Vädret var grått, vått, tråkigt och kallt i norra Europa när Thomas Lindy Nissen begav sig söderut för ett spanskt jaktäventyr i behagligt väder, ackompanjerad av utsökt gastronomi och gott kamratskap.

Oftast bjuder november och december på tråkigt, grått och regnigt väder där jag bor. Ibland kan de korta, grå och våta dagarna påverka humöret så pass att det nästan känns deprimerande, och vissa år fortsätter det bara vecka efter vecka. Vid denna tid på året finns dock flera spännande jaktmöjligheter i ett av Europas mest stämningsfulla och behagliga jaktländer: Spanien. De fyra ibexarterna är i brunst i november, december och en bit in i januari, så när jag i början av januari fick möjlighet att besöka Christian Müller, som jag tidigare fotograferat under en jakt, tog jag chansen. Jag har en hel del erfarenhet av spansk ibexjakt då jag har fotograferat eller filmat samtliga arter, men jag hade aldrig fällt någon själv. Jag såg fram emot resan, och jag blev inte besviken.

När jag anländer till jaktområdet tillsammans med Christian, hälsar jag på hans lokala man på plats. Han har tillagat en typisk spansk lunch bestående av kryddiga korvar, fräscha och välsmakande tomater samt den för Spanien så klassiska lufttorkade ibericoskinkan.

Jaktmarken ligger bara 1,5 timme från flygplatsen i Valencia, och eftersom jag flydde det danska ruskvädret med ett tidigt flyg har vi gott om tid att ta oss ut i terrängen redan på ankomstdagen. Om vi ser en skjutbar Beceites-ibexbock får jag naturligtvis skjuta, men det är ingen stress. Tanken är snarare att njuta av den första eftermiddagen, bekanta oss med terrängen och uppskatta det fina vädret, som med sina över 10 grader till och med är ovanligt bra för årstiden.

Första ibexen

Jag upptäcker den första ibexen. Det sker när jag ska ta ett foto av en av de många hundra år gamla stengrottorna där herdar en gång bodde medan deras boskap betade i området. Grottan är inbyggd i en av de otaliga stenväggarna som delar in bergssluttningarna i odlingsbara terrasser. Jag fokuserar på det som liknar en dörröppning i väggen när jag anar en rörelse lite ovanför. Det är en ung ibexbock, ännu inte skjutbar. Vi ser också flera hondjur på bergssidan – jakten är definitivt igång.

Parasitsjukdomen skabb, som vi också känner till från exempelvis rävar och alpstenbockar, har varit ett problem i Beceitesområdet sedan början av 2020-talet. Lyckligtvis finns det fortfarande många friska djur i Christians jaktområde. För jägare som är ute efter en trofébock för bog- och helmontering kommer Christian och den lokala guiden alltid att informera om ett djur har skabb innan skott avlossas. Jaktgästen kan då besluta om hornen är tillräckligt lockande för att fälla djuret och köpa ett felfritt skinn från konservatorn, eller om de ska leta efter en annan vacker ibex.

Området hyser många fina ibexbockar, och varje år skjuts cirka åtta silver- och guldbockar, samt ungefär tio bronsbockar eller representativa bockar. Chansen att fälla en guldbock är mycket stor – även om garantier inte kan ges på frilevande vilt – och ibexbockarna är indelade i olika prisklasser beroende på om de kvalificerar sig för guld, silver, brons eller endast är representativa.

Den perfekta bocken att fälla

På berget vi spejar mot har den lokala guiden under de senaste dagarna observerat en bronsbock. Christian vet att jag inte ska skjuta något större än brons och att jag redan bestämt mig för att montera trofén som ett skallmontage. Om skinnet har skador spelar alltså ingen större roll för mig. Faktum är att det vore klokt att fälla en bock som lider av skabb istället för ett friskt djur, eftersom jag inte ska använda skinnet.

Jakten sker genom ”spot and stalk”, där vi kör runt och spanar mot bergen. Ibland går det att skjuta från vägen, medan det andra gånger krävs en längre smygjakt för att komma inom skotthåll. Jakten kan även ske som en ren ansmygning i terrängen för att se vad man stöter på. Oavsett metod använder guiderna moderna termiska handenheter för att lokalisera djuren innan de identifieras i handkikare och bedöms i spotting scope.

Vi ser tyvärr inte den vi letar efter, men på andra sidan av det lilla berget ser vi två ibexbockar – en riktigt fin representativ bock med ett markant svart parti på bröstet och en något yngre med mindre färg på bringan. Den representativa bocken är skjutbar, men djuren befinner sig så högt upp på berget att vi inte kan ta oss dit denna eftermiddag.

Foto istället för skott

Den sista timmen före solnedgången utnyttjar vi möjligheten att bedriva lite uppsökande jakt. Vi smyger på ett platåområde, varifrån vi kan röra oss ut mot kanterna och spana ner längs bergssluttningarna mot dalen. Utsikten härifrån är helt fantastisk, och den blir inte sämre av att vi plötsligt ser ett hondjur 50 meter framför oss. Jag bär geväret men byter snabbt ut det mot kameran, som Christian bär åt mig. Jag knäpper två snabba bilder på hondjuret innan vi blir varse en rörelse i buskarna 20 meter framför oss. Över busken ser vi två hornspetsar från en ibexbock. Jag gör mig redo att fotografera eftersom han rör sig mot det öppna området rakt framför oss. När han kliver fram ser han oss omedelbart och vrider huvudet för att titta direkt på oss. Jag hinner precis ta ett par bilder innan han flyr.

