Under en bockjakt med lock i England fällde Thomas Lindy Nissen och Jens Kjær Knudsen tre helt speciella bockar, varav en av dem bar på en rekordtrofé.
Det pirrar i varje nervtråd när två sommarfärgade djur bryter genom kanten av det välklippta skyddshägnet och bildar en grön kontrast. Trots att Jens lockar så bra han kan, betar de först bara på den frodiga ängen. Vi är bara ett par hundra meter från djuren, men trots att det är mitt i högbrunsten är det inte lätt att få bocken att lämna geten. Hon är troligen nära att vara mottaglig för parning, vilket gör att han helst stannar vid hennes sida. Efter några minuter har Jens trappat upp intensiteten så pass mycket att bocken bestämmer sig för att undersöka vad som pågår och – om nödvändigt – sätta den rivaliserande bocken på plats. Med långa språng och blicken låst på ljudets källa närmar han sig.
Baserat på bockens kroppsstorlek, halstjocklek, beteende och troféutveckling bedömer min engelske vän och markägare Daniel Smith att bocken kan fällas. Han ger mig ett diskret nick. Koncentrerat följer jag bockens rörelser i kikarsiktet. Förstoringen är inställd på låg nivå, eftersom det kan vara en fördel vid denna typ av jakt där bockarna ibland kommer mycket nära. I det här fallet stannar dock bocken på cirka 80 meters avstånd, nere i en liten sänka framför oss. Han står med bringan mot oss, så jag väljer att inte skjuta. Träffytan i bringan är liten och jag vill heller inte riskera onödigt köttförstörande skott.
I några sekunder står han frontalt innan han vänder sig om och börjar springa tillbaka mot geten. Men han hinner bara några meter innan Jens återigen får honom att stanna med sitt pipande lockljud. Bocken vänder sig om, står med bredsidan rent mot oss och tittar rakt mot oss. Nästan omedelbart kröker jag fingret. Bocken markerar träffen perfekt med ett högt språng innan han sätter av i en dramatisk dödsspurt som avslutas tre sekunder senare – han faller död ner.
Råbockar som lockas in med ljud försöker normalt ta sig runt ljudkällan och ner i vind för att få vittring. Denna gång kom han dock rakt emot oss, och allt klaffade. Jag kan bara tacka Jens för hans skickliga arbete.
Nya roller
Jag har jagat hos Daniel på hans gård i sydengelska Dorset flera gånger, och det är just sådana här nervpirrande ögonblick – utöver områdets skönhet – som lockat mig tillbaka gång på gång. Tidigare har Daniel och jag själva skött lockandet. Ofta har det gått bra, men inte alltid enligt plan. Eftersom jag har sett Jens locka bock på flera reportageresor runt om i Europa vet jag att han är skicklig. Normalt reser jag som fotograf på exotiska och utmanande jaktresor tillsammans med Jens, men på denna resa har han gått med på att vi byter roller: jag skjuter, han lockar.
De många regnskurarna, den friska vinden och de relativt låga temperaturerna gör dock förhållandena långt ifrån optimala. Bockarna är svåra att locka, vilket även visar sig nästa dag när vi besöker viltvårdaren Anthony White i hans jaktområde i Somerset. Jens har aldrig fällt en engelsk råbock, så Anthony har bjudit in oss så att Jens ska få försöka locka in en bra bock. För en stund byter vi tillbaka rollerna – Jens är åter bakom bössan.
Vädret är riktigt dåligt när vi kör mot mötesplatsen utanför Somerton. Det är inte heller mycket rörelse bland djuren tidigt på morgonen, men när vädret väl klarnar lyckas Jens locka in en ung bock. Helt enligt skolboken går bocken runt oss för att få vittring, men på grund av alla täta häckar – som på många ställen är så tjocka att viltet knappt kan ta sig igenom – kommer han inte in i vår vittring. Han följer istället en häck hela vägen fram till oss, och som närmast är han mindre än 15 meter bort. Det är en fin ung bock, men alldeles för lovande för att Anthony ska vilja ge skottillstånd. Under de 30 år Anthony varit viltvårdare med egna jaktområden har han varit mycket selektiv med vilka bockar som får fällas. Denna selektiva avskjutning har resulterat i att han varje år kan visa upp flera bocktroféer som når guld enligt CIC-skalan.
