Det är den 31 januari 2025 och hundarna ska krokas loss för sista gången denna säsong. Magasin Vildmarkens skribent Jessica Carlander har tagit rygg på landslagsskytten Rebecka Bergqvist som i dag befinner sig på tackjakt signerad Blombergs herrgård och säteri i Götene kommun. (Text och foto: Jessica Carlander)

På en liten gård i Borgstena socken hittar vi numera Rebecka, 33 år, som är född och uppvuxen i Fåglum. Hon berättar hur ett stort intresse för jakt och skytte präglat hennes uppväxt och hur hon i sina tidiga tonår bestämde sig för att utveckla sitt intresse genom jägarexamen. På den tiden låg älgjakten henne varmt om hjärtat. Hon minns trevliga sammankomster där det sociala var lika stort och fint som själva jakten efter skogens konungar.
– Jag ville ofta följa med på jakt, så fort tillfälle gavs. Älgjakten var nog en favorit länge, när det var många som jagade tillsammans, säger Rebecka.

Hon berättar att hennes pappa var en aktiv hagelskytt och efter att hon fått egna licenser växte intresset snabbt i hans fotspår.
– Då var sportingskyttet på uppgång i Sverige och det var den lerduvegren jag föll för, även om jag tycker att de flesta skytteformer har sin charm, säger Rebecka som kort efter jakten ska bege sig till betydligt varmare breddgrader för tävling i Dubai.

När det kommer till jakten så är älgjakten inte längre favoriten. Nu värms hjärtat utav jakt med egna hundar och i hennes ägo hittar vi i dag tre kleiner münsterländer-tikar som jagar både fågel och klöv.
– Antingen så jagar jag själv eller med familj här på hemmaplan eller så är jag iväg på lite olika drevjakter i Västra Götaland.
– Jag jagar mestadels klövvilt, men fågeljakt är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och inför varje säsong så tänker jag ”den här säsongen ska det bli lite mer av den varan”, säger landslagsskytten.

Blombergs herrgård och säteri

Landskapet runt Kinnekulle är verkligen storslaget. Hagmarker som bryts mot löv och barrskog, jätteekar som tornar upp sig och gamla stenmurar som slingrar sig fram. Det är verkligen vackert här och i denna storslagna natur ligger minst lika storslagna gods och gårdar. En av det mest storslagna byggnaderna i trakten är, utan tvekan, Blombergs herrgård och säteri som tidigare bedrev mejeri, kalkbruk, kvarn och såg. I modern tid har herrgården ägts av familjen Hamilton men såldes vidare och ägs nu av familjen del Corral. Jörgen Petersson, hemmahörande i Alingsås, är yrkesjägare på gården och därmed dagens jaktledare. Jörgen har i dag bjudit in hundförare och viltpatruller på tackjakt med sikte på dovvilt.

Morgonsamling

Det är friskt ute på gårdsplanen där vi samlas och kalla vindar smeker såväl kind som hand. Hundförarna som känner varandra från tidigare jakter är glada och har en skämtsam huggsexa om vem som ska få stryka koppel först under den sista klövviltsjakten. Vid en första anblick lägger jag märke till att de inte bara har jakthundar som gemensamt intresse utan också en specifik hundras. Ur varje bil kikar hundar med ett ädelt och elegant utseende fram. Det är den vackra rasen kleiner münsterländer som tydligt dominerar denna dag och med trånga såtar och tryckande dov förstår jag varför denna hundras lämpar sig så bra på marken.

– Jag gillar ”münstrar”, det är en trevlig allroundhund och några av dem som är här är kullsyskon eller släkt med varandra, berättar Rebecka som samtidigt bestämmer sig för vilka såtar hon vill gå denna dag.

Rebecka, som har med sig samtliga tre jakthundar, funderar en stund och berättar sedan sitt upplägg.
– Selfie får gå andra, hon är äldst och erfaren, så får Vinna rasta av sig lite bredvid. Sen tar vi Cava i den sista såten.

Jörgen går igenom dagens PM som tydliggör vikten av säkerhet och lovligt vilt. Dovvilt, räv och vildsvin får fällas under dagen och när Rebecka fått sin post ger vi oss av med förhoppningen om att både få höra hundskall och kröka finger.

