Ad

Troféjaktens konsekvenser

I samband med premiären av den starkt jaktkritiska dokumentären ”Safari” den 24 maj har det vuxit fram en ny debatt om troféjaktens berättigande på 2000-talet. Är det tal om en moraliskt förkastlig verksamhet som bör förbjudas så snart som möjligt, eller är jakten viktig – kanske till och med nödvändigt – för naturvården i Afrika? [Text och foto: Jens Ulrik Høgh]

I egenskap av jägare försvarade jag troféjakt i ett inslag i Aftonshowet den 15 maj. Representanten för WWF Danmark, Bo Normander, konstaterade i detta sammanhang att troféjakt inte är något annat än en ”motbjudande” uppvisning av jägarnas egon på sociala medier, att jakten inte har något med bevarande av naturen att göra och att den i allmänhet är full av korruptionsproblem.

Det råder ingen tvekan om att jaktturismen är i kris. De många ”shit-storms” som har rasat i sociala medier mot ”troféjakt” har skadat denna utskällda del av naturturism. Olika länder har redan infört restriktioner mot import av jakttroféer och de politiska påtryckningarna för att genomföra liknande åtstramningar har ökat markant i resten av världen.

Den indirekta effekten är mer långtgående. Rika jägare väljer i allt högre grad att undvika jaktresorna på grund av risken att hängas ut offentligt. Tandläkaren Walter Palmer, som anklagades för ”tjuvjakt” på lejonet ”Cecil” i Zimbabwe, fick sitt liv krossat helt och hållet. Det faktum att det sedan har fastställts att sökandet efter Cecil varken var ovanligt eller olagligt fick ingen uppmärksamhet i media. Det har därför blivit svårare att sälja jakter på ikoniska arter som lejon och elefant.

Miljontals djurälskare runt om i världen firar jaktresebranschens motgångar och känner sig mycket motiverade att fortsätta kampen mot troféjägare med målet att få jakt förbjuden. Det verkar onekligen ganska logiskt. Jägare lägger ju ner sällsynta djur så ett förbud mot jakt måste väl vara till nytta för bevarandet av dessa arter – inte sant?

Jens Ulrik Høgh

Vad är troféjakt?

Vad vi idag menar med begreppet ”troféjakt” är jakt där jägaren främst jagar för upplevelsens skull och behåller en del av djuret som en souvenir. Modern troféjakt är reglerad jakt baserad på tillstånd som har utfärdats av lokala och internationella myndigheter. Beviljandet av jaktlicenser är baserad på oberoende vetenskaplig bedömning av hållbarheten i jakten.

Jägare betalar den lokala jaktarrangören för mat och husrum och blir i sin tur guidad på jakt efter utvalda vilda arter. Om jägarna lyckas fälla något vilt betalar de dessutom en så kallad troféavgift för djuret. Det ger jägaren rätt att få tillbaka de nedlagda djurens horn och skinn.

Viltet, som jagas, är ofta större arter av växtätare och rovdjur. Samma arter har sedan urminnes tider jagats av lokala jägare för kött, skinn och troféer. Skillnaden är att den moderna troféjägaren ofta reser långt för att ta del av upplevelsen. Köttet äts fortfarande lokalt. Allt nyttjas i princip.

Trofédjur – som är de djur i ett bestånd som jägare betalar för att jaga – är mestadels gamla handjur som inte längre har värde för avel, men som i gengäld har relativt stora horn. I de allra flesta afrikanska vildarters fall utgör dessa så kallade trofédjur endast cirka 1-3 procent av beståndet. Med andra ord; om troféjägare i ett visst område ska kunna få ner en enda hane varje år så kräver det mellan 33 och 100 djur bestående av ung-, han-, och hondjur i olika åldrar. En hållbar avskjutning av trofédjur förutsätter alltså att det finns en mycket stor och naturligt sammansatt population av arten i jaktområdet.

Troféjakt är den främsta källan till finansiering för driften av mer än 1 400 000 kvadratkilometer afrikansk natur i mer än tjugo länder som tillåter jaktturism. På vissa platser sker jakten på enorma statsägda naturområden, där jaktföretagen får hyra. På andra platser tillhör området och rätten att jaga de lokala stammarna. I vissa länder är jaktturismen mer förlagd till privata områden. Oavsett vilket så är det naturligtvis i jaktföretagens intresse att bevara naturen inför framtiden.

Det kommer knappt 20 000 jaktturister till Afrika varje år. De allra flesta – cirka 80 % – av dessa väljer att jaga i Sydafrika eller Namibia, som i princip har samma modell av jaktturism.

Jaktlandet Sydafrika

Omkring 10 000 utländska jägare jagar varje år i Sydafrika. Danska jägare utgör den tredje största gruppen av gästande jägare, de överträffas endast av amerikaner och spanjorer. I förhållande till vår befolkning är danska jägare förmodligen världens mest aktiva jaktresenärer.

