”Hur ska man kunna beskriva någonting som inte går att beskriva?” Så inleder Matilda Leijon den här månadens artikel som tar oss med till Papua Nya Guinea. Det blev ett äventyr med många känslor och intryck under deras besök i ett land som består av både kannibaler, fattigdom, gästvänliga människor – och otroligt fiske.

Hur beskriver man någonting som inte går att beskriva? Där ord inte räcker till hur man än vänder och vrider på dem. Där man försöker hitta på nya ord, men det bara hamnar i papperskorgen direkt för det inte är tillräckligt. Vanligtvis när jag sätter mig vid datorn för att skriva är hela historien redan klar i huvudet, jag vet exakt hur varje artikel ska börja och vad den ska handla om. Gäddor och abborrar i mitt hjärta, men det jag har fått uppleva de senaste två veckorna är på en helt ny nivå. Det går liksom inte att vidröra. Hjärtat är inte tillräckligt stort för att behandla allting. Så mycket kärlek på så många sätt. Håll tummarna, spänn fast säkerhetsbältena och hämta popcornen – nu flyger vi till andra sidan jorden. 

Försenade flyg och varma flygplatser. Folk som jobbar segt och stressnivån höjer sig. Tidsskillnaden som är så drastisk att en hel dag försvann, hur är det ens möjligt? Jag missade decembers första dag för jag satt på en 15 timmar lång flygresa från Los Angeles till Sidney. Väl framme i Sidney väntade två till flyg. Strax nordost om Australien ligger den läskiga ön Papua Nya Guinea. Varför läskig kan ni undra? Jo, det sägs bland annat att folket lever ett kannibalistiskt liv och landet är rankad som det tredje farligaste stället i världen att resa till. En riktig nagelbitare.

Jobbet kallade och jag åkte med mina goda vänner Ron och Britt från USA. De hade blivit ilurade av Hannes att fisket var fantastiskt och utsikten ännu galnare. Hannes hade själv besökt denna plats fem år tidigare och kunde bara inte sluta prata om det. Jag har dock så otroligt svårt att föreställa mig saker innan jag sett det med egna ögon. Likaså denna plats så det var så många frågetecken som snurrade runt i huvudet på mig. 

Låt oss spola fram bandet till jag sitter i den van som plockat upp oss på flygplatsen i Hoskins, vägarna är guppiga och åksjuka Matilda hälsar på och undrar när vi är framme. Några säkerhetsvakter öppnar en grind och bilen kör in. Helt plötsligt hamnade vi i en fantastiskt vacker marina, och där låg hon, Ultimate One, vårt hem de kommande tio dagarna, en trevåningsbåt med otroliga egenskaper. Tiana, som jag fiskade med i Australien för fem år sedan, är dotter till ägaren och vi skulle få äran att spendera tid med båda två i dagarna tillsammans med resterande crew. Lunchen stod framdukad och kokosnöten korkades upp. Finns det något godare än en riktigt kall kokosnöt i värmen? Det hade i så fall varit den färska mangon, papayan och ananasen. Mums! 

Under de tio dagarna vi var iväg höll vi oss i West New Britain. Vi tog oss upp till Vitu Island och sedan runt den västra kusten för att spendera några dagar i Jungpun. Låt oss börja med Vitu, där vi ankrade båten i mörkret i en bukt som denna ö hade. När jag steg upp på morgonen, då det fortfarande var mörkt, såg jag hur det lös åt mitt håll, ungefär som det var någon som stod och spanade på oss med en ficklampa. Inte så diskret om de hade velat käka upp mig, jag såg de klart och tydligt. Hannes var inte sen med att börja kasta och försöka fånga fisk, jag själv klev ned på bryggan och checkade in flygfiskarna som hade kraschat under natten. Har ni någonsin sett en flygfisk in action? Det måste vara en favorit för mig. Jag älskar att se dem sväva fram över ytan ibland hundratals meter. Lite sorgligt att se att de inte klarat natten, men ändå otroligt häftigt att få se de på så nära håll. Tro inte att dessa fiskar gick till spillo, den galna Tiana plockade upp fiskarna och la dem i sin morgonomelett. Jag skämtar verkligen inte nu, men jag kan själv inte förstå mig på det.
”Vad menar du Matilda? Det är ju färsk fisk med massor av protein”, fick jag som svar från Tiana som glatt smaskade i sig ben och hela köret på de små fiskarna. ”Men de måste vara krispiga i stekningen, annars är det ingen höjdare.” 