Första såten

I ett jakttorn, märkt 57, sitter vi nu bredvid varandra. Tornet är beläget i en blandskog som bryter ut mot både åker och hagmark. Det är kallt, men som tur är har jag fått låna Rebeckas Röv-räv, ett tovat rävhuvud i ull, som ska värma min stjärt denna isiga januarimorgon. Strax efter att vi satt oss ser vi en hundförare som vandrar ut över fältet bakom passet – och så kommer första upptaget. Hind och kalv rapporteras på radion men tyvärr gick de inte i pass. Efter det blir det väldigt lugnt och vi hinner viska lite om säsongen som varit och vad som komma ska. Rebecka berättar att hon ska tävla i Dubai och avresa tidigt nästa morgon.
– Vi flyger till Dubai tidigt imorgon så jag måste hem och packa efter jakten… och det får inte bli några eftersök för min del i dag för då har Jörgen sagt att vi inte får lämna innan eftersöket är utrett, säger Rebecka och ler.

Plötsligt avbryts hon av ett upptag i närheten och vi hör hur hunden driver rakt mot oss. Drevet går över hagmarken och in i kanten på en granplantering, där bryter hunden.

– Hm, misstänksamt, Känns som att det kan ha varit en hare den drev över fältet, säger Rebecka som snart ser hur en hundförare med vorsteh närmar sig.

Hunden hinner knappt till kanten på planteringen innan den skriker. Vi ser en vit bakdel försvinner i en lövdunge och där tappar hunden spåret. En glad irländare hörs därefter på radion och han meddelar att han nyss sett en liten varelse med långa öron och stora huggtänder framför sitt torn.

– Då var det haren vi skymtade, säger Rebecka som nu plundrar sitt gevär efter bruten såt.

Andra såten

Efter lite fika är det dags för den andra såten. Vi parkerar bilen vid en liten gård omringad av de mest häftiga eller märkliga bergen som jag sett. Runda plattor stapplade på varandra som böljande följer grusväg och skog, det visade sig vara kalkstensberg. En bit bort ser vi ett stort vattenfall forsa ut över kalkstensklevens kant och för en stund glömmer jag bort varför vi är här. Rebecka, som har sett bergen förr, väcker mig ur drömmandet om denna vackra plats genom att låta Vinna komma farandes med glada skutt. Rebecka, Tom och Linn har nu fem ”münsterländrar” på plats och samtidigt som de alla förbereder sig med västar och pejlar ser vi tyvärr hur ett tjugotal dov lämnar såten cirka trehundrameter bort. Vi tittar på varandra och suckar högt.
– Sista jaktdagen och de vet precis vad som väntar, säger Linn.

– Ja men det gör inte så mycket, det sprang ju in i nästa såt, säger Rebecka som lyckas behålla den positiva stämningen i gruppen.

Hundarna släpps efter en kort uppdelning och Selfie drar i väg direkt. Sekunderna efter blir det upptag och vi ser hur Linns hund, Viggo, driver en flock dov som även Selfie fått nys på. Vi hör flera skott avlossas och rapporten säger att en räv har skjutits och kanske en spets. Selfie återvänder och söker ut igen. Nytt upptag och ett rådjur studsar ut framför oss. Plötsligt hörs nya gevärssmällar och ännu en räv har fallit.

– Tur det inte var rådjuret som sköts, för de var inte lovliga idag, säger Rebecka som tar upp sin visselpipa och blåser av Selfie från drevet.

– Ingen idé att hon driver rådjur om det inte är lovligt, säger hundföraren innan vi fortsätter in i såten.

Selfie och de andra hundarna söker av såten, nytt upptag på rådjur och hind och kalv hinns med innan vi vänder tillbaka. De flesta doven lämnade såten i större flockar och trots att det var vilt i flera pass var det inte läge att skjuta för skyttarna. På väg tillbaka söker Selfie intensivt, hon hittar en morkulla som hon hinner ställa innan hon får lov att stöta den.

– Åh, en morkulla, de är så fina, alltid roligt när hon hittar dem. Jag ser direkt på svansen när det är fågel på gång, säger Rebecka och gestikulerar med sin hand hur en fågelindikator till svans ser ut.

Vi kommer tillbaka till bilen och får en glimt av bergen och vattenfallet igen innan det är dags för dovviltsburgare. Efter burgaren sätter vi oss på pass i tredje såten. Vi hinner knappt sätta oss innan Rebecka ser en älg som stirrar ut oss.
– Åh, en älg. Ser du den typ hundra meter bort, viskar Rebecka frågandes.

Kort därpå kommer ett upptag bakom våra ryggar och två dov flyr ut med ändarna emot oss. Jakthunden Rex hänger på doven en liten sväng innan han återvänder in i såten mot älgen som vi nyss sett. Det blir upptag igen och plötsligt kommer det inte mindre än fyra älgar mot oss. De delar sig framför tornet och går på vardera sida om tornet.
– Vart kom alla de ifrån? Stod de bakom och tryckte tro, viskar vi till varandra och sneglar över axeln för att se vart älgarna tog sin flykt.

