Ad

Upp- och nedgångar med de spanska manfåren

Introduktionen av de nordafrikanska manfåren i Spanien är närmast en veritabel succé, men inga framgångssagor blir till utan lite problem längs vägen.

manfåren

Nerifrån ser det inte så svårt ut att passera klippan, men när man väl befinner sig fem meter ovanför den sluttande och steniga terrängen så verkar det hela plötsligt mer riskabelt. Utsprången är vassa och den bärande stenen i mitten av den smala passagen som vi ska kravla över är lös. Det är kanske inte lika med döden att ramla härifrån, men mötet med lavastenarna nedanför kommer heller inte direkt att gå obemärkt förbi. Jag har därför full förståelse för att min resekamrat Jens Kjær Knudsen plötsligt andas lite tyngre än han gjorde innan han påbörjade passagen. Han kommer dock problemfritt över. Jag följer tätt efter honom, även jag utan större bekymmer – förutom passagen som kostar ett hål i byxorna och likaså ett i min polotröja. Då den lokala guiden Vicente tidigare under dagen från vägen pekade ut området där djuren skulle gå tyckte jag ärligt talat att denna bergsjakt verkade lite för enkel, men min inställning har ändrats i takt med att mina andetag blivit allt tyngre. Vi har redan slitit hårt och är fortfarande långt från målet. 

Ett nytt ”Big game”

Precis som under tidigare resor till Spanien har Jens valt att ha med sin goda vän, outfittern Pedro Alejander, som han redan har upplevt en handfull spanska äventyr med. Den här gången äger jakten rum på den sydostspanska Medelhavskusten, i Murcia, söder om turistorten Alicante. Det var i denna spanska provins som manfåret blev introducerat 1970 av Francos styre. Diktatorn hade en tydlig plan för landets naturförvaltning utifrån principer om att större arter som exempelvis ibex skulle utgöra grunden för den lokala ekonomiska tillväxten genom troféjakt. Denna filosofi låg också till grund för införandet av manfåren som sattes ut i ett område där i stort sett inga andra arter kan leva eftersom det är mycket torrt, närmast ökenaktigt.

Manfåren, även kallade Barbary Sheep eller Aoudad (på spanska Arrui), härstammar från bergen vid Saharaöknens nordliga gräns och de går att hitta från Egypten i öst till Mauretanien i väst. Från början satte man ut fem baggar och fyra får från Casablanca Zoo i Marocko, och senare åtta baggar och tolv får från Frankfurt Zoo i Tyskland. I samband med utsättningarna i sydöstra Spanien introducerades arten även i Las Palmas i den nordvästligaste delen av Kanarieöarna. Eftersom arten fortplantar sig med två lamm per hondjur och år och kan anpassa sig till i stort sett alla typer av biotoper exploderade det spanska beståndet och kan idag hittas i flera provinser på den sydostliga medelhavskusten.

Rött damm och regn

Vi fortsätter längs toppen av de lodräta klipporna. Doftande, vilda örter tränger fram ur den röda bergsjorden. Vicentes höga tempo under vandringen framtvingar svettpärlor i pannan på oss alla, men trots värmen utgör de gråa molnen i horisonten ett tecken på att det inom kort kan komma in en sällsynt regnskur över bergen. Med regn följer ofta dimma och dålig sikt och därför bör vi hålla ett så högt tempo som möjligt så länge det låter sig göras. Då vi närmar oss ravinen där Vicente tror att det kan finnas manfår så sänker han tempot betydligt. I motsats till vad jag trodde, att man skulle hitta djuren i öppen terräng, så är det många täta och relativt stora buskar och småträd här. Den täta vegetationen i kombination med terrängens ojämna struktur gör det dock svårt att få en rejäl översikt över området och även om en bagge är relativt stor skulle den inte vara lätt att finna. Två steg senare formligen exploderar buskarna nedanför oss och en flock med hondjur hoppar ut från vegetationen för att med stora språng söka sig vidare mot bergssidan. I flocken ser vi en väldigt fin bagge som dessvärre – eller kanske rättare sagt självklart – också försvinner iväg med flocken och med en rasande fart tar sig uppför en brant klippvägg… Några sekunder senare är de borta.

