I tjäderskogen är han en av landets främsta trädskällare. Men norrbottenspetsen Nalle kan mer än så. Den nioårige hanhunden är också en vinnare när det handlar om agility. Text & foto: Joakim Nordlund
Drömläget kommer redan efter tio minuter. Norrbottenspetsen Nalle har då hittat en fin tjädertupp och han gör ett perfekt jobb. Magnus Lidberg som har jaktmarkerna norr om Norriån i Norrbotten gör sig redo att smyga fram. Han tar av sig ryggsäcken och skyler ansiktet med en kamouflagefärgad mask. Mellan skallen hör man hur den fina tjädertuppen skär näbb där den sitter och retar upp sig på hundens ihärdiga uppvaktning nedanför. Som att hamna ensam med målvakten en minut in i matchen. Att bjudas på ett friläge så tidigt kan vara överrumplande.
Från cirka 30 meters håll hittar Magnus Lidberg öppningen mellan träden. Ett skott som han sätter 199 gånger av 200. Den här gången bommar han.
– Jag förstår det inte. Det där ska ha tagit. Möjligen kan det ha tagit i en kvist och styrt om kulan, säger han.
Nalle är svensk jaktchampion och svensk utställningschampion och en av landets mest meriterade trädskällare. En av hans styrkor som trädskällande fågelhund är söket och att lyssna och sedan förfölja fågeln som flugit.
Att ha en hund som kan åstadkomma förnyade ståndskall på samma fågel är lite av varje jägares dröm. Den sjuårige norrbottenspetsen gör också ett tappert försök men det ska mycket till för att få en påskjuten fågel att sitta för hunden ytterligare en gång.
Många i norra Sverige undrade var sommaren höll hus i juli och första halvan av augusti. Sommarvärmen som var så efterlängtad av många lyste med sin frånvaro. Bortsett från en vecka var det förhållandevis svalt. Den här dagen lyser solen och det är i underkant av tjugo grader.
Törstsläckande bäckvatten
Trots att jakten bara har börjat torkar Magnus bort svett ur pannan. Nalle hittar ett litet dike och han nyttjar varje tillfälle att svalka av sig. Nu lägger han sig ned och blir liggande i det kalla vattnet. Samtidigt plockar Magnus fram sin vackra träkåsa och skopar upp klart och kallt bäckvatten. Sedan släcker han törsten.
– Det är guld värt att ha en hund som själv väljer att svalka sig på det här sättet. Har du en hund som bara går på i ett sånt här väder utan att vare sig dricka eller bada, ja, då kan det sluta riktigt illa, säger Magnus.
Badstunden i skuggan avslutas och jakten fortsätter vidare upp mot ett av områdets berg. En bit upp kan man blicka ut på det vackra skogslandskapet. Här uppe fanns en gång en stor tjädertupp som gäckade jägarna under lång tid. En överlevare som förstod att hålla sig undan när hundar och jägare blev alltför närgångna. Samtidigt som den var så trygg att den visade sig vid flera tillfällen.
– Det finns en anledning varför vissa tuppar blir stora. Hälltuppen som vi kallade honom var en riktig överlevare. Till sist fick Nalle fast honom och en arbetskamrat till mig som jagade första gången fick chansen att krypa på ståndet. Och han sköt den. Jag var ju glad för hans skull. Och för min hunds skull också. Samtidigt kändes det vemodigt och lite ledsamt. Jag och mina jaktkamrater har ju varit efter den under några års tid i ur och skur och förundrats över hur den har lyckats komma undan varje gång. Den har nästan retats med oss. En sådan individ får man respekt för, säger han eftertänksamt.
På väg ned genom den andra sluttningen försvinner Nalle på en ny söksväng. När han är 400 meter bort börjar han att skälla. Den här gången hör man på intensiteten att han har kontakt med fågel.
Magnus skyler på nytt ansiktet med kamouflagemasken. Med geväret i händerna smyger han sig närmare. I ett tätare skogsparti har Nalle fått kontakt med några orrar. Efter 20 minuter av försiktigt smygande kan Magnus skymta fågeln som sitter mitt i en björk. Den här gången missar han inte. Samtidigt som han skjuter lättar ytterligare några orrar som Nalle sätter efter. Magnus plockar upp den skjutna orrhönan och kommer ut från skogspartiet.
– Det är ju inte en stor tjädertupp men det är ändå ett avslut. Och hunden gjorde precis det han ska göra. Ett jättefint jobb av Nalle. Det är det som betyder mest för mig. Jag är ju jägare men samspelet med hunden är faktiskt viktigare än att alltid få skjuta, säger han.
Tunga vingslag
När han närmar sig platsen där han och hans jaktkamrater har sin lägerplats försvinner Nalle på ännu ett sök. Samtidigt hör han tunga vingslag komma mot sig och en stor tjädertupp slår fast i en tall bara 20 meter ifrån honom. Samtidigt börjar Nalle att skälla cirka 300 meter bort. Magnus står blick stilla och man kan skymta den stora fågeln bakom några kvistar. Att skjuta den hade varit fullt möjligt för honom. Men att skjuta där samtidigt som hunden skäller längre bort, ja, det är aldrig aktuellt.
