Matilda Leijon går down the memory lane och tänker tillbaka på barndomsminnen och knep från krispigt vinterfiske och undersöker ifall samma knep går att nyttja i vuxen ålder och under somriga dagar.

I ung ålder hängde jag med pappa land och rike runt för att fånga abborrar från isen. Jag nöjde mig inte bara med de två tävlingar per helg som var standard från början av december tills SM-helgen var avklarad någon gång i mars, mer än så tillät inte vintrarna i söder. Så här i efterhand kan jag nog skatta mig lycklig att det var så bra som det faktiskt var. Numera får pappas stackars Volvo tugga mer mil än tidigare. Det vi dock brukade göra när SM-medaljerna var hämtade (detta är ett skämt, för er som inte förstod ironin i det) brukade vi hänga kvar i norr och fiska en massa vatten som vanligtvis var alldeles för långt bort för oss att kunna deltaga i. Varför inte slå flera flugor i samma smäll och få uppleva fantastiskt fiske under fler dagar i rad när man redan är i området? Att få fiska alla dessa magiska sjöar där mängder med fina fiskar kom upp varje dag var en ynnest. 

Förra sommaren, när vi fick uppleva roligt abborrfiske på hemmaplan, såddes fröet. Jag skulle vilja se om man kan applicera det jag lärt mig hemma och under vintersäsongen på mitt fiske på dessa sjöar under sommarmånaderna. Hannes, som nu dessutom uppskattar hela grejen med taktält, var supertaggad. Frågorna kom haglandes från hans håll om var, när, hur och varför. Var låg den bästa stenen? Hur starka var abborrarna? Hur många stora fiskar kan man få på ett pass? Jag kände mig som ett vandrande frågetecken när jag gång på gång svarade ”jag kommer inte ihåg”. Frågorna var så många att jag började bli irriterad att de fortsatte komma. Jag önskade så oerhört att dagen skulle komma då vi började fiska så att han själv skulle få uppleva detta. 

Tiden fanns inte förra sommaren, så så fort vi fick ledigt i schemat i år åkte vi iväg med en gång. Vi försökte matcha de olika sjöarna med vädret som inte var på vår sida. Vi hade tre sjöar vi så himla gärna ville fiska, låt oss kalla dem A, B och C. Sjö A minns jag extra väl från vintern, mitt på sjön fanns det ett riktigt bra ställe.
”Men vad var det vi fiskade på?” frågade självklart Hannes. Ni kan ju gissa vad jag svarade. Sjö A blev vårt första stopp. Det började inte så bra då rampen vi tänkt sjösätta i visade sig inte vara en ramp. Tacka vet jag Google Maps, men ibland vill man slita av sig håret tusen gånger om. Jaha, vad tusan gör man nu? Tillbaka in på kartorna för att försöka lokalisera en ny ramp. Vi kammade igenom kartan supernoga och båda två kunde konstatera att det inte fanns någon ramp ner. Säg inte att vi har åkt otaliga timmar med förhoppningen att verkligen kunna fiska denna sjö och sedan falla på målsnöret. Vi gav kartorna ett till försök och jag hittade ett ställe där det eventuellt, möjligen kanske skulle gå att sjösätta. Det var en liten gräsplätt där det gick en skogsstig ner. Det var grunt som tusan precis utanför, men jag tänkte att det skulle fungera om vi fällde upp givaren. 

Hannes, som agerade chaufför, satt nöjt kvar i bilen när jag började traska ner på denna väg, som jag till mitt försvar trodde att ingen ägde. Det visade sig att vi hade turen på vår sida. Det fanns något som någon tokig jäkel hade kallat för ramp. Tur att vi har en lätt båt kopplad till en bil med fyrhjulsdrift. På vägen upp till bilen för att dela med mig av de goda nyheterna insåg jag att jag hade passerat två hus. Hur kunde jag missa det? Jag gick till dörren på huset där det stod två bilar utanför, mest för att be om ursäkt för att jag traskat ner på vad jag antog var hans tomt. Dock var det inte bara ursäkt jag sökte, utan även tillåtelse. Tillåtelse för oss att köra ner med båten och använda hans gräsplätt för att sjösätta. Jag knackade två, tre gånger utan att någon kom och öppnade. Tillbaka till kartor, se vad adressen till huset var, in på Eniro och söka upp namnet. Många signaler gick fram och jag var redo att lägga på. Det var då den stackars mannen vaknade. Mitt under lunchtid hade han njutit av en siesta och jag väckte honom från hans lur. ”Ah, men tjenare mannen, jag heter Matilda och vill så supergärna fiska sjön som du har nedanför huset. Skulle du vara okej med att jag körde ner och rampade här?”

Det var tyst i vad som kändes som en minut, vilket inte var så konstigt då jag precis väckt honom. Jag kände hur han tog sin tid, gnuggade sig i ögonen och tog ett djupt andetag innan han gick med på min önskan. Jackpott. 
Vid denna tiden hade klockan redan hunnit bli efter tolv. Alla vet ju att på morgonen och kvällen nappar abborren som bäst, så vi skulle egentligen börja fiska den ”sämsta” tiden. Aja, det var inte så mycket vi kunde göra. Sjösättningen gick smärtfritt och vi började använda oss utav Quickdraw Contours på vår Garmin-skärm, den funktion där vi kan måla våra egna sjökort. Det fanns inte så mycket att gå på i början, men vi fick ganska snabbt hum om vad som gällde. Stället jag hade pimplat på under vintern visade sig vara en djupkant som nu på sensommaren innehöll otroliga mängder betesfisk. Hur många gånger kan man egentligen träffa jackpott samma dag? Med några feta individer som visade sig på SideVü var vi taggade och valde detta som vår första spot. Det dröjde inte länge innan dagens första satt på kroken. Det var inget monster, men en fisk jag skrikit högt för om jag fått under årets kalla månader. En stabil 300-gramsfisk kom flygande in i båten, och oj så välkommen den var. Vi såg hur fiskarna stod tätt på botten så mitt startval föll på en jigg och Hannes var snabb med att börja använda sig av ett saltvattensbete vi använder i tropikerna för att fånga annan typ av fisk. Såklart han ska hålla på med det, det vore ju inte Hannes annars.

