Matilda Leijon har hittat hem, både bildligt och bokstavligt talat. Den här gången berättar hon om hur hon gått från att leva i en ryggsäck till att uppskatta livet – och fisket – i och vid den gråblåa drömvillan i norra Sverige.
Jag har som bekant gjort valet i livet att leva lite spartanskt och inte äga för mycket saker, det är bara så himla jobbigt att flytta med det. I och med att jag under fem år inte hade en fast punkt som jag utgick ifrån så kändes det bäst att göra så. En gång ägde jag ett hus utanför Örnsköldsvik och började samla på mig saker så som soffa, säng, tallrikar, vinglas och allt annat man kan tänka sig. När jag flyttade där ifrån insåg jag hur onödigt det var att ha så mycket saker, så jag gjorde mig av med det mesta. Det enda jag sparade var i princip några flyttlådor med kläder och mina fiskesaker. Jag fick plats med allt i mitt barndomsrum hos mina föräldrar. Där lät de mig mellanlanda mellan de olika jobb jag tog på mig och resor jag for på. När jag våren 2021 köpte mig min båt och hyrde stuga utanför Sundsvall fick nästan allting följa med. Helt onödigt nu i efterhand. Jag använde inte ens 1/4 av sakerna jag hade med. Och alla köksredskap fanns redan där. Efter den sommaren lovade jag mig själv ännu en utrensning av prylar. Sagt och gjort.
Sommaren efter tog jag mig tre timmar mer norrut, Mickelträsket utanför Umeå. Då gick flytten mycket lättare. Jädrans vad skönt att faktiskt inte ha så mycket saker. Jag är nog ganska minimalistisk av mig om jag tänker efter. Spola fram bandet 1,5 år. Helt plötsligt när jag satt på ängarna i Umeå och tänkte att ”jag uppdaterar Hemnet ännu en gång, kanske att det kommit ut något nytt” så lyste ett gråblått hus upp extra tydligt för mig. Då vi förlorade en budgivning veckorna innan blev vi ganska nere och tappade stinget att fortsätta kolla efter hus, någonting som vi gjort i två år. Men helt plötsligt var det där, hade legat ute i åtta dagar och hade sin sista visning dagen efter. Efter en del övertygande av Hannes så gick han med på att åka på roadtrip för att spana in huset. För det blev verkligen en roadtrip. Från att ha varit bosatta några mil norr om Umeå skulle vi nu ta oss på den slingriga vägen som de dessutom byggde om under sommaren, genom staden, ut på E4:an, svänga av och sedan ytterligare tolv minuter rätt ut i ingenstans. Med facit i hand kan jag förstå varför det var lite sura miner från H när jag föreslog det. Vi skulle ju faktiskt åka tillbaka till Panama och jobba bara några dagar efter detta. Var det verkligen värt det?
När vi kom fram till huset så möttes vi av en blandning av grannar som grillade och klippte gräset. Blommorna hade slått ut i alla olika färger och huset var helt perfekt. Vi hade till och med en egen båtplats. Den var kanske inte den bästa, men det gick absolut att ha båten på baksidan. Vi tog mäklaren åt sidan och sa: ”Detta huset är vårt, var skriver vi papper?”
Det som vi trodde skulle vara enkelt visade sig vara en process som sträckte sig hela vägen till någon timma innan Hannes skulle hoppa på flyget för att åka söderut. Vi skrev papprena på vårt drömhus en fantastisk dag i juni. Inte visste vi då att detta hus skulle vara så mycket mer än en trygg plats för oss. Det öppnade upp möjligheten för att uppleva livets absolut sjukaste fiske.
