I fjol satte Charlotte Kalla punkt för en otroligt framgångsrik karriär inom skidsporten. Vildmarken tog pulsen på henne i ett samtal om livet efter skidkarriären, Let’s Dance – och något som länge legat henne varmt om hjärtat – nämligen jakten.

– Det är ju skogen man lever av där hemma, säger Charlotte Kalla när Vildmarken träffar henne.

Det finns förmodligen få idrottare som har berört svenska folket lika mycket som Charlotte Kalla. Urkraften i skidspåren och alla pulshöjande högtidsstunder under loppen – och den emotionella transparensen i intervjuzoner efteråt – har gått rakt genom rutan och gjort henne närmast synonym med det ibland lite utslitna begreppet ”folkkär”. SM-tävlingarna i Piteå för ett år sedan satte punkt för en karriär som förutom oförglömliga minnen bland annat resulterat i 50 SM-medaljer – och nio OS-medaljer, vilket gör henne till Sveriges främsta kvinnliga olympier genom alla tider.

– Det var i Norrbotten som jag tog jag mina första stavtag som sjuåring och det kändes fint att få avsluta karriären här, sade hon där och då.

Den idrottsliga cirkeln kunde därmed slutas – och livet efter karriären påbörjas. När Vildmarken möter Charlotte Kalla i hemmet i Sundsvall har hon precis tagit paus i en hemtenta för att medverka i direktsändning i P1 i ämnet att pressa kroppen. Det är två dagar efter de omskakande bilderna där Frida Karlsson ramlade ihop, totalt utpumpad, efter målgång.

– Jag har aldrig tagit ut mig på den nivån. Nu har jag inte pratat med Frida så jag vet inte exakt vad som hänt. Men fruktansvärt trött har jag varit, framför allt när jag har varit i riktigt bra form och har haft möjlighet att vara med och slåss om medaljer, säger hon.

– Då blir motivationen på en helt annan nivå och det är fascinerande hur kroppsliga funktioner prioriteras bort när man verkligen vill något riktigt mycket.

Skogen runt knuten

Charlotte är uppväxt i den lilla byn Tärendö i Norrbotten. Hon minns tillbaka på en skolgång med skogen runt knuten där friluftsinriktningen var tydlig.

– Vi hade en rektor som såg till att söka stipendier och bidrag för att man skulle få åka på läger såväl till skärgården som för att få vara ute i skogen och tälta och åka på fjällvandring till Tarfala och forskningsstationen där.

– Det är ju skogen man lever av där hemma och både farfar och morfar har jobbat i skogen – och även pappa delvis när han jobbade åt ett åkeri. Och jakt är heligt i Tornedalen, säger Charlotte Kalla.
Och just jaktintresset har fått mer och mer utrymme i Charlotte Kallas liv. Hon berättar att hon hade chansen att ta sin jägarexamen redan i grundskolan, men den gången rann det ut i sanden.

– Det fanns en uppfattning om att det här var för männen. Det var ok som flicka att hänga med pappa, men jag hade inte jättemånga förebilder vad gällde kvinnliga jägare när jag växte upp.

– Det kändes mer självklart för mina manliga klasskamrater att både få jaktlov och att ta jägarexamen, säger hon.

Hennes syster tog dock sin licens under gymnasietiden, vilket inspirerade Charlotte. Och när Charlotte efter flytten till Sundsvall fick en ny kompis som jagade så gjorde hon också slag i saken.

– Sara heter hon. Hon är så himla cool och har alltid många bollar i luften, bland annat intresset för att jaga.

– Jag följde med henne och det slutade med att jag tog hem böckerna för att ”se vad det leder till”.

Sommaren efter klarade hon teoriprovet.

– Då var det lika bra att prova uppskjutningen också, och på den vägen är det.

2012 fick Charlotte sitt jägarbevis, men hon medger att det har varit svårt att odla jaktintresset med elitsatsningen.

– Det har varit svårt att hitta tillfällen att prioritera bort träning i några dagar för att kunna vara med. Men tack vare Sara här i Sundsvall så har jag ändå fått hänga med i deras jaktlag och få gå med hundförare.

– Det har ju varit superspännande och just den här gemenskapen, och förväntningarna innan en jaktdag, och det här med en för alla och alla för en, det är något jag verkligen uppskattar, säger Charlotte Kalla.

”Hint om livet utanför elitidrotten”

Jakten gav även Charlotte en uppfattning om hur framtiden och livet utanför elitidrottens inrutade värld kunde se ut.

– Det är speciellt att vara elitidrottare. Det var självklart att man drog på träningsläger med landslaget en gång i månaden, eller att man kanske träffade klubben, samtidigt som vardagen hemma bestod av mycket egentid och eget ansvar.

– Redan då var det härligt att komma in i ett annat sammanhang. Få höra andras röster och andra erfarenheter och få en liten hint om hur livet utanför elitidrotten kan vara. Just engagemanget som finns hos jägarna och hur de har längtat efter att få tillbringa de här veckorna i skogen. Vilket målmedvetet arbete de också gör under lång tid, motionera hundar, reparera älgtorn, ja allt möjligt.