”Smack” sa det efter att jag tvekat på hans val av bete och dagens första fisk över 40 cm skopas in stabilt i håven av mig. Vad tusan händer? Jag mindes att fisken var stor, men så här jäkla stor? En 40-centimeters fisk är en drömfisk för många, så även för oss. Little did we know att vi skulle få fyra stycken drömfiskar på detta eftermiddagspass. Hannes briljerade med sitt saltvattensbete och fiskarna var som galna.
Om sanningen ska fram så har jag inte helt har koll på vem som fick vilka fiskar, det av den enkla anledningen att jag faktiskt inte bryr mig så mycket. Vi fiskade som ett team och provade oss fram.

Vädret var på vår sida och sjön var som en spegel. Vårt nya chatterbait fick bekänna färg och kylan kom sakta smygandes. Vi kände hur mission ”ta-upp-båten-från-sandstrand” inte borde vänta för länge ifall vi skulle behöva kalla på hjälp i vårt försök. Tacksamheten över vår XC70 lös starkare än tidigare när det gick lätt som en plätt att ta upp båten på trailern. Vi räknade ihop dagens resultat och fick en topp-5 på 207 cm. Vi som ofta jämför oss med resultaten som blir i alla YouTube-serier kände oss ändå nöjda med det vi hade skrapat ihop. Ett eftermiddagspass och ett så pass bra resultat, boyah! Nu styrde vi bilen mot nattens tältplats, som fick bli en annan än vi tänkt då vinden satte krokben för oss. Jag hörde av mig till Alexandra som jag fiskat med i området tidigare och kom fram till att vi skulle ta oss ut på ett litet vatten dagen efter där jag några bra somrar tidigare upplevde ett av livets roligaste abborrfisken. 

En lerig parkeringsplats mitt i en ombyggnad, kan det bli mer romantiskt? Antagligen, men vi hade det väldigt bra i skogen bland sjuhelsikes med mygg. På muurikkan stektes grönsaker och halloumi som smakade fantastiskt i pitabröd med massor av sås. En bärs satt även den väldigt fint. För att inte glömma de salta chipsen som gjorde oss sällskap. Jag väntar för övrigt fortfarande på dagen då jag blir sponsrad av Västkustchips…
Jag som var rädd att det skulle bli så himla otroligt kallt i tältet hade helt fel. Mediumtäcket som vi tagit med användes knappt, till vår förvåning. Skönt nog var vi varma och goa för morgondagens fiske där det skulle vinda i ordentligt, inte läge för något slags finessfiske så att säga. Tänk vilken tur det är att taktält är så smidigt, på bara några minuter var det nedplockat och vi var på väg till rampen. 

Mitt minne är verkligen som en guldfisks, jag kom inte ihåg mycket mer från tidigare pass här än att jag fick otroligt mycket fisk på ett walk-the-dog-bete över gräs. Jag hade ett något så när hum om var det var vi varit, men kunde inte peka ut helt hundra. Vi plussade ihop mitt minne och den tidigare målade kartan på skärmen och rörde oss mot första platsen. Vi fortsatte i gårdagens fotspår med jackpot. Att försöka ha kontakt med en jigg på botten är inte det enklaste man kan göra när det blåser så mycket som det gjorde, som grädden på moset så högg det alltid en fisk i droppet så vi inte kunde droppa hela vägen till botten än. Med ett gäng okej fiskar landade började säkerheten göra oss sällskap att det verkligen måste finnas större individer i denna sjö, hur skulle vi göra för att nå dem?

Vi provade så många olika beten vi kunde, varierade på storleken vi fiskade. Det var mestadels mellan 400–500 gram, men helt plötsligt kom det en fin fisk på 800 gram. Det var i princip ingen liten fisk, hur mycket mat måste det finnas om all fisk vi fångade hade så här bra snitt? Jag har ju varit med om tidigare, främst inom pimpelfisket, att man får många fiskar i samma storlek.

Tusenbrödrarna, som de kallas, som vi fick under tävlingarna var ofta mellan 15-30 gram, och i mängder. Det var precis som att detta vattnet hade tusenbrödrar, men i gigantisk storlek. Hur kan det komma sig att vi inte fick någon som var så mycket större än detta? Jag ställer frågan här och nu till er som läser. Vad är det som inte stämmer? Eller stämmer allt och vi bara är dåliga? 

Lite info angående sjön som kanske eventuellt kan hjälpa er i er hypotes: 

• Maxdjup på 5 meter
• Mycket gräs och vass
• Tillflöde
• Betesfisk, som jag tror var småmört. Men det kan ha varit löja
• Lokaliserad inland Norrland
• Relativt hummusfärgat vatten
• Å rinner ut i sjön
• Ofantliga mängder med medelstor fisk, men ingen gigant fick vi. 

Låt oss ta tills nästa nummer av Vildmarken kommer ut och försöka fundera på det. Ni får gärna diskutera detta på Instagram med mig om ni känner för det. Eller om ni helt enkelt vill idiotförklara mig och berätta hur dålig jag är, så tar jag gärna emot det också, haha!