När solens strålar började krypa upp bakom bergsväggen såg vi även hur barn i kanoter, som var smalare än mitt lår, komma paddlande till båten. De hade med sig gåvor och saker att sälja. Oändliga mängder kokosnötter, bananer och LauLau. Fina presentationer hade de också gjort. På fatet med frukt som de ville ge oss hade de plockat färska blommor och garnerat med. De yngsta barnen som kom ut på morgonen var troligtvis runt fem år. Kort krulligt hår på samtliga, så ibland var det svårt att se om det var en kille eller tjej. Ögonen förtrollade oss alla. Ron var inte sen att hoppa på en av kanoterna för en liten åktur, Britt var inte långt efter. Efter en ljuvlig frukost bestående av alla de färska saker vi precis hade inhandlat väntade en tur till en av byarna. Jag hade vid tillfället inte sett ett enda hus, endast en kyrka som stod fint belägen på en klippkant. Det var svårt att förstå var alla dessa barn kom ifrån. Jag skulle alldeles strax bli varse. Vi blev skjutsade längs med kanten och såg flera byar fulla med liv. Barn som lekte i vattnet och klättrade i träd. Alla vinkade glatt åt oss och ropade ”god morgon”.

På en av bryggorna stod en grupp kvinnor fint uppklädda och sjöng egenskrivna låtar, alla handlade om hur tacksamma de var att vi ville komma och hälsa på och att de välkomnade oss av hela deras hjärtan. Vidare gick vi och möttes av dramatiska trummor. En variation i ålder av killar och män stod och sjöng, dansade och slog på trummorna. De bybor som inte ingick i denna grupp stod och kollade på på sidan, och man kunde tydligt se att de var så stolta. Mitt i allt kommer varelser ned för en lång stentrappa iklädda torkade gräskostymer och masker som jag tyckte såg ut som krokodiler. Trummorna övergick i nästa nivå av dramatik och varelserna slängde sig runt i rytmen till musiken. Det är inte ofta jag glömmer av att jobba, men där och då fick kameran vila stundvis för jag kunde knappt stänga munnen. 

Is från himlen

Vi fick en rundtur i deras samhälle och fick se på både kyrkan, skolan, husen och allt annat du kan tänka dig. Barnen sprang med oss hela tiden och plockade frukt i oändlighet. Det gick inte säga nej tack till ena barnet när man mottagit en frukt från en annan. De ville så himla gärna dela med sig av just sin frukt. Jag fick en armé av barn runt mig och de kunde förvånansvärt bra engelska. Visste ni att det finns över 820 olika språk i PNG? Ibland är det som att en svensk skulle prata med en norsk, men oftast är de olika språken helt olika och det går inte att kommunicera. Jag pratade lite med barnen, på engelska då såklart, och förklarade att det snöade i Sverige just nu. De kunde inte förstå vad jag menade. Som tur var hade min bror Albin precis skickat en video där det snöar, men inte ens denna video hjälpte. Jag fick till slut förklara det som att det regnade is. Även fast is inte är någonting som de upplevt själva så kunde de någonstans förstå vad jag menade.