Väl i Panama började vi söka mer och mer på information om fisket runt omkring vårt hus. Det känns ändå fortfarande ganska knepigt att säga att jag är husägare igen, hur tusan skedde det? Hur som helst, Google Maps. Jag kan inte prata nog om Google Maps. Jag är absolut inget geni på att tyda kartor hit och dit, men då är det tur att jag har H, han är en riktig nörd. En komisk grej är att när vi mötte upp med de förra ägarna till huset så visade det sig vara en av mina följare som skulle sälja. En följare som nu tillsammans med sin fru och barn är några av våra finaste vänner här uppe. Även han har fiskat mycket i närheten och var inte sen med att dela med sig av sina upplevelser. Det känns så fint när man kan gå samman och dela med sig av det man vet istället för att tiga som en mus och inte lätta på någonting. Det visade sig att Karl, den förra ägaren, fiskat på de ställen som vi kikat ut. Ställen som vi tyckte var klockrena för gädda och abborre.
Vi har tidigare år trängts med andra båtar och strandfiskare på några av Umeås mest populära ställen. Vi har varit för fega för att prova på något annat. Det funkar, så varför ska vi byta strategi? Ta dig en titt på Umeås kustlinje, det finns tusentals ställen där fisken gärna vill stå. Problemet är att allting ser så bra ut. Hur kan man möjligen välja och lägga tid på de ställen man tror mest på när det finns tusen andra platser som ser lika bra ut? Hur ”commitar” man sin själ till någonting? Lite god lunch så klarar man att prova igenom de olika ställena, man måste bara ge det tid. Tid var någonting vi inte behövde ge för att träffa jackpot med en gång. Det var dock med en liten tvist, någonting vi inte riktigt kunde förvänta oss. Vi hade tagit oss ut på ett pass där vi försökte fånga gädda, så det var stora jerkbaits och jiggar vi dängde. Hannes fick hugg och satte mothugget och upp ur vattnet flög en gigantisk havsöring. Vänta lite nu! Käkade en havsöring precis min egna färg på Buster Jerk? Varför käkade en öring ett så stort hårdbete till att börja med? Var det en slump? Är fisken helt jäkla tokig här? Det var så många varför som snurrade runt i mitt huvud.
Vi ville slå hål på funderingarna om det var en slump, eller om det faktiskt fanns mycket havsöring i området. Ryktet gick ju att det var ett av de bästa ställena på kusten att få just havsöring, men snälla nån så stora kan de inte vara. Hannes öring var ändå 60 cm. Tänk dig den på västkusten, då hade man skrikit så det hördes till Tjörn, oavsett var man befann sig. Vi packade i ordning båten och åkte de hela 45 sekunderna det tog att anlända till rampen hemifrån, bortskämda, jag vet. Denna gången hade vi med oss havöringsutrustning. Jag körde spinn och H provade sin lycka med fluga. Fluga efter havsöring är någonting jag gav upp med för en herrans massa år sedan. Jag förknippar det endast med att halka runt på stenar och tång, inte få en enda fisk och otaliga timmar. Nej tack, känner jag. Där stod vi, på samma stenrev där H dagen innan fått sin majestätiska havsöring på Buster Jerk. Blåsten, vår återkommande vän, gjorde oss självklart sällskap. Jag stod i fören och kastade en långsmal wobbler med en räka som upphängare. Inte tog det många kast innan jag satte mig i en av stenarna, men det konstiga var att jag kastade utanför stenrevet. Hur kunde det vara en sten… Linan sprutade ut från rullen och jag insåg att jag var alldeles för seg med att sätta mothugg på denna fisk, vad det nu var. Lättade på bromsen gjorde jag och började gunga med knäna, i mitt huvud så var det en fördel för att kunna landa fisken. Jag kollade på H och frågade vad tusan jag skulle göra nu. I samma veva satte fisken fart mot ytan och gjorde en 360 i luften och vi bägge tappade hakan. H lite mer än jag, för jag är alltid brutalt dålig på att uppskatta fiskars storlek. H förstod dock direkt hur stor denna fisken faktiskt var.