Samtidigt som vi försöker se vart älgarna tar vägen skjuts det livligt i det andra passet. Två spetsar rapporteras in och flera hjortar har gått ut. Plötsligt hör vi ännu en kula vina genom luften, följt av en till, och vi får till oss att ännu en dovspets ligger. Vi hör på radion hur en större handjursgrupp är på väg in i såten och med i den finns en större skovel.
– Komsi komsi, gärna en skovel, till oss tack, säger Rebecka och spanar runt passet.

Plötsligt hör vi hur ett drev närmar sig oss och skymtar snart en ensam dov. Tyvärr viker den av och flyr västerut, helt åt fel håll.
– Nu hade det varit roligt att få lite lovligt vilt i pass, viskar Rebecka som inte behövt osäkra geväret en enda gång under dagen.

– Å andra sidan behöver jag inte oroa mig för att komma med planet till Dubai imorgon om jag inte skjuter, flinar hon glatt.

Efter en spännande start lugnar upptagen ner sig. Vi hinner frysa en stund och trots att Rebecka har tagit på sig extra byxor skakar hela tornet där vi sitter.
– Jag fattar inte varför jag fryser så mycket hela tiden, kanske skulle kissat eller nått, säger Bergqvist som börjat störa sig på kylan och sina skakande ben.

Innan såten hinner brytas blir det upptag bakom ryggen på oss igen. Rebecka ställer sig upp som på kommando och bössan ligger på plats innan jag ens hinner blinka. Det märks att hon är van vid att svinga bössa och jag kan inte låta bli att känna mig lite imponerad av hennes skicklighet. En ensam smalhind springer ut i hagen bakom oss, tyvärr åt fel håll och läget blir inte vad vi hoppats på. Jörgen ropar strax därpå ut att det är patron ur som gäller.

Vid bilarna blir vi visade film på en rolig jaktsekvens från såten. På filmen ser vi hur en münsterländer har ställt en dovhind som trycker under en halvmeter hög gran. På kommande gör hunden ett utfall och hinden flyger upp följt av drev.
– Det är roligt med münsterländer på de här markerna där doven trycker lite varstans. Ibland ställer de tryckande vilt och det blir som uppflogsjakt fast på klöv, säger hundföraren.

Sista släppet för säsongen

Sista såten och därmed sista släppet för säsongen. Cava, Rebeckas jakthund som inte fått jaga än, sitter nu och gnyr lite i sin bur, otålig att få komma loss. Vi parkerar bilen och hinner värmer oss lite extra i väntan på att skyttarna ska ta sig ut till pass innan vi behöver ut i kylan. När alla är på plats drar vi igång. Rebecka stryker koppel för sista gången på länge. Det går nästan att ta på känslan; lite sorgset och ångestfyllt. Cava hinner knappt lämna fötterna innan en dov flyger upp framför oss. Viltet gör ett riktigt hjortskutt rakt upp i luften innan det tar fart mot oss, viker av på ett par meter, och fortsätter in i planteringen. Cava hänger på och kvar står vi, skrattandes och lite förvånade över vad som precis hänt.
– Vart stod den egentligen, frågar Rebecka med ett skratt.
–Jag vet i… men den verkade lika förvånad som vi av mötet svarar jag samtidigt som vi lyssnar på drevet.

Efter att Cava återvänt hör vi på radion att dov lämnat såten. Cava, som verkar veta att det är sista jakten på länge, tar ett slag och får upptag efter 650 meter. Vi hör hur hon jagat rådjur i pass men tyvärr var inte viltet lovligt för dagen. Rebecka, som precis träffat på två andra hundförare, konstaterar att det nog inte blir mer action än så här. Dags att fokusera på tävlingen i Dubai!
– Nä, nu får vi ta ett snabbt farväl på återsamlingen och börja packa, varför man nu alltid ska göra det i sista stund, säger Rebecka som börjat återvända till bilen.

Cava vill dock inte sluta jaga. Hon söker konstant och knappt femtio meter från bilen hittar hon en dovhind som tryckt under lite björksly. När upptaget kommer bredvid oss hinner jag knappt förstå vad som sker. Rebecka å andra sidan har redan svingat fram bössan och hunnit följa dovhinden in i skogen, tyvärr blev läget aldrig tillräckligt bra men en sista pulshöjare kändes bra.
– Det var synd. Det hade blivit en fin avslutning, säger Rebecka som nu står bredvid sin bil.

Innan vi säger hejdå och på återseende tar jag mig en extra titt på Rebecka, Rebecka Bergqvist från lilla Fåglum socken, landslagsskytt med flertalet SM-, EM- och VM- medaljer i ryggsäcken. Blir man inte imponerad har man aldrig varit på skjutbanan.