De kunde heller inte förstå hur jag kunde kissa ner mig själv när jag gick där. Det var självklart inte kiss. Skandinavien i mig är inte så himla bra på det här med värme och jag hade svettats något så oändligt att mina linnebyxor hade absorberat allting – och helt plötsligt såg det ut som om jag hade badat. Barnen tyckte det var oerhört roligt och kunde inte alls begripa varför jag gick och ryckte i min tröja hela tiden för att få luft innanför. En liten kille som hängt med mig hela dagen provade själv, och samtidigt som han gjorde det så kom ett litet frustande ljud från honom. Jag förstod då att han bara härmade mig, jag själv gick ju och frustade av värmen, det gick inte att hålla sig för skratt. Jag frågade killen hur gammal han var, han svarade med sitt namn, Kristian. Jag omformulerade mig och försökte åter att få fram hans ålder och jag såg hur osäker han blev på min fråga. Jag sa att det var okej och gick sedan och frågade Tiana om deras engelska inte är så bra som jag trodde kanske. Hennes svar kunde jag aldrig föreställa mig, ingen i byarna vet hur gamla de är. De har inte koll på datum, år eller liknande. De vet att när solen går upp är det dag och när den sedan går ned är det dags att börja göra sig i ordning för sängen. 

Planera kring vädret

Vi visste att vädret skulle vara bra under större delen av resan, alla dagar förutom en. Vi försökte planera trippen runt väderleksrapporten. Det gungade och saltvatten skvätte överallt. Det var en sådan dag då vi bara satt inne i kupén och lyssnade på musik och drack kaffe. Jag kände hur magen började vända sig och det blev jobbigt igen. Att sitta på fören var inget alternativ så regnet piskade hårt i omgångar. Efter ett par timmar på moderskeppet, försökandes att ta oss så långt vi kan, var det äntligen dags att hoppa i centerconsollen för att kunna köra lite snabbare. Allting kändes lite bättre av att vara ute i friska luften och få kasta lite. När man har småbåtarna på bogsering bak moderskeppet kan man inte köra snabbt, så bara att vi kopplade från båtarna bak båten ökade farten direkt. Vi fick fiska och moderskeppet kom fram till plats snabbare.

Att man kan vara kall i 35 grader är superenkelt om man står i pissregn i flera timmar. När vi hade fiskat i några timmar och hjälpt lokalborna med fisk till middag åkte vi och mötte upp moderskeppet och jag var så orimligt taggad på en varm dusch och en kopp te gjord på lokala torkade blommor och lime. Det är häftigt hur naturen fungerar och reagerar på varandra. Detta te var gjort av en torkad blå blomma som man la i varm vatten, färgämnena i blomman var så patent att vattnet blev mörkblått. När man sedan pressade i limen i drycken ändrades färgen till magiskt lila, och smakade som himlen gjorde det också. Det blev efter det en daglig vana att dricka en kopp efter frukost. 

Uppskjuten ur en vulkan

När jag stod på fören och njöt av min kopp te lade jag märke till en sjukt konstig sten. Mitt i vattnet, i närheten av en udde, stod en sten högt upp. Den låg inte ned, den stod upp. Ögonbrynen rynkades och jag försökte förstå hur tusan i hela friden det kunde gått till. Jag ropade till mig mitt uppslagsverk Tiana och frågade om saken. Hon hade självklart inget hundraprocentigt svar på det, men mest troligt har den blivit uppskjuten ut en vulkan för en herrans massa år sedan. Frågar man byborna är denna sten symbolisk med mannen, bredvid den står en mindre sten på samma sätt som de symboliserar med kvinnan. Exakta historien kunde jag inte riktigt förstå mig på, varje person jag frågade berättade olika saker.

