Ad

Vildmarken Play-special: Bock på lock

Så var det snudd på magiska datumet äntligen här – 16 augusti! Vissa år känns det inte särskilt speciellt, men förra hösten hade jag verkligen sett fram emot bockpremiären. I denna artikel kan du läsa Stefan Vänersands egna berättelse bakom det nya Vildmarken Play-avsnittet ”Bock på lock”. [Text: Stefan Vänersand, foto: Staffan Johansson]

 

 

Dagen inleddes egentligen redan kvällen innan då jag och min gode vän Staffan Johansson satt och ritade upp planerna i grova drag. I korthet skulle vi stiga upp i ottan så att Staffan skulle få skjuta sig en bock och sedan skulle vi bara chilla och njuta av den sköna augustidagen innan det skulle bli min tur framåt kvällen.

Morgonens övningar gick helt efter förväntningarna, och jag vill bestämt minnas att vi till och med unnade oss en liten siesta efter att vi lämnade av Staffans bock hos slaktar-Frank på förmiddagen och sedan intog en riktigt stadig jägarlunch. Vi hade väl egentligen inte tänkt smyga ut förrän kring åttasnåret, men när klockan började närma sig sju på kvällen lät vi min ungerska vizsla Otto få bestämma om vi skulle vänta en timme till eller helt sonika smyga ut lite tidigare…

Vi bestämde att jag skulle jaga på ett par relativt nyslagna åkrar bara några minuters bilfärd från Staffan. Bonden hade redan samlat upp det mesta av grödan som skulle bli foder åt gårdens djur och vi hade sett ut ett par kvarlämnade ensilagebalar som sannolikt skulle kunna utgöra ett utmärkt skydd om vi kunde locka in någon bock längre ut ifrån de vida fälten…

Efter att vi parkerat bilen vid sidan av landsvägen skulle vi bara smyga över ett litet gärde och genom en skogsglänta innan fälten öppnade upp sig. Redan när vi smög ned i diket efter att vi gått över vägen såg jag på Otto att det var något på gång, och mycket riktigt, när jag spanade av skogskanten bara hundratalet meter bort över det lilla gärdet, stod där en bock och betade i godan ro, helt omedveten om vår närvaro…

Bock på lock. Stefan Vänersand, foto: Staffan Johansson

Ingen utmaning

– Vill du skjuta? Nu hade även Staffan upptäckt bocken och han undrade därför om jag ville förvalta läget.

Jag var tveksam. Hur kul skulle det vara att skjuta en bock efter två minuter liksom? En som vi dessutom inte ens själva lockat in utan som bara råkade ha oturen att befinna sig på fel ställe… Staffan tecknade åt mig att jag kunde skjuta om jag ville men att det kanske inte direkt var någon supertrofé att hänga upp på väggen.

– Haha, nej då, själva trofén är det inte så noga med, men om jag ska skjuta just den där bocken får det bli om han kommer in på lock efter att vi stött honom på väg ut, förklarade jag för Staffan som nickade medhållande. Ett av mina trevligaste jaktminnen är för övrigt från en bock vars horn var så små att det ena bara anades som en liten knopp och det andra var som mitt lillfinger, men då var det efter att jag och Otto smugit på skogsbocken i fråga en halvtimme och fått iaktta den en bra stund innan den fick möta en ögonblicklig död när den tillfälligt släppte fokus från mitt lockande och knep åt sig en tugga av den välsmakande vegetationen.

Direkt när vi klev upp ur diket skällde bocken till och försvann in i skogen. Vi passerade gärdet och smög försiktigt genom skogsgläntan mot den väntande åkerkanten där en av ensilagebalarna stod strategiskt uppställd. När vi hade tiotalet meter kvar sneglade jag mot Staffan och Otto. Fan vet om inte näsvingarna fladdrade lika mycket på båda två, men där och då kände jag det på mig – här skulle det skjutas en premiärbock!

Eftersom vi även planerat att göra en kort film av jakten hade vi med oss ett par extra kameror, så det första vi gjorde i skydd av den vita balen var att rigga upp kamerorna innan jag släppte iväg ett par prövande kontaktläten med lockpipan som jag fått så sent som kvällen innan av Kristoffer Clausen som stannat till hos oss i Värmland och förgyllt våra jaktförberedelser på vägen till egna bockjaktsäventyr längre ned i landet.

Framför oss bredde en lite mindre åker ut sig ett par hundra meter åt alla håll, och på andra sidan av den vilade en skogsholme som en ö i ett öppet hav innan fälten sträckte sig vidare ut över nejden. Då det inte var några djur alls ute på arealerna närmast oss, och det dessutom började blåsa upp en hyfsat kraftig kvällsbris som vi hade rakt i ansiktet, så valde jag direkt en mer aggressiv lockteknik efter de inledande kontaktlätena. Jag sneglade mot Staffan samtidigt som jag släppte loss ett par hetsläten, och det var nog snarare lockpipans förtjänst än min egen, men det lät helt okej och när jag såg den samtidiga reaktionen från både Otto och Staffan visste jag vad jag skulle få se när jag återigen vände blicken ut mot fälten.

Långt där borta, kanske femhundra meter bort eller så, hade en ståtlig råbock formligen materialiserats mitt på den öppna ytan. Var han kom ifrån vet ingen, men man kan lugnt säga att jag hade hans fulla uppmärksamhet där han kom struttande över det vindpinade fältet och bröstade upp sig.

