Matilda Leijon kan tyvärr se tillbaka på ett skadefyllt år, men nu är hon tillbaka i storform igen. Den här gången gav hon sig ut på nya hemvatten för att uppnå en magisk gräns.
Förra året såg lite annorlunda ut för mig än vad det tidigare gjort. Jag har nämnt det vid något tillfälle tidigare, men jag lyckades skada min fot vid träning som sedan satte mig i en paus vad gällande gäddfiske, och främst flugfiske. Jag kunde inte komma ut på ett enda pass under 2024 där jag kunde fånga dessa krokodiler utan smärta. Naturligt blev det då att lägga mer och mer tid på abborre. Det blev lite av en slump och jag känner att jag måste ta med er tillbaka till just det passet som satte grunden för min återfunna kärlek till abborren och platsen där vi skulle få uppleva tidernas abborrfiske.
Jag producerade mina egna gäddbeten i samarbete med Catch With Care, en Pig Shad Jr och en Buster Jerk. Ni har fått läsa om hur Hannes fick en fantastiskt fin havsöring på Bustern, nu är det dags att berätta om min bedrift med Pig Shad Jr. Det var i skärgården, med ett lätt haspelspö och en 4000-rulle som jag skulle ta dagens första kast. Hannes körde självklart fluga. Vi stod i en kanal med gräskanter åt bägge sidor. Pig Shaden är som bekant 20 cm lång, så ett relativt litet gäddbete som gärna attraherar alla olika storlekar på gäddor. Kanske inte giganterna på Vänern, men jag antar att ni förstår. Redan i första kastet får jag ett hugg, ett hugg som känns läskigt likt en abborre. Klart att inte en abborre hugger på detta bete. Det är för stort, eller?
Nästa kast hugger det igen på samma sätt, och jag får till mothugget bra och fisken stannar på. Med skakig röst skriker jag efter håven och några sekunder senare ligger en fin 44-centimeters abborre och vilar med betet i munnen. Jag sneglade upp på Hannes och undrade om det bara var ett lyckokast, eller kan det möjligen varit så att jag hade en abborre även i mitt förra kast? För att försäkra mig om att jag endast inbillade mig tog jag ett till kast i samma riktning, fick ett hugg och landade ännu en 40-centimeters. Ja, men ni ser ju var detta tar oss: till ett ställe med sjukt hungriga havsabborrar, high score. Hur mycket tid vi än la ner förra året så blev jag totalkrossad av Hannes. Jag fastnade som i något 44-centimetersträsk, jag lyckades inte få någon större än det. Hannes där emot, jo men hans topp 5 på säsongen låg säkert på 230.
Kalmar i all ära, been there done that. Känner mig lite klar med det. Sjukt kul med den ”stora” chans att få en 2-kilos fisk såklart, men det är lite som att trampa i andras fotspår. Jag är sjukt tacksam för alla pass jag fått till med Kalmars mest rutinerade fiskare. Jag har lärt mig så mycket. Att jag skulle få chansen att applicera det på mitt fiske i mitt nya hemmavatten trodde jag då aldrig att jag skulle få göra. Jag bor som bekant numera på den norrländska kusten, där skärgården är bra mycket mer sött än vad det är salt. Med fyra år i bagaget börjar vi känna oss mer och mer bekväma i att ratta runt mellan alla stenar som gömmer sig. Vår nyfikenhet höjdes även den ordentligt då vi fick uppleva det sjukt oväntade passet i maj 2024. Fast forward till 2025 och en frisk fot och smälta isar. Gädda lockade inte alls och jag ville verkligen tillbaka till detta ställe för att se om det bara var en turdag. På något sätt så påminde det ändå om Kalmar. Jag plockade fram det jag faktiskt kom ihåg från mina pass tidigare och försökte applicera det. Nedmask, viktigt och oersättlig i många fall. Små rörelser. Viktlösa kräftor med offsetkrok. Lådorna var utrustade precis så som vi hade haft om vi åkt till just Kalmar.