– Honom hade jag lätt kunnat skjuta om jag hade haft geväret, konstaterar jag med ett leende på läpparna.
– Det var en fin representativ bock, du hade fått skjuta honom, men då skulle du ha använt ett annat vapen, säger Christian skämtsamt och fortsätter, utan minsta tecken på ånger:
– Vi hittar en bättre åt dig imorgon!

Vi är snabbt överens om att i just den situationen var ett foto faktiskt att föredra. Vi har bara jagat i några timmar och har två hela dagar framför oss, där vädret ser ut att bli bra – det hade nästan gått för fort annars!

Kontakt med rätt grupp

Den kvällen njuter vi av en klassisk spansk barbecue, som i sin tillagning påminner om fondue. En liten grill ställs på bordet, fylld med glödande kol som vi hämtat från den öppna spisen. Det är riktigt trevligt att grilla sina egna små köttbitar vid bordet. Vi kan välja mellan anka, kalkon, fläsk- och nötkött. Till rätten serveras stora pommes frites och en fräsch sallad med förstklassig lokal olivolja.

Inför denna jakt har jag, trots att jag bara ska fälla en ibex, fått utfärdat två licenser. Christians jaktområde ligger nämligen i två regioner – Valencia och Aragon – vilket kräver licens för jakt i båda regionerna. Dessutom har vi ett tillstånd från den lokala jaktklubben samt de tags som ska fästas i djurets tunga när det – förhoppningsvis – är fällt.

Nästa morgon, efter en trevlig kväll och en god natts sömn, är vi uppe i god tid före soluppgången. Vi lämnar jaktlodgen medan det fortfarande är mörkt och kör mot det berg där vi letade efter ibexbocken med skabb dagen innan. Vi börjar med att spana i en liten dal inte långt från huset, men ser ingenting genom våra termiska ”spotters”. Det är fortfarande så mörkt att vi inte kan använda handkikarna, men om vi ser djur genom spottern kan vi börja smyga i mörkret.

Och det är precis vad vi gör när vi lite senare upptäcker en grupp på åtta djur i klipporna, en bit upp i en liten ravin. Det är exakt i detta område som den lokala guiden tidigare har sett ibexbocken med skabb, och den har nyligen varit i sällskap med sex andra djur, vilket får oss att anta att detta är samma flock. Det är knappt tillräckligt ljust för att vi ska kunna se djuren genom handkikaren när vi inser att vi inte kan komma närmare – avståndet är 290 meter.

Lite hjärtklappning

Vi konstaterar också att bocken vi letar efter faktiskt är med i flocken. Om jag kan skjuta på 290 meter har jag en gyllene chans nu! Bergsjakt kräver ibland att man kan skjuta på längre håll för att lyckas, och därför har jag tränat en hel del på just långhållsskytte genom åren. Helst vill jag komma så nära djuren som möjligt, då jaktupplevelsen enligt mig blir större ju närmare man är viltet. Men när det – som här – inte är möjligt, finns det förstås en viss utmaning i att hålla nerverna i schack och kunna leverera det perfekta skottet. För det måste vara perfekt, på exempelvis 290 meter som i det här fallet.

Flocken har inte upptäckt oss, så jag gör kameran redo. Jag vill se om jag hinner få en bild på bocken innan jag fäller den. Jag knäpper några bilder och de blir okej, men med mer ljus kan de bli betydligt bättre. Medan jag väntar på ljuset förbereder jag min skjutställning och lägger mig bakom geväret. Christian instruerar mig att klicka tio klick på kikarsiktets torn, vilket jag med lätt skakande händer gör. Genom mina bilder har jag fått en bättre uppfattning om hur vacker ibexbocken är, och jag måste erkänna att det får hjärtat att slå lite snabbare.

Blodspår på klipporna

Men bockfeber duger inte – inte ens i dess mildaste form – när man ska skjuta på den här distansen, så jag samlar mig snabbt. Jag är precis på väg att sträcka mig efter kameran för att ta de sista bilderna när det äldsta hondjuret plötsligt vänder sig om och börjar röra sig upp mot den täta vegetationen. Det är nu tillräckligt ljust för att hon sannolikt har upptäckt oss. Jag släpper genast kameran och återgår till geväret. Ytterligare ett hondjur och ett kid följer efter, medan bocken vrider sig åt höger för att se vad som pågår. Han står perfekt med bredsidan mot oss, men nu måste det gå snabbt. Om han hoppar ner från klippan är chansen borta – det vore outhärdligt. Jag justerar slutligen min anläggning genom att skjuta in handkikaren under kolven för att få rätt höjd. Nu är allt stabilt, och med 18x förstoring vilar hårkorset på bockens skulderblad – han är det enda djuret som står stilla. Jag trycker av och känner genast rekylen i axeln. Avtrycket på det lånade geväret är lättare än på mitt eget, så skottet kommer oväntat. Jag ser inte träffen och när Christian uppmanar mig att skjuta igen kan jag inte hitta bocken genom kikarsiktet på 18x förstoring. Men det tar bara tre sekunder innan ibexbocken faller i den täta vegetationen nedanför. På klipporna vittnar ett dramatiskt blodspår om ett bra skott och ett perfekt jaktutfall.

Vad skulle Hannepigen ha gjort?

Jakten är över, men jag har en dag kvar. Jag kan boka om min biljett och åka hem till min fru – Hannepigen – och det dåliga vädret i Danmark, eller stanna ännu ett dygn i behagliga Spanien. För att lindra min eventuella skuldkänsla ställer jag mig själv frågan: Vad skulle Hannepigen ha gjort?

Under ännu ett avkopplande dygn i stämningsfulla och varma Valencia kan jag bara konstatera att ibexjakt i januari på många sätt är den perfekta vinterjakten…