Stark bock
Vi fortsätter till ett nytt område som Anthony fått tillgång till det här året. Det har inte jagats där på fem år, och dessutom är generna mycket goda. I april fällde han med klienter två guldbockar i området, men det kan mycket väl ha kommit in fler starka bockar under brunsten, vilket är en av anledningarna till att han väljer att besöka just detta område.
Från grinden in till första fältet ser vi ett par djur – en stark medelålders bock och en get – längst bak på fältet. På nästa fält, ungefär 500 meter bort, ser vi en get och en bock mellan några rundbalar. Det är en stark bock som Anthony gärna vill titta närmare på. Utmaningen för Jens blir att locka bort bocken från geten, vilket är väldigt svårt under de 24–48 timmar då geten är mottaglig för parning. Det är relativt lätt att locka in en ung bock under hela brunsten, men äldre bockar är betydligt svårare att övertyga, särskilt om de redan är med en get i höglöp.
När vi kommer fram till fältet är djuren borta. Vila är kort under brunsten, men djuren är ofta i rörelse någonstans i närheten. På grannfältet ser vi en fin bock jaga en get, men vid närmare granskning är det inte samma bock som den vi såg vid rundbalarna. Denna har högre trofé och ser yngre ut.
Normalt är Jens noga med var han placerar sig när han ska locka, men på dessa öppna, välstrukturerade fält finns få valmöjligheter. Han placerar sig därför i bortre hörnet, något skyddad bakom häcken och med vinden i ansiktet. I fältets bortre ände ligger en liten skog, där djuren mycket väl kan ha dragit sig in.
Han börjar locka med låg intensitet, sedan följer en kort paus. Gradvis ökar han intensiteten och plötsligt bryter en get igenom häcken strax vänster om skogen. Bakom henne följer bocken, med nosen dansande efter hennes spegel. De följer häcken, men även om Jens lyckats locka fram geten – ibland är det geten som kommer på ljudet och bocken följer – så får han henne inte att gå ut på det öppna fältet. Några sekunder efter att de kommit till syne betäcker bocken geten två gånger. Det är en otroligt vacker bock. Han är gammal och bär en kraftig, jämn trofé – och han har precis fört sina gener vidare. Något till vänster ser vi fortfarande den yngre bocken med sin get på grannfältet. Det är fantastiskt att se två medaljbockar med varsin get på så liten yta, vi är mycket tacksamma.
När geten åter går genom häcken följer bocken efter. Vi smyger nu längs häcken ner mot skogsbrynet, och följer sedan kanten ner mot platsen där djuren försvann. När Anthony kikar genom ett litet hål i häcken får han genast syn på bocken. Han står omkring 80 meter bort. Han växlar blicken mellan oss och geten som står längre ut. Han har märkt att vi är där, så vi står blickstilla. När bocken för ett ögonblick tittar ner längs häcken bakom sig, fäller Jens snabbt ut skjutstöd och lägger upp bössan. Två sekunder senare tar bocken några steg fram, vrider kroppen – och Jens trycker av.
Överraskande stor trofé
Anthony kan knappt vänta med att komma fram till bocken, som han bedömt bära en stor trofé. Jens blir också överraskad över storleken när vi når fram till djuret. Huvudet är betydligt större än vad man normalt ser. Trofén är fenomenal, trots att den inte såg enorm ut på avstånd. Det är en regelrätt sextaggare, inte särskilt hög, men med kraftig bas och massiv hela vägen upp.