Självklart åkte vi direkt till det gräsflaket vi upplevt det roliga fisket på tidigare ord. Vi använde oss av elektroniken och kunde ganska snabbt konstatera att det gräsflaket inte existerade än. Vattnet var för kallt och det hade inte hunnit växa upp än, hepp… Vi tog ändå några kast och kunde snabbt konstatera att det var för långt utomskärs för att fiskarna skulle stå där än. Utan gräset fanns det egentligen ingenting som skulle intressera dem. En annan vik där vi varit och besökt tidigare år som kom att kallas för ”slaktarviken”, helt enkelt för att en gubbe satt där i sin röda eka och totalslaktade gäddor. Man kunde höra hur det small när de skulle hamna på röken eller i hundmaten. Jag har såklart ingen aning om vad han gjorde med fisken, men han hjälpte oss att sätta namn på den viken. Slaktarviken är en tillstängd mar där man inte kan komma in med vilken båt som helst, med ett medeldjup på kanske 1,6 meter. Vattentemperaturen steg markant när vi åkte slalom mellan olika stenar. I letandet efter fisk är det svårt att använda sig av finessfiske såsom ned och kräftor, därför körde vi två olika chatterbait och spinnerbait. Vi kunde markera några större individer på sidan, men hade svårt att säga vad det var. Det var definitivt inte gädda, möjligen id. Såklart hoppades vi på abborre. Vi behövde inte fundera mycket längre till då det nästan högg samtidigt för oss och vi bägge fick varsin gigantisk id. Strax över två kilo var den största. En stor id, superkul. Men om sanningen ska fram liten besvikelse då det påminner ganska mycket om abborre. Vi fortsatte längre in i viken och betade av ett gäng idar och gäddor var. Vi styrde mer åt vänster för att scanna en kant. Jackpott. Lodet kunde hinta om att där inne var vattnet tillräckligt varmt för vegetation börja växa. Ganska direkt så högg det till igen för mig, väldigt likt en id men klart man får hoppas. Och det gjorde jag rätt i. Dagens första håv-abborre. 43 cm. Hannes frågade då om det var dags att bräcka 44-träsket som jag fastnat så djupt i från tidigare år.
”Fatta vad sjukt om du hade bräckt det på årets första pass, tror du det?”
Nej, men självklart trodde jag inte det. Hallå, jag hade ju bara fått en fin abborre den dagen. Det var ju inte som att jag fått upp mina förhoppningar. Det hade behövt visa sig vara lite bättre för att korka champagnen. Kastet senare gungar det till ordentligt igen och smack i backen som Trumman hade sagt. Jag nämnde champagnen, är det någon som har den tillgänglig? Jag kände hur hjärtat rusade till och jag blötte mätbrädan. Kanske, bara kanske kunde jag fira. Whoop whoop, förra årets prestation var redo att läggas i bagaget och nu kan vi äntligen fira att jag fått landa en 45-centimeters.
Spinnarbetet med en jigg funkade bra, inget gräs fastnade. Det var lite svårare med chatterbaitet. Jag lyckades fiska lite grundare med mitt och nådde inte ner till dit gräset tagit sig. Mätbrädan hann aldrig torka mellan fiskarna vi landade och mätte. Samtliga fiskar var relativt smala och man kunde lätt se att leken var över ett tag. Det är mitten av maj, och isen hade lämnat oss för längesen. Norrlänningarna säger ju att fiskarna så långt norrut leker på antal ljustimmar och inte på graderna i vattnet. Att om vintern är lång kan både gäddor, abborrar och andra fiskar leka redan under isen då vattnet inte är varmare än 4 grader. Det var tydligt att dessa fiskar nu gick och mumsade på större bytesfiskar redan. De var inte superintresserade i småjiggar och högg brutalt hårt.
Skuldkänslorna tog över
Vi tog oss runt i viken och målade nya kartor samtidigt som vi fångade fisk efter fisk, de flesta över 40 cm. Jag är ju brutalt dålig på nummer, det vet ni nu, men jag kan lova att det var många – och de var stora. Som tur är så fick Hannes för sig att skriva ner alla fiskar vi fick över 40. Min 45:a satt ohotad som störst för dagen, och den fisken kan man verkligen inte klaga på. När vi väl kände oss färdiga i den viken värmde vi på lite skinksås där det väl var lä, jösses så gött det är med lite extra svartpeppar på. Vi körde slalom ut och satte kurs mot längre in i systemet. Skäddan fick sig en liten touch och vi fick sakta ner. Vi körde ju redan superlångsamt, men nu gick det verkligen i snigelfart. Mitt jobb var att sitta i fören och hålla koll med Hannes långsamt puttrade framåt och höll koll på skärmen. I detta relativt stora stenområde ropade han bak mig för att fråga om några prickar på skärmen eventuellt kunde vara abborrar. När jag kollat in dem så slänger jag mig fram i båten och greppar mitt spö, allt för att vara först på fisken. Det var solklara fiskar, och de var stora. Ett lätt naturfärgat chatterbait kastades långt åt den riktning där vi fått utslag på fisken. Två-tre vevtag och smack: en 40-någonting. Elmotorn åkte i och vi fortsatte kasta åt den riktningen. Jag krokade en direkt och Hannes fick kämpa lite. Skuldkänslorna tog över och jag ville verkligen att även Hannes skulle få en fin fisk så jag kastade längre ned på detta stenrev för att låta han få fiska själv på den fisken. Dagens andra jackpot. Samtidigt som Hannes ville stolt visa sin fisk kunde jag inte riktigt ge honom den uppmärksamhet han behövde för jag var i fullt sjå med att fokusera på min gigant som satt på kroken. Jag drog åt mig håven och kunde konstatera att denna fisk var lika stor om inte till och med lite större än den som jag tog inne i slaktarviken. Fisken var tusan till och med större än den jag fångat tidigare, denna hade en hel cm till på sitt samvete. Vad tusan är detta? Ett helt random ställe och vi får uppleva detta galna?