I ett försök att återfå fattningen och humöret sätter vi oss ner för ett ögonblick samtidigt som Jens, Pedro och Vicente spanar ut över terrängen med sina kikare. Det går några minuter innan Jens plötsligt får syn på hornen från en bagge som stillsamt försvinner bort över en liten bergsrygg några hundra meter högre upp. Det är långt ifrån ett skottläge, men hans observation ger i alla fall hopp om att det kan finnas fler djur i buskarna lite längre upp.

Några minuter senare är smygjakten igång igen på berget. Vi har inte hunnit mer än 100 meter upp då ett antal hondjur plötsligt dyker upp, den här gången på ett skjutbart avstånd. Pedro fäller snabbt ut skjutkäppen varpå Jens kastar upp geväret och gör sig redo. Om en skjutbar bagge följer fåren skulle säkerligen en god skottchans kunna uppstå. I de flesta fall ger bergsjakt skytten många möjligheter till goda och fasta skjutstöd, liggandes på terrängen, men här och nu är skjutkäpp den enda lösningen.

Då två baggar kort därefter vandrar över bergsryggens kam konstaterar Pedro snabbt att den bakre är att föredra och Vicente upplyser om att avståndet är omkring 110 meter. Det är ett avstånd som måhända är ett kort skott i bergen, men samtidigt ett helt perfekt avstånd när skottet ska tas stående från en tripod. I ett rött moln faller baggen på stället då kulan träffar skuldran – det är en fantastisk jaktupplevelse! 

Demokratisk dödsdom

Precis när det gick som bäst för manfåret som fri- och viltlevande art i Spanien vidtog EU-kommissionen i maj 2006 en förordning som bland annat syftade till att stoppa en förlust av biologisk mångfald och säkra hållbara principer för ekosystemet. Som en konsekvens av förordningen godkände det spanska parlamentet den 13 december 2007 en lag för naturarv och biologisk mångfald. Lagen, som instiftades 2013, var, för att uttrycka sig försiktigt, en dödsdom för manfåret som art i Spanien, och från politiskt håll ville man utplåna denna invasiva art.

Lagen ledde till en juridisk kamp där organisationer med sympatier för manfåret tog striden för att bevara framtida möjligheter för arten och jakten på denna i Spanien. År 2016 slutade det hela med att den spanska motsvarigheten till Högsta domstolen ändrade på en dom som innebar att arten skulle utrotas. Det första som de regionalt styrande sedan gjorde var att införa totalförbud för troféjakt på manfår i Spanien.

Under de följande två åren utkämpade jaktorganisationer och ”pro-jakt”-politiska partier en hård kamp som överraskande nog slutade med att utrotningskampanjen blev stoppad och att troféjakt på arten återinfördes. Numera har manfåret således återfått statusen som en art som ska förvaltas förnuftigt och ansvarsfullt, men den stinkande politiska soppan som kokade uppe i de sydostspanska bergen under en period har gjort att arten blivit kraftigt decimerat i några områden.

Vår resa arrangerades med väldigt kort varsel då jakten plötsligt öppnades upp igen. Pedro kände till att Jens vill lägga ner manfår om det blev möjligt igen och lade snabbt fingrarna på en licens till ett av de områden som fortfarande har ett stort bestånd av många fina baggar. Och att bestånden faktiskt är goda här understryks av de många hondjur som vi ser. I det här området ger en licens på att skjuta en bagge automatiskt också rätten att göra detsamma med ett hondjur, detta eftersom bestånden kräver konstant förvaltningsmässig avskjutning. Hos manfåret bär hondjuret, precis som baggen, horn och även om de inte kommer nära vad gäller storlek så är hornen hos ett gammalt får intressanta, även trofémässigt!

