Med ordförandeskap i både Sverige och i Bryssel blir det mindre tid för egen jakt numera för Torbjörn Larsson, men hans låga brinner starkt och han tar sig an även de tuffa uppdragen med stor lust.
Jag ser det lite som militärtjänst-göring under en begränsad period där jag får chansen att ge tillbaka till det jag fått av jakten, säger Torbjörn Larsson när Magasin Vildmarken träffar honom.
Torbjörn Larsson är han åter på fast mark efter en lyckad jaktkryssning på Östersjön. Han ger ett lugnt och samlat intryck trots att han bara några timmar senare ska sitta på flyget ner till Ängelholm för nya möten i Halmstad. Och därefter, via Köpenhamn, ha möten i London och avsluta veckan med en helg bestående av jobb i norra Sverige. Som förtroendevald och ordförande i både Svenska jägareförbundet och i den europeiska jaktfederationen FACE är han dock bekväm med minglandet och rollen som spindeln i nätet för både svensk och europeisk jakt.
– Ska man få igenom beslut på den nivån som vi jobbar med så måste man komma in i alla vrån och prata med rätt folk och beslutsfattare, säger han och fortsätter:
– Det är inte alltid som det är rätt att prata med de högsta, utan man ska prata med den rätta.
Och det finns onekligen många röster att ta hänsyn till när man sitter på ordförandeskapet i FACE, en organisation som har 36 medlemsländer och som företräder sju miljoner jägare. Torbjörn berättar att det finns en stor skillnad vad gäller jaktkultur i Europa och att nyckeln är att hitta det som förenar istället för att peka finger mot varandra.
– Vad många svenska jägare inte ser så finns det också frågeställningar mot vad vi gör i Sverige, och omvänt internationellt, men det vi ska samsas om och förenas kring är vår passion för jakt och viltförvaltning, säger han.
Tuff uppgift
Han berättar att uppdraget i Belgiens huvudstad går bra, även om det är ett tufft jobb och ett ratio som minst sagt haltar.
– I Bryssel så har vi 30 antijägare som är emot oss på varje jaktlobbyist, något som gör att vi måste vara på topp hela tiden.
Kan du beskriva hur ni jobbar?
– Vi driver våra frågor med fakta, forskning och belägg medan motståndarna väldigt ofta jobbar med känslor, vilket i förlängningen gör att de har väldigt lätt för att skaffa finansiering. Alla känner vi till hur djurrättsorganisationer lägger upp bilder på djur och sedan ”drösar” det in pengar, säger Torbjörn Larsson.
Och tillägger:
– Det är en jätteutmaning med finansieringen, men vi klarar oss väldigt bra eftersom vi håller oss till fakta och långsiktigt förtroende – det visar vårt 80-åriga Jakt- och viltvårdsuppdrag.
Hur kommer ni fortsatt att möta motståndet?
– Vi fortsätter på linjen vi har haft. Nytt under min ledning är också att öka kommunikationen, bli bättre på att sprida våra budskap och förmedla jägarnas röst.
– Vi behöver bli bättre på founding och finansiering och vi behöver bli fler, säger han.
Gott anseende internationellt
Torbjörn har länge arbetat ute i Europa och när jag frågar om hur andra länder tycker att vi sköter oss i Sverige så kommer svaret snabbt.
– Otroligt bra. Vi har en tradition i Sverige att förvalta viltet lokalt/regionalt, framför gemensamt och gör allting för viltets bästa.
– Vi har skapat bra och friska viltstammar i Sverige och det vet man om ute i Europa. Dessutom är vi unika med vår hundhållning gällande våra jakthundar, säger han.
Torbjörn utgångspunkt i livet och i Europa är den lilla gården strax norr om Västerås där bulvaner och hundarna samsas om utrymmet, men dialekten avslöjar en uppväxt i Småland. Han berättar att han är uppvuxen i en familj som jagar och med grannar som även de var intresserade. Men trots en naturnära uppväxt nära Emil i Lönneberga-land sprang han inte runt med någon träbössa som grabb, inte ens när han som sexåring var ute på sin första jakt.
– Nej, haha, jag satt med tyst och lyssnade när vi var ute, säger Torbjörn Larsson.
Minns du det första tillfället?
– Jag var väldigt ung och jag minns att min morfar sköt en älg.
Och sedan dess visste han att just jakt var något speciellt.
– Det var kärlek både till naturen och gemenskapen och att man fick med sig något hem.
– Jag satt på bordet med morfar och mormor medan de styckade och frös in alla bitar, minns Torbjörn Larsson.
Tiden för nöje är begränsad just nu, men när han väl får tid att jaga själv numera så är älgjakt och jakten på ripa några av favoriterna.
– Jag har jagat ripa sedan jag var tio år, det är fantastiskt.
Vad är det som gör just ripjakt så speciellt?
– Det är samarbetet med en hund som vet exakt att ni är två som jagar tillsammans. Och givetvis friheten att gå i fjällen och jaga med goda vänner.
Vad har du kvar på din ”bucket list” vad gäller jakt?
– Oj, det finns så mycket länder och så mycket olika jakt att det aldrig tar slut. Det handlar inte om att skjuta specifika djur utan handlar mer om att uppleva olika typer av jaktkulturer, säger Torbjörn och avslöjar att han snart ändå ska få välförtjänt ledighet.
– Jag ska faktiskt ner och jaga antilop i Namibia om en månad, det ser jag fram emot, säger Torbjörn Larsson.
Måste börja se viltet som en resurs
Trots att den egna jakten får stå tillbaka lite just nu så stortrivs Torbjörn med tillvaron och vittnar om att uppdragen ger väldigt mycket tillbaka.
– Att man får möjlighet att skapa förändringar, att se till att vi kan jaga i framtiden och att nästa generation får jaga, det är det absolut viktigaste.
Och det finns speciellt en fråga som han brinner lite extra för.
– Även internationellt, men framförallt i Sverige, talas det ibland om viltet som om det skulle vara ett skadedjur, men det är en resurs. Det finns inget som är mer klimatsmart än det och då måste vi som jobbar med naturresurser; allt från lantbrukare, skogsägare och jägare hålla ihop – för vi har mycket större hot än viltet framför oss, avslutar Torbjörn Larsson.