Gigant i håven
Tack vare videobevis kunde vi konstatera att denna fajt varade i längre än 7 minuter. Jag ”som inte ens gillar havsöring” blev knäsvag när denna gigant låg i håven. Ett glädjetjut kom ur munnen och jag kände mig oövervinnerlig. Tänk vad en fisk kan ändra självförtroendet. När vi tog oss an att mäta denna gigant visade det sig att den var för tusan 75 cm. Ursäkta va? Min tidigare monster från Gotland var 63 cm och den trodde jag aldrig jag skulle knäcka. Där satt jag och poserade framför kameran med en 75 cm öring redo att simma hem i det bräckta vattnet. Våra kommande pass skulle inte bli mycket sämre de. Vi var ute två gånger till och tillsammans skrapade vi ihop fem eller sex fiskar över magiska 60 cm. Jag vann överlägset med mina toppfiskar på 75 samt 70 cm, helt galet. Som grädden på moset lyckades jag formatera minneskortet där jag hade alla bilder, så de enda bilder ni får se på fiskarna är dessa lågupplösta bilder. Man lär sig av sina misstag antar jag.
Där har jag fått skryta lite om öringsfisket som vi fått uppleva, vad ska jag berätta om näst? Abborre eller gädda? Jo, men det är ju självklart att vi lägger lite extratid på abborre, då jag inte fiskat så mycket gädda i år av flera olika anledningar. Bästa passet på gädda blev dock 73 gäddor på två timmar, när vi utgick från hemmarampen också. Tillbaka till abborren, fisken där hela min passion startade. Hur fiskar man egentligen abborre i havet? Jag har fått äran att fiska nere i Kalmar vid några tillfällen, men det ser ju inte ut här som det gör där nere så det jag har lärt mig där går inte riktigt applicera på fisket här. I viken, där vi rampar i båten, provade jag på att pimpelfiska lite i våras med blandat resultat, men det var skönt att äntligen få borra i isen.
Härom dagen tog vi och hakade på båten på bilen och for på en miniroadtrip till grannbyn för att sjösätta i en sjö som vi kört förbi många gånger och velat prova. En sjö som det inte finns någon information om, vilket vi förstod när vi väl kämpat ner båten i detta träsk som genomgående låg på 0.6-0.8 meter med en hisnande djuphåla på 1,1 meter. Det var gräs upp till ytan och vi insåg ganska snabbt att denna pöl bottenfryser på vintern. Klockan var fortfarande tidig och vi bestämde oss för att prova en annan ramp, som låg närmare ett av ställena vi ville prova. Det går absolut att köra dit från vår ramp med båt, men vinden, vår bästa vän ni vet, knackade på dörren. Med en liten 14 fots båt vill man inte ut och guppa i det när det vindar i från Finland. Mycket mer bekvämt att då köra med bilen för att sedan endast ha några minuter till fiskeplatsen.
Området vi hade tagit oss till höll ett ganska stabilt djup på 1 meter, vissa delar med mycket gräs, andra delar lite mindre. Fiska jigg med vanlig skalle var omöjligt och det var till och med trixigt med offset vid bottennära fiske. Vilken tur för oss att vi kunde fiska i princip exakt hur vi ville för att få fisk. Ibland funkade vibrationsbeten, andra stunder funkade jerkbaits. För att inte prata om maskimitationer! Vid första passet fick vi drygt 100 abborrar med en topp på 43 cm. Inte dåligt när man för första gången provar ett nytt ställe. Fisken höll väldigt bra snitt och vi kunde plocka med oss ett gäng matfiskar hem, jösses vilken gourmetmåltid.
Hittat hem
Ni vet hur jag sa att jag inte gillar att äga så mycket saker? Jag har ändrat min åsikt nu. Jag är fortfarande väldigt minimalistisk i mitt ägande, men att ha en soffa, matbord och egna tallrikar känns väldigt fint nu. Speciellt med vetskapen att fisket är så oerhört magiskt runt knuten. Vet ni vad det sjukaste är? Nu, när vi bott här i ett år, har vi endast sett en enda fiskebåt på vattnet. Det var grannen som åkte ut och trollade lite öring för att lägga i frysen. Vi har alltså inte stött på en enda gädd- eller abborrfiskare. Det mina kära vänner är någonting som jag tycker är helt galet. Varmt välkommet, men sjukt galet.
Äntligen har jag hittat hem.