Stenen är belägen är Jungpun, en by som ligger så långt borta från civilisationen som man kan komma i princip. Pausa din läsning och slå upp det på Google Maps. Sök samtidigt på Kimbe, det är där marinan ligger. Då ser du hur långt vi hade tagit oss. När jag vaknade den sjätte dagen var akterdäcket fullt med lokala män som hade varit uppe större delen av natten och dykt efter hummer åt oss. Jag vet inte vad för aptit de tänkte att vi hade, men cirka 150 humrar låg uppradade på olika båtar för inspektion. En art var brun, en var röd med vita prickar och den finaste var grön med vita och svarta sträck på. Tydligen ska dessa vara olika arter, men alla ska smaka detsamma. Jag har aldrig i mitt liv sett ett sådan utbud av skaldjur, inte ens i saluhallen i Stockholm. Aldrig har jag aldrig heller sett så många levande. Lunchen som Janita lagade till oss var på nästa nivå. Vem tusan har panerat och friterat för att servera hummer som en fish & chips? Vitlökssmöret som serverades till höjde det ytterligare några nivåer. 

En person jag lärde känna i denna by är Vincent. Vincent var den första jag träffade, han satt på en ö och grillade fisk åt oss till lunch när vi kom in för att fylla på med energi. Han förklarade hur det var hans ö och han var glad att vi ville komma och hälsa på. Vincent var även den som kom med humrarna. Han förklarade att han inte bodde heltid på ön utan bodde även i byn, byn som jag ännu inte kunde förstå var den var lokaliserad. Han berättade om sina jaktäventyr där han var ute efter vild gris, det var hans favoritmat. Tydligen var det så enkelt att jaga dem, man kunde få med sig två hem per dag om man så behövde. Oftast tog han bara en, det var viktigt att äta upp det man tog med sig hem så man inte slösade någonting.

Han berättade hur han tränat sina hundar att jaga (jag tror att ni jägare kallar det för drev). Tyvärr tog flodkrokodilerna en av hans hundar när de var på väg på jakt. Eftersom han inte fick plats med alla hundar i sin kanot var det några som fick simma. När han väl kom fram till jaktmarken insåg han att han saknade en och plussade ihop ett och ett. Djungeln är tuff. Jag blev även erbjuden en ö själv, om jag skulle vilja starta en lodge i närheten av dem. De kunde bistå med arbetskraft och massa kunskap. Någonting som han tryckte väldigt mycket på, han ville så genuint ge mig en ö. I drömmarna låter det fantastiskt, i verkligheten känns det som en mardröm. Jag kan inte föreställa mig jobbet som företag måste lägga ned för att få det att fungera med någonting som detta. 

Lite ljus i mörkret

Vi blev inbjuda på en föreställning i Jungpun. Tiana, som dessutom driver en välgörenhetsorganisation i förmån för dessa byar, hade en stor donation som skulle ske denna dag och vi ville självklart vara med. Hon donerade en solcellslampa som kommer förändra livet för dessa människor. Ni kommer inte tro mig nu, men det bästa de kan få är en plasthink med lock. En hink kan hjälpa tio personer per dag. De paddlar upp i floden och hämtar färskvatten och med hjälp av byttorna kan de spara vatten och slipper göra denna resa varje dag. Att se människornas tacksamhet fick mig att tömma fickorna och donera alla pengar jag hade med mig till detta. Det jag och Hannes gav skulle hjälpa en kuststräcka på tio mil, hela 20 byar skulle få lampor. Jag får nypa mig själv. Det blir inga julklappar till någon familjemedlem eller vän. Hjärtat känns dock mer fyllt än det någonsin gjort. Tänk att vi kommer ge ljus åt så många människor som i dag står utan 10-11 timmar per dygn. 

Här sitter jag nu och ska försöka formulera de sista meningarna av detta äventyr och insåg att jag har inte nämnt en enda fisk vid art. Jag har inte lagt mycket tanke alls på själva fisket. Vi fångade oändligt med fisk och jag hade så himla kul på båten, men det var människorna och äventyret som gjorde mest avtryck på mig. Jag får helt enkelt komma tillbaka nästa månad med en historia om själva fisket, för det var också något av det coolaste jag upplevt.

Kan ni tänka er att jag inte blev uppäten av en enda kannibal?