Under jakten noterar vi fortsatt flera hondjur, men att se dem är inte detsamma som att få ett skottläge. Vid flera tillfällen upptäcker de oss på långa avstånd och försvinner och när det slutligen börjar regna så packar vi ihop och går ner från berget.

Paradoxalt sammanträffande

Nästa dag har det klarnat upp igen. Från foten av berget ser vi flera flockar av manfår, däribland flera skjutbara hondjur. Den första smygjakten tar inte mer än en halvtimme, men djuren ser oss och springer iväg. Under de närmaste timmarna ser vi två flockar till, men inget skjutbart och det finns inget annat att göra än att fortsätta uppåt. Vi går upp genom en stor dal med lodräta klippor på båda sidorna. Överallt i dalen finns det terrassliknande avsatser av sten som gör att olivträden kan stå i horisontell terräng. Vi passerar en ruin av en gammal gård eller ett stengärde som husdjuren antagligen använder som skydd i mörkret mot vargens vassa tänder. Vid en tidspunkt passerar vi ett stort, utgrävt hål som förr i tiden användes till att packa samman is som sedan kunde användas långt in på sommaren. Vi ser dock inga manfår och måste fortsätta.

När vi når toppen av dalen går Vicente ut på en mycket smal avsats. De två spanjorerna går upp på den, men Jens och jag väljer att krypa eftersom vi skall under en klippa och själva passagen som är 20 meter lång endast är 50-60 centimeter bred. Ramlar vi här är det lika med en säker död eftersom det är 20 meter ner till marken. Det är dock en risk värd att ta för på toppen av denna bergsrygg sägs det att det alltid finns många manfår, förutom i dag då vill säga.

Vi har gått 13 kilometer i brant terräng när vi äntligen kommer in perfekt till en liten flock hondjur, varav ett av dem är skjutbart. Från en liggande skjutställning levererar Jens ett perfekt skott på djuret som faller framåt och rullar ner några meter innan det fångas upp av buskarna nedanför och blir hängande. Ännu en fantastisk jaktdag är över, och Jens har under två långa jaktdagar säkrat både kött och trofé. Och när vi kommer ner tar kocken Ramon Morcillo emot oss med spanska viner, cava, färsk frukt och fisk, samt andra spanska delikatesser.

Vi går nerför berget med den behagliga insikten av att Jens lyckades lägga ner denna spanska vilda art, en art som paradoxalt nog introducerades av en diktator och nästan utrotades av en demokratisk lag. När det gäller manfåret är det bara att erkänna att dess historia och överlevnad har bjudit på lika stora upp- och nergångar som vår jakt i de vackra bergspartierna gjorde.

Licenser på manfår i Spanien

På grund av manfårets skiftande status som jaktbar art i Spanien genom åren har outfittern Pedro Alejandre svårt att säga exakt hur många djur som årligen fälls. Efter återintroduktionen av troféjakt finns det nämligen ingen statistik på just det, men han antar att antalet lagligt nedlagda djur ligger på mellan 300 och 400 om året för hela landet.

Fakta

  • Arrangör: www.spainsafaris.com
  • Outfitter: Pedro Alejandre.
  • Guide: Vicente.
  • Gevär: Helstockad Heym.
  • Kaliber: 30.06.
  • Ammunition: Hornady SST.
  • Kikarsikte: Swarovski Z6i.
 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2019-06-10

Se även ...

Magasin Vildmarken #6

Den här gången pryds omslaget av Jens Kjaer Knudsen som tillsammans med Thomas Lindy Nissen var iväg på en strapatsrik tur uppe i bergen i jakt på de spanska manfåren. Det blir såklart även fiskeläsning! Månadens artiklar handlar om bottenmete efter abborre och om hur man lyckas fånga de riktigt stora gäddorna i sina hemmavatten.
Läs tidningen »

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com