Jakten i Sydafrika sker vanligtvis på privatägda gårdar, som nästan utan undantag tidigare har använts som betesmarker för nötkreatur eller får. Under de senaste fem årtiondena har gårdarna skiftat från intensiv jordbruksproduktion till naturdrift med hemmahörande vildarter. Förskjutningen har skett ganska naturligt eftersom driften av natur, djurliv och jaktturism är en bättre affär för markägaren än boskapsuppfödning. Det rör sig om gigantiska naturrestaureringsprojekt. Områdena återgår, så långt det är möjligt, till sitt naturliga tillstånd och det inhemska viltet återinförs. För närvarande finns det mer än 170 000 kvadratkilometer av tidigare boskapsrancher i Sydafrika – nästan fyra gånger mer än Danmarks totala yta. För 50 år sedan bodde cirka 500 000 stora vilda växtätare på privat mark i Sydafrika – nu uppgår den siffran till cirka 20 miljoner. I jämförelse kan man nämna att de statligt ägda naturområden – som bland annat inkluderar den berömda Krügerparken – ”bara” är cirka 70 000 kvadratkilometer stor. Den stora majoriteten av Sydafrikas stora vilda djur – mer än 75 % av dem – befinner sig alltså med andra ord på de privata jaktområdena och kan tacka jaktturism för dess existens.

Bestånden av både jaktbara och icke-jaktbara djur växer på grund av jaktturismen. Listan över arter, som på privata jaktområden har gått från att vara hotade till att vara relativt vanligt förekommande är lång. Den vita noshörningen finns i dag i cirka 20 000 exemplar. För 50 år sedan fanns det bara drygt 200 och utvecklingen tog fart eftersom det öppnades upp för mycket reglerad troféjakt och de stora djuren fick ett verkligt värde för privata markägare. Övriga – men mindre ikoniska – arter har varit ännu närmare utrotning; dessa inkluderar svarta gnuer, bläsbocken och bergszebran, vilka alla nådde bottennoteringar innan jaktturismen blomstrade. I dag är alla ganska talrika, först och främst på privata områden.

Det finns cirka 9000 privatägda naturreservat i Sydafrika som drivs med jaktturism som den primära inkomstkällan. Den genomsnittliga storleken på en jaktgård är cirka 20 kvadratkilometer. Totalt exporteras varje år cirka 45 000 jakttroféer från Sydafrika, vilket motsvarar cirka 0,25 % av de stora vilda djur som lever i de privatägda naturreservaten. Så det är alltså avskjutningen av ett fåtal individer som finansierar livsmiljön för stora kraftfulla bestånd. Jaktturismen i Sydafrika försörjer minst 200 000 människor på landsbygden.

En typisk jaktgård

Ett typiskt exempel på ett sydafrikanskt jaktområde är en jaktgård nära staden Pongola i provinsen Kwazulu Natal, där jag kommer ofta. Området förvaltas av en professionell jaktarrangör. Allt som allt innefattar området runt 130 kvadratkilometer. Det är drygt 30% mindre än hela Stockholms kommun. Området, som består av ett antal tidigare boskapsrancher, ligger som en ö i ett landskap bestående av konventionella lantbruk med boskapsrancher och växtodling. Precis som i Europa är alla typer av vild natur i princip icke önskvärd i lantbrukslandet. Bland annat därför är jaktgårdarna inhägnade, liksom nästan alla andra jaktområden i Sydafrika. Staketen förhindrar inte bara gårdarnas djur att sprida sig till den omgivande jordbruksmarken, de tjänar också till att skydda jaktområden mot tjuvjakt. Dessutom är staketet ett lagstadgat tillstånd som betyder att ägaren av marken även anses vara ägare av djurlivet i området med rättigheter att förvalta bestånden själv. Tidigare fanns det nästan uteslutande nötkreatur på gården. Det fanns nästan inga vilda antiloper – de allra flesta sköts ner av jordbrukarna för mer än ett århundrade sedan. De flesta småfåglar försvann när boskapen besprutades med giftiga bekämpningsmedel. Gamar och rovfåglar sköts eftersom de misstänktes ta nyfödda lamm. Stora rovdjur utrotades med alla till buds stående medel. En konventionell afrikansk gård är förvånansvärt fattig på vilda djur – stora och små.