– Det är aldrig någonsin aktuellt att skjuta en fågel som hunden inte skäller. När jag jagar med Nalle så är det han som ska få göra jobbet, säger Magnus.
Till sist väljer tuppen att lyfta.
– Han kan ha kommit på en kull som sedan har splittrats. Det är förmodligen en annan fågel i samma kull som han har nu, säger han.
Komplicerad jakt
Det mesta talar för att den erfarne fågeljägaren ska kunna återvända till husvagnen med både en tjäder och en orre i ryggsäcken. När han närmar sig platsen där hunden skäller satt en annan tupp som Magnus stöter. Den skrämmer också skallfågeln som Nalle jobbar med och plötsligt har samtliga tjädertuppar tagit till vingarna.
– Det här är inte någon lätt jakt. Men vi fick en orrhöna. Orrarna brukar vara svåra att komma nära så det gjorde han bra, säger han.
På väg tillbaka mot platsen där han har sin husvagn berättar han om en incident som inträffade bara några dagar tidigare. Han hade just vid det tillfället lånat sin kompis Patrik Jonssons hund Falcon. Den treårige norrbottenspetsen skällde först en orrhöna.
– Den ville inte sitta men det är sånt som händer i den här jakten, berättar han.
Tjugo minuter senare hörde han Falcon skälla.
– Han skällde grovt och jag trodde ju först att det var en fågel till, säger han.
Det visade sig istället vara en björn.
– Den var nog bara ett trettiotal meter ifrån mig när den gav upp ett avgrundsvrål. Då blev det lite spännande, säger han och ler.
Han backade försiktigt men Falcon stod kvar och skällde.
– Jag ropade på hunden och jag pratade också hela tiden för att björnen skulle veta att jag fanns, säger han.
Han hade en 22 Hornet (klass 3-vapen) med sig vilket är en kaliber som är lämpad för bland annat fågel. Det är i alla fall ingen kaliber som används vid jakt på björn.
– Det blev en spännande stund för jag visste ju inte om hunden skulle ha björnen i sällskap när den återvände tillbaka till mig. Men tack och lov gick allt bra, säger han.
Fysiskt topptrim
Hans egen hund skäller inte björn men han kan andra saker. Magnus sambo Marika Landfors har tränat honom i agility sedan han var en liten valp. Förutom hans meriter som jakthund har han också vunnit flera tävlingar i just agility.
– Marikas träning gör bland annat att jag får en hund som är i fysiskt topptrim när jaktsäsongen börjar. Det är mycket viktigt. Det brukar annars ta lite tid innan en hund har kommit upp i kondition, säger Magnus.
Att en så pass duktig spets också är så framstående i agility är både anmärkningsvärt och ovanligt.
Några dagar senare får jag tillfälle att med egna ögon se när Nalle visar sina färdigheter i samband med att Marika tränar honom på agilitybanan på Gunnarsbyns fotbollsplan. Hon berättar att en del äldre jägare har skakat på huvudet när de hör talas om jakthunden Nalles kunskaper.
– Även en del yngre har haft synpunkter. De hävdar att en jakthund inte ska vara för lydig för då får man inte något sök på den. Att en hund som blir f ö r tajt med jägaren inte är bra. Några har gått så långt som att de har hävdat att risken är stor att man förstör hunden, säger hon.
Positiv respons
Bilden hur en jakthund ska vara och hållas har samtidigt förändrats en hel del under de sista femtio åren.
– Nu har jag även fått en hel del positiv respons från jägare som tror att det här är bra även för en jakthund, berättar hon.
Nalle är ju ett levande bevis på att det inte bara går att kombinera utan att det också är till fördel för en jagande hund.
– På agilityn måste den använda hela sin kropp samtidigt som den har fokus på mig och på alla hinder. Både jag och Magnus tror att det här ger en mer lyhörd hund, säger hon.
Hon är inte någon jägare men hon gick det senaste jaktprovet med honom och det provet vann Nalle. Den segern tog honom också till Skallkungen.
– Han söker lika bra med Magnus som med mig, säger hon.
Det är inte så att han bara börjar hoppa över stubbar när du är ute med honom?
– Nej, inte än i alla fall (skratt). Han klarar av att skilja på de här två sakerna. Under vintern och våren kör jag också mycket drag med honom. När han får på sig en sele så vet han vad som gäller även där.
Har du sett någon annan norrbottenspets som tävlar i agility?
– Nej. Jag har då aldrig stött på någon, varken norrbottenspets eller finnspets. Det är mer arbete för att få en utpräglad jakthund att lära sig det här men Nalle har verkligen visat mig att det är möjligt.
Hur kom det sig att du började träna honom i agility?
– Jag hade ingen hund att träna med just då och när Magnus beslöt sig för att skaffa en norrbottenspets tänkte jag att det här ska bli min nya agilityhund. Så jag började redan när han var valp och runt ett halvt år gammal. Då fick han börja med att bekanta sig med banan. Och på den vägen är det.
I vilken utsträckning tävlar ni i agility med honom?
– Han har varit med i ett tjugotal tävlingar och han har också vunnit fyra gånger och vid nästan varje tillfälle har han varit bland de tre främsta.
Nalle är en riktig mångsysslare?
– Ja, det är han (skratt). Och han verkar gilla alla de uppdrag han ställs inför.