När trofén senare kokas av stannar vågens digitala display på 790 gram brutto – med säkerhet en guldmedalj. Det visar sig faktiskt vara den största bocktrofén som Anthony varit med om att fälla under sina 30 år som professionell viltvårdare. Även för Jens är det en rekordbock. Han har tidigare fällt några stora guldbockar, men ingen så tung som denna. Det är hans första engelska bock!
En annan intressant detalj med dessa två dagars bockjakt är att trofén på den bock jag fällde hos Daniel dagen innan är som en miniatyr av den Jens nu fått. Formen och färgen är densamma, även taggarnas tjocklek är proportionerligt liknande – och dessutom är främre taggen på höger horn avbruten på exakt samma plats på båda. De är i stort sett identiska, om man bortser från vikten. Hade de fällts i samma område hade de flesta förmodligen trott att de var släkt, men med mer än 50 kilometer mellan områdena är likheten mellan troféerna troligen en, till synes, omöjlig tillfällighet.
Intressant dubbel
Nästa morgon lockar Jens åter för mig på Daniels gård i Dorset. Vi börjar dagen i ett stort sockerbetsfält, där vi dock bara ser en ensam get. När vi får syn på henne försöker Jens locka, men utan resultat – ingen bock i närheten. Vi fortsätter till en sänka där det varje år brukar hålla till en eller två bockar. I just denna sänka fällde jag för ett par år sedan en fullkomligt regelbunden åttataggare med fyra taggar på varje horn. Denna morgon ser vi, på ena sidan av sänkan, bara en ung bock tillsammans med en get. Daniel bestämmer sig ändå för att vi ska försöka locka, det kan mycket väl finnas ytterligare en bock i närheten.
Med möda tar vi oss genom taggtråd, täta häckar, törnbuskar och brännässlor för att komma till bästa platsen att kalla från. Här är vinden rätt och vi har gott skydd. Dessutom är översikten över sänkan idealisk. Vi har nästan hunnit placera oss när Daniel får syn på en ung räv som ligger ihoprullad i gräset 80 meter nedanför oss och tar en förmiddagslur. Vi sätter upp skjutstödet, och kort därefter börjar Jens att locka.
Kort därpå dyker en bock upp i botten av sänkan. Han har bara ett horn med tre taggar – det andra är helt borta. Dessutom har han små sår i huvudet och ett infekterat öga. På något sätt har han skadat sig och förlorat ena hornet. Daniel har aldrig sett honom tidigare, men med tanke på skadorna bestämmer han att jag får fälla honom. Han har uppenbart kommit på lockljudet, men han visar inget aggressivt beteende – kanske på grund av sin hälsa. När han börjar beta i slänten står han perfekt – jag trycker av. Han faller på plats, samtidigt som räven sömnigt reser sig. Bocken ligger redan död nedanför oss, så Daniel ber mig även skjuta räven. Han har många rävar på gården och de gör stor skada på markhäckande fåglar, rådjurskid och även grannens lamm. Även räven faller på plats. Inte bara trofén var speciell – även dubblén är av ett slag som inte många jägare får uppleva under ett helt liv.
Resten av dagen tillbringar vi med att ta hand om bockarna på gården. Lite senare grillar vi ryggfiléerna och hjärtat över öppen eld i den avlägsna gårdens mysiga miljö. Det har verkligen varit en fantastisk jakt – även om det varit svårare än vanligt att få bockarna att reagera på lock. En rekordbock, en miniatyr av rekordbocken, en ”enhörning” och en ung räv. Enhörningen visade sig troligen ha skadats av ett misslyckat huvudskott, som slagit av hela rosenstocken. De små såren i huvudet och ögoninfektionen måste ha orsakats av kulfragment. På nära håll fick vi alltså se med egna ögon hur illa det kan gå när man försöker med huvudskott – och varför det är ett skott man nog bör avstå ifrån.
