Det närmade sig slutet av september och jag hade stora förväntningar på den kommande älgjakten. Den skulle äga rum i Västerbottens ödsliga dalgångar och precis som tidigare år skulle jag få sällskap av min kompis Ola, renskötaren Sami och hans kompis Samuel. Området är känt för sina stora älgtjurar, något som jag sett med egna ögon under tidigare år.

Älgjakten som blev till björnjakt

TEXT & FOTO: KRISTOFFER CLAUSEN

Ola och Samuel har jagat här sedan de var barn och följde med sina fäder ut. De känner till vartenda kärr och varje liten bäck och ås i detta väldiga område. I vanlig ordning pirrade det av spänning i kroppen när vi så småningom gav oss ut i denna väglösa vildmark.

Del av naturen

Jakten börjar med att vi går upp i bergen, genom björkskogarna, och tittar ut över dalarna och bergssluttningarna med kikaren. Vi sover i en kåta. Det är inget lyxliv, men ändå ett inslag som jag uppskattar med fjälljakten. Vi är en del av naturen och elementen, något som jakten till stor del handlar om.

Nästa morgon gick vi upp tidigt. Den första halvtimmen vandrade vi i mörker eftersom vi ville vara på plats vid utsiktsplatsen när det blev ljust. Älgar är mest aktiva tidigt på morgonen, men eftersom brunsten hade börjat så kunde oxarna vara på språng hela dagen. Vi brukar kombinera spaning med kikare och att locka. I fjällterrängen kan tjurar uppfatta lockningar från flera kilometer bort.

Redan efter några timmars spaning har vi upptäckt 10-12 älgar, men inga riktiga storoxar ännu. Ola och jag jagar ihop och i ett parti med björkträd några kilometer bort har vi sett en älg och vi tror också att det ska vara en tjur där, men vi vet inte exakt hur stort den är. Efter knappt två timmar befinner vi oss bara 200 meter från området med björkarna där vi tidigare observerade aktivitet. Det närmar sig kväll och vi beslutar oss för att stanna. Det är bra vind och om det finns en tjur här så kommer den ställa sig upp på benen till slut.

Plötsligt säger Ola att han ser någonting i kikaren. Det är några horn i björkskogen. Efter en stund noterar jag det också. Det är ingen stor tjur, den har kanske tio taggar, men det är bra nog för mig. Det är ingen enkel uppgift. Vi kan bara skymta hornen och avståndet är trots allt 200 meter. Jag väljer att avvakta för att se om den kommer att ställa sig upp och kanske kan komma närmare. Ooouuuh, ooouuh spår! Till en början får jag inga reaktioner utan fortsätter att locka. Till slut måste tjuren kontrollera vad som pågår och reser sig upp. Jag ligger ner och anlägget är perfekt. Tjuren står med sidan emot mig. Han är helt lugn och tittar bort mot platsen där han hörde ljud ifrån. Jag låter skottet gå och tjuren sjunker samman i frampartiet. Den springer cirka tio meter, men ramlar snart baklänges till marken.

Ola och jag tittar på varandra och flinar brett. Vilken dag och vilken jakt! Ola har filmat det hela och han gjorde ett bra jobb, trots att det var första gången han filmar någonting sådant här.

En björn i sikte

Det var mörkt i bergen innan vi var tillbaka i kåtan. Även Samuel hade haft framgång under dagen och lockade till sig en stor 17-taggare på kalfjället. Nästa morgon jagar vi tillsammans alla tre och vi var på plats på en annan bergstopp när natten blev till dag. Efter en halvtimmes spaning hör jag Samuel viska med låg röst: ”Jag ser en björn, jag ser en björn!”

Knappt en kilometer nedanför oss upptäcker han en stor björn som i godan ro står och äter blåbär. Detta var plötsligt mycket spännande. Vi studerar björnen. Den går ner i den gula björkskogen. Det är en mäktig syn. På sluttningen ner mot björnen finns en bergsrygg som vi kan smyga ner på. Längs vägen diskuterar vi fram och tillbaka vilka möjligheter vi har att få till ett bra skottillfälle. Vi beslutar att hålla oss så högt som möjligt, längs åsen, för att undvika att björnen får nys på och får att vi inte ska tappa den ur sikte. Samuel och jag ska smyga, medan Ola stannar kvar på berget för att följa björnen med kikaren.

Vi går sakta nedför bergssidan. Hela tiden kan vi se björnen som fortsätt mumsar i sig av naturens goda. Efter 20 minuter är vi nästan i nivå med björnen. Vi måste snabbt hitta en plats att skjuta ifrån innan den försvinner in i den gula björkskogen.

Samuel ålar sig fram på magen de sista metrarna för att hitta läge för en bra anläggning, men snart tappar vi björnen. Vi kan inte se den längre. Vi spanar med kikaren och efter några minuter ser vi den igen. Avståndet är knappt 200 meter. Samuel gör de nödvändiga justeringarna i kikarsiktet. Den betar dock snett emot och vi måste invänta tills den har sidan emot.

Några nervpirrande minuter senare är björnen halvvägs skymd i björkskogen. Vi ser att den är på väg mot en öppning och vi är redo; Samuel med sitt gevär och jag med kameran.

Till slut kommer björnen ut i gläntan – denna gång med bredsidan emot oss. Samuel låter skottet gå och vi noterar båda att det tar perfekt i bogpartiet. Björnen vrålar till och rullar nerför backen ett tag innan den blir blixtstilla. Samuel och jag tittar på varandra. Vi inser att vi har varit med om någonting stort. Det är få förunnat att få chansen att jaga ett sådant här fantastiskt djur i sådan här magisk vildmark.

En stund att vara tacksam för

Vi går försiktigt fram till björnen. Samuel har geväret redo. Även om vi såg att skottet tog perfekt så bör man alltid vara redo. Väl framme inser vi att björnen är död, endast 20 meter ifrån där den träffades. Samuel tar spontant av sig hatten, tittar upp mot himlen och tackar björnen.

Jag uppskattar att jaga med människor som har respekt för naturen och djurlivet. Även jag är mycket tacksam för det som jag fick vara med om. Moder Jord var mycket generösa mot oss denna dag. Björnen visade sig vara en stor hane. Pälsen var fantastisk fin och när vi sitter där och tittar oss omkring och ser den röda ljungen, den gula fjällbjörkskogen, bergen och den stora björnen, då blir vi faktiskt lite rörda. Jag har jagat sedan barnsben och på många platser runt om i världen, men det här var en väldigt stark och speciell upplevelse.