Ångestlätet gjorde susen

Jag fortsatte med hetslätet varpå bocken stannade upp och försökte lokalisera källan. När jag lyfte kikaren kändes det bokstavligt talat som om han tittade mig i ögonen, men trots att han nu hade full koll på vår position stod han kvar på fläcken, istadig som en häst, och vägrade att flytta sig. Nu var goda råd dyra. Eftersom jag som sagt var nybörjare med lockpipan ifråga kändes det bara som en tidsfråga innan jag skulle klanta mig och dra till med en riktig häxpipa och skrämma bocken på flykten… Då hörde jag Kristoffers röst för mitt inre när han kvällen innan förklarade att det bara var att ”peise på” med hets- och ångestläten om vartannat för kung och fosterland…

Just det sistnämnda gjorde susen – jag hann knappt släppa läpparnas grepp om membranet i det första ångestlätet innan bocken bröts ur förtrollningen och satte av i full karriär mot rivalen som uppenbarligen var i full färd med att försöka lägra hans tilltänkta kärlekspartner. Sträckan på ett par hundra meter fram till skogsholmen slöts i ett nafs innan han tillfälligt var borta ur vår sikt.

Bock på lock. Stefan Vänersand, foto: Staffan Johansson

Lugnet före stormen

Sekunderna som följde nu kändes som en evighet. Var skulle bocken komma ut? Jag riktade studsaren mot den punkt som kändes rimligast baserat på riktningen och väntade. Och väntade. Plötsligt satte tvivlen in. Hade jag lockat för hårt? Lät det inte lite för ljust egentligen? Skulle jag inte ha öst på så med ångestlätena? Jag lyfte kikaren igen och sökte av hela skogskanten. Jag kunde förnimma fåglarnas sång och vindens sus över fälten, men av bocken anades inte minsta spår.

Plötsligt anar jag en rörelse i ögonvrån. Bocken har i princip rundat hela skogsholmen och kommer som skjuten ur en kanon i en båge från vänster bakom en nästan osynlig kulle, bara drygt hundra meter bort. Nu är goda råd dyra! Jag kastar snabbt över lockpipan till Staffan, nu finns inte utrymme för några halvfadäser om bocken upptäcker oss och vi bara får en sista chans att locka fast honom mitt i språnget. Bocken rör sig nu rakt mot oss likt en målsökande missil och jag försöker så obemärkt som möjligt flytta både mig och min benstödförsedda Sako 85 Synthetic Black samtidigt som jag väntar på att bocken ska börja ana oråd och stanna upp. Men icke – han håller kursen rakt mot oss och kommer allt närmare. Jag börjar nästan överväga ett språngskott när Staffan med ett perfekt avvägt lockläte får bocken att vinkla av i sidled och slå av på takten innan han kommer till fullständig halt.

Avståndet är nu mindre än 30 meter och vi är helt klart avslöjade. Vapnet är osäkrat, fingret vilar på avtryckaren, hårkorset ligger på bocken och alla mina sinnen är på helspänn i avvaktan på slutarljudet från Staffans kamera som är min förutbestämda signal för att släppa skottet. Det är bara ett problem, bocken står på skrå med hela bringan uppvinklad mot mig. Jag glider med hårkorset från bogen mot stickhålet och tillbaka mot bogen…

Ratatata! Smattrandet från kameraslutaren viner obönhörligen i mitt öra likt en kulspruta. Den outtalade signalen oss emellan om bockens förestående hädanfärd till de sälla jaktmarkerna. Men ett skott i det här läget skulle tvivelsutan resultera i en veritabel vom-festival och inte bli någon vacker jakthistoria utan snarare en orgie i inälvor och oanvändbara foton och filmsekvenser. Så här ett par veckor in på rävsäsongen har jag redan hunnit nedlägga en handfull rödrockar, och min respekt för skottverkan hos min nya favoritammunition Norma Bondstrike är redan grundmurad. Jag vilar på hanen samtidigt som smattrandet klingar ut och bocken höjer huvudet som för att nicka adjö i samma ögonblick som han sätter av i snabba flyktsprång rakt åt sidan…

Lockjakt råbock

Foto: Staffan Johansson

En sista chans

Som ett väloljat kullager vrider vi oss samtidigt ytterligare åt vänster. Staffan med kameran och jag med bössan. Hade vi inte varit så extremt samspelta hade läget glidit oss ur händerna men ännu lever hoppet om en sista chans, precis som vi pratat om innan… Nu går allt som i slow motion. Jag kikar ned åt vänster och ser att Otto sitter stilla även om han nästan håller på att krypa ur pälsen. En lätt vridning på huvudet åt andra hållet och jag ser att min vapendragare är redo igen med kameran. Jag hinner knappt formulera tanken att Staffan ska blåsa i pipan innan den klaraste av locktoner får luften att vibrera. När jag följer bockens flykt bort från oss i kikarsiktet ser jag ett sista uns av tvivel födas som får honom att stanna upp en sista gång. Bokstavligt talat. När detta vackra vilt vrider upp sig med en åtminstone hyfsad bredsida är det som att tiden stannar. När jag kröker avtryckarfingret och förseglar bockens öde hör jag ljudmattan från kameraslutaren klinga ut unisont med skottet.

Mina tvivel kring om vi lyckades få avslutet på bild eller inte skingras när Staffan bryter tystnaden…

– Jävlar, vilken fet bild jag fick!

Ja, bättre än så kan man inte summera denna alldeles fantastiska jaktupplevelse. En sak är i alla fall säker – 16 augusti har nu i ännu högre grad etsat sig fast i mitt sinne som ett datum att vörda och se fram emot varje år…

Inlägg av: Staffan Johansson den 2020-07-10

Se även ...

Magasin Vildmarken #7

I det här numret är det Matilda Leijon som pryder omslaget. Den här gången skriver hon om sin kärlek till Norrland, om dess magiska gäddfiske och hur hon brukar förbereda sig innan hon åker norrut på sina fisketurer.
Läs tidningen »

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.