Magisk gräns
Exakt samma spot lyckades jag fånga en handfull blandat med sjukt fina och lite mindre fiskar. Pappret med våra fiskar var vid detta tillfälle redan över 20. När har vi någonsin kunnat stoltsera med så många fiskar över denna magiska gräns? Speciellt under samma pass. Vi kände oss klara på det stället och begav oss in mot den plats vi spånat in tidigare. Såklart behövde vi lite påfyllning med energi i form av dadlar, livets snacks. Några gäddor och idar var vårt resultat, så egentligen inte någon mening att vi lägger för mycket tid på den berättelsen. Tillbaka ut mot där vi random stött på de fiskarna. Vi bestämde oss för att prova andra sidan av det stenrevet och fick måla helt nya kartor. Det var ett område vi aldrig tidigare ens övervägt att prova. Jag tänkte att nu när solen börjat gå ner var det kanske inte lika rock ’n’ roll så en röd kräfta med relativt tungt huvud fick bli mitt val medan Hannes fortsatte med sin – chatterbait. Jag har turen att alltid stå i fören och fiska, det ger mig en bra chans att nå fiskarna först så att säga. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men kräftan funkade och jag lyckades lurka upp några sjukt aggressiva fiskar i blandad storlek. När vi tillsammans kommit upp i 28 fiskar över 40 cm började fröken Leijon bli ordentligt trött och ville åka hem och värma en pizza. Solen gick såklart inte ned än på ett bra tag, det är ju sommar i Norrland. Hannes envisades om att ”det är ju klart vi måste få 30 abborrar över 40 på en dag, vi kommer ju aldrig någonsin få en sån möjlighet igen”. Jaja, han har ju rätt i och för sig. Det vankades slalom in i slaktarviken för att se om två stycken till ville hjälpa oss att sätta punkt på denna fenomenala dag.
Det var som att de var så medvetna om att vi verkligen försökte få till två till, för alla vi fick var mellan 38-39 cm. För att tillägga hade vi redan fått fler fiskar runt 38-39 än vi fått över 40. Jag fick äntligen en som tog sig över vårt utsatta mål och vi hade nu bara en kvar. Och jag kan berätta för er av personlig åsikt så ska man inte sätta mål, då kommer de inte hända. Ungefär som när du ska visa någon ett trick, det kommer aldrig funka när du har publik. Ögonlocken började hänga på mig och jag var redo att ge upp. 29 eller 30 fiskar, vem tusan bryr sig. Jag vill ju inte vara den som är den. Klart jag kämpade för att vi tillsammans skulle nå detta otroliga mål. Musik startades och likaså fuldansen. Jag är tacksam för Hannes tålamod och målmedvetenhet och glad att han var den som efter långa och många minuter landade fisken som fick oss att åka hem. 13 timmar på vattnet hade satt sina spår. Vi läste rapporten på våra fiskar på vägen in och bara kollade på varandra. Skratt tryckte sig in i tystnaden och en och annan high five. Jag plockade i ordning det kaos som hade skapats i båten och gick sedan och hämtade bilen för att kunna tralla upp. Klockan hade hunnit bli 20 och det var verkligen på tiden att bryta. Jag kan lova er en sak. Den frysta salamipizzan med bea smakade otroligt bra när vi lutade oss tillbaka i soffan framför tv:n och kunde knappt tro det var sant. Vilken jäkla dag. Vi skulle aldrig få uppleva något liknande igen. Eller?