Några få decennier efter omvandlingen till jaktområden så är det bättre ställt med det vilda. Du kommer nu att hitta friska populationer av mer än 15 inhemska arter av antilop och även noshörningar, strutsar, zebror, afrikanska vildsvin och en myriad av små däggdjur, fåglar och insekter som kan frodas i området där de tidigare inte trivdes. Totalt beräknas populationen av stora vilda gräsätare till cirka 7000 djur. Varje år läggs det ner ungefär 600 djur för att hålla bestånden på en konstant och bra nivå. Av de djur som jagas är bara 200 trofédjur som exporteras som jakttroféer. Resten av djuren jagas som en del av nödvändig skyddsjakt och resulterar i 50 ton kött som konsumeras lokalt. Tyvärr handlas det läckra viltköttet till betydligt lägre priser än nötkött och därför är intäkterna från troféjakten avgörande för den ekonomiska lönsamheten för driften av området. Man skulle kunna producera betydligt mer kött, men det skulle kräva intensiv bekämpning av rovdjur. Lyckligtvis finansierar intäkter från troféjakten en mer naturlig tillgång till förvaltningen av området med plats för rovdjur.

Miljöorganisationen Panthera uppskattar leopardbeståndet på denna gård till att vara 13 vuxna plus ungdjur, därtill finns det bruna och fläckiga hyenor. Det är minst fem gånger så mycket som på en genomsnittlig boskapsranch av samma storlek. Då det fanns boskap på gården sköts alla rovdjur som strövade in på området. Nu lever man bland leoparder och hyenor, även om de lägger ner mer än jaktgästerna på området. Totalt dödar rovdjuren runt 800 antiloper om året.

Jaktturismen skapar fem till sex gånger så många jobb som boskapsbruk på ett motsvarande område. På jaktområdet finns nu totalt mer än 50 personer i arbete. Dessa är professionella jägare och därtill finns en hel del hjälpare som arbetar hårt i bakgrunden. Jobben är uppskattade i lokalområdet.

Framtiden

Som nämnts sker jaktturismen främst på privat mark i Sydafrika och Namibia, som tillsammans står för mer än 80 % av alla jaktresor till Afrika. Det finns inga större problem med kvoter eller korruption i dessa två länder i förhållande till jaktturism och naturvård.

De naturliga konsekvenserna är överväldigande positiva jämfört med de ganska karga boskapsområden som låg där före jaktturismen tog fart och kommer tillbaka om jaktturismen förbjuds eller blir mindre lönsam än boskapsuppfödning. Miljontals vilda djur kommer att förlora sin livsmiljö om troféjakt i Afrika försvinner. Tiotusentals av lokalbefolkningen kommer att förlora sina jobb. Är det ett pris som är värt att betala, om man precis som WWF Danmark känner att troféjägares beteende och inte minst deras förmodade motiv är ‘förtal’?

Jag vill understryka att troféjägare varken är, eller tror sig vara, några slags hjältar gällande bevaringen av den afrikanska naturen. Vi jägare betalar en stor del av räkningen och våra pengar är nödvändiga för naturvård på stora landområden, men vi gör det främst för att få bra och personliga jaktupplevelser – inte för att rädda världen. Det är de superengagerade privata markägarna som är de verkliga miljöhjältarna i södra Afrika. Ja – de tjänar pengar på jakt – men utan deras passion, beslutsamhet och massor av hårt arbete, skulle aldrig dessa naturliga underverk förverkligats.

Afrika är mer tätbefolkat än Europa och står inför en massiv befolkningsexplosion. Det finns konkurrens om varje kvadratcentimeter afrikansk jord i framtiden. Djurlivet har bara en framtid om det har ett värde för lokalbefolkningen, ”If they pay, they stay”. Jaktturism har visat sitt värde över ett halvt sekel.

Jag förstår skeptiker som inte litar på en inbiten jägares presentation av jaktturismens effekt. Jag skulle därför vilja rekommendera alla som är intresserade att läsa IUCN:s rapport: Informing decisions on trophy hunting. Den är tillgänglig på webben.

Fotnot: Jakt på utsatta lejon, krokodiler och andra djur som föds upp och utsätts speciellt för jakt är ett stort imageproblem för jaktturismen. De allra flesta jägare motsätter sig dessa konstgjorda former av jakt, som lyckligtvis utgör bara en liten del av den totala jaktturismen. Jag har inte berört den här frågan tidigare eftersom den inte har någon inverkan på naturvårdsfrågor i jaktturism och därför är lika irrelevant för naturvård som dina och mina känslor om troféjägares motiv.

P.S. Protektoren för WWF Danmark är troféjägare.

 

Fortsätt läsa:

 

Inlägg av: Staffan Johansson den 2017-07-10

Se även ...

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Magasin Vildmarken #5

Månadens tidning genomsyras av den kommande jakt- och fiskemässan Swedish Game Fair. Vi har rest landet runt för att möta utställare som berättar mer om vad de kommer att bjuda på under mässan och låter dig ta del av hela programmet. Vi har träffat Nathalie Larsson, en av Sveriges främsta skeetskyttar som berättar mer om sin comeback och hennes stora passion till jakten. Följ med på klappjakt i Norrbotten, vapentest, recept och mängder av pryltips.
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.