Hur mycket hinner du jaga numera?

– Jag trodde ju att den här hösten skulle bli hösten då jag hade mycket jaktdagar, men så kom mina studier in i bilden. Vi hade campusvecka första studieveckan och det var nästan så att jag började fundera om det var värt att börja plugga ifall det gör att jag inte har möjlighet att hänga med på jakt, säger Charlotte och skrattar.

Men bättre tider väntade – och lite senare landade en inbjudan till klövviltsjakt på Tullgarn på hallgolvet.

– Jag tyckte det lät jättespännande och något som jag gärna skulle vilja vara med på, säger Charlotte och erkänner att hon där och då inte hade stenkoll på vad jakten innebär.

– Men när jag ringde och pratade med jaktledaren så förklarade han att det handlade om dov och kron och eventuellt mufflon och vildsvin. Det är djur som jag inte har stött på tidigare, och då insåg jag att jag måste förbereda mig på ett bra sätt.

Målmedvetet började Charlotte träna inför uppgiften.

– Jag har haft supersnälla kompisar här i Sundsvall som varit med mig på skjutbanan och även till en skyttebiograf.

Och efter karriären har hon fått byta taktik för hur hon förbereder sig inför nya utmaningar.

– Jag har märkt att jag kan vara fokuserad på mängdträning. Robert som jag var och sköt med är väldigt lugn och pedagogisk. Det är ju inte bara att bränna av skotten, utan även reflektera över vad det var som kändes bra.

Charlotte utvecklar:

– Jag kan ju bli att jag bara vill ut och springa mina tre timmar, så det är nåt som jag kommer ta med mig även till Let’s Dance – att det inte bara är att dansa tre timmar och sedan ”check på den” utan det handlar också om att fundera på vad som var bra och som kan förbättras.

Hur är du som skytt?

– Jag hade ganska dåligt självförtroende när jag började i höstas. Det handlar ju om ovana och hur viktigt det är att lägga tid. Men när jag skulle på jakten så blev jag ändå förvånad över hur mycket som kändes mer naturligt än första gången jag var och torrklickade, säger Charlotte eftertänksamt.

Så hur var dagarna på Tullgarn? Hur reagerar folk när Charlotte Kalla ansluter till jakten?

– Det var en riktig upplevelse, bara positiva möten under dagen, säger hon.

– Jag fällde mitt första vilt och det var så många som var uppriktigt glada under den dagen.

Berätta vad som hände.

– Det var helt galet. Det var drevjakt och mycket djur i omlopp. Vi jagade tre såtar. I den första fick jag skjuta ett rådjur, i andra såten en dovhjort och i tredje ett vildsvin. Det tog tid att smälta för jag var så fylld av intryck.

Premiär för Let’s Dance

Den 18 mars bänkar sig en miljonpublik för att i direktsändning se när Charlotte tar sig an nästa utmaning. Då är det nämligen premiär för Let’s Dance. Men den här gången skiljer sig förberedelserna åt mot hur de brukar se ut. I skrivande stund har hon nämligen inte fått börja träna dans än, ej heller fått besked om vem som blir hennes tävlingspartner. Dock verkar det inte stressa henne nämnvärt den här gången.

– Nej, jag tänker att det är resan som är det spännande, så då vill jag ju börja från scratch.

Så vad gör du nu innan den riktiga träningen kan påbörjas?

– Jag åter skidor, och började köra yoga i våras när jag hade lagt av. Det tror jag är bra för rörlighet och kroppskontroll, säger Charlotte och berättar att hon ser fram emot att kliva in som nybörjare på en helt ny arena.

Och vinnarskallen tror hon inte kommer ställa till några problem för henne.

– Såklart så tycker inte jag om att vara dålig på nåt, men jag får ta det för vad det är. Jag har aldrig varit på en dansarena tidigare och det är ju resan från en nybörjare till att jag, förhoppningsvis, kommer bli bättre på att dansa, det är den vägen jag ser fram emot.

– Att få en pedagogisk partner som kommer lära mig allt han kan, det känns fantastiskt. Att få lägga alla de här förberedelserna på en sak, det ser jag fram emot.

Och det är i mångt och mycket svenska folket som avgör utgången av tävlingen. Under alla de här åren, resandet, alla milen i ensamhet i träningsspåren – och rafflande spurtdueller under stora tävlingar – har stödet från folk i stugorna nått dig?

– Ja, verkligen! Alltså så många möten som man har, ute på stan eller på flygplatser. Det är verkligen fantastiskt så många som gläds med mig. Och det kändes även på jakten. Det var så oväntat att det var så många som var uppriktigt glada, säger Charlotte Kalla och sneglar bort mot skolböckerna.

Nu väntar mer hemtenta och framtida kapitel för Charlotte Kalla.