för sent ute.
Timmarna på hästrygg blev som terapi, och gav jakten en helt annan dimension. Det blev ett samspel som påminner lite om det man har med jakthunden på hemmaplan. Vi rörde oss relativt ljudlöst i terrängen och mellan posterna fick hästarna knytas fast i skymundan. Vi befann oss i höjd med trädlinjen och lockade, även högre än så vissa dagar, men då till fots. Hästarna fixar mycket, men brant terräng, snö och is var inget som vi ville dra med dem på. Den rejäla kroppshyddan och det icke utslitna gymkortet gjorde sig påmint, men utsikterna som bjöds gjorde det ändå mödan värt.
Dagarna gick och vi red längre och längre ut från Jessie Camp för att se vad markerna hade att erbjuda. Snön låg nu lätt på marken och vi insåg snart att det var otroligt lite vilt på markerna som vi rörde oss i. Kylan kom tidigare än planerat, vilket troligtvis hade gjort att älgarna hade rört sig längre ner i terrängen. Efter en vecka på höga höjder tog vi oss därför ned i bergen. Nästa morgon vaknade vi upp i plusgrader för första gången på några dagar. Även om distansen inte är enorm i sig så hade vi sjunkit rejält i höjdskillnad, och till betydligt mildare väder. Det dröjde bara två poster av lockjakt innan vi hörde den första älgen. Vi kunde bara skymta den i den täta lövskogen, men det rörde sig om en yngre oxe – och dess närvaro fick onekligen de tuffa dagarna att plötsligt kännas som bortblåsta.
Vi rörde oss till fots. Blandskogen var tät och vi hittade många bra poster att locka på. Längs med viltstigen såg vi nyfejade träd, våtmark och lövskog med brandgula löv och det dröjde till sen eftermiddag innan vi provade dagens sista lockpass. Vi fick ett dovt men tämligen grovt lockljud som svar. Vi såg alla ut som fågelholkar, men fann oss snart och ställde oss i position för att fortsätta locka.
Älgens lockljud kom närmare och närmare, och snart såg vi en krona komma gungande ungefär100 meter bort. Nu var det upp till Armand att låta sekunderna räknas. Han skulle nämligen avgöra ifall den är skjutbar eftersom restriktionerna kring antal pinnar är strikt reglerat.
Den visar sig att den är stor nog, och Armand gav klartecken.
Jonas kramade av avtryckaren samtidigt som jag letade luckor genom riset för att kunna fånga skottet på film. Det tog bra, strax bakom bogen och jag förväntade mig att den skulle försvinna från skottplatsen. Men, tro det eller ej, så valde älgen istället att gå till anfall, antagligen eftersom den redan var så adrenalinpumpad sedan innan och redo att möta sin utmanare. Den rusade ilsket i vår riktning och Jonas fick iväg både ett och två skott från Tikka T3:an med 7 mm Rem Mag Nosler Accubond i loppet.
Älgen stannade inte upp förrän max 10 meter från oss. Haltandes vände den sig om varpå Jonas fick iväg ett sista skott innan den föll.
”OH MY GOD”, utbrister vi unisont och glädjevrålen ekade mellan träden innan vi kom fram till älgen.
Vi hade kämpat och så här i efterhand ska erkännas att hoppet både kom och gick. Men det är inte över förrän det är över. Och vår lycka var gjord när vi kom ner till de något varmare breddgraderna och kunde hitta en av de stora oxarna som tidigare troligtvis hade uppehållit sig uppe på fjället.
Resan avslutades på bästa sätt. När vi nådde main camp igen så tillagade Armands fru Shannon nämligen en magisk middag av ryggbiff från den fällda älgen.
Filmen från resan streamas nu på www.bearplay.se.
