Ad

Tarpon på fluga – en romans i Belize

Tarpon, säg ordet högt och smaka på det. Hur smakar det? Vilken känsla får du? Har det någonsin slagit dig hur majestätisk denna torped är? När jag ställde mig själv dessa frågor innan jag åkte till paradiset på jorden var jag ganska likgiltig. Jag kände nästan ingenting; varken smak eller känsla, men det krävdes inte mer än några kvällar i månskenet för att vända blad i historian om min kärlek till dessa silvriga kungar. [Text: Matilda Leijon, foto: Matilda Leijon & Hannes Ribbner]

Matilda Leijon | Tarpon på fluga

Med en enkel sökning på nätet kan man finna otaliga videor med människor som dinglar en sardin ovanför ytan för att sekunden senare bli attackerad av en hungrig tarpon. Men ja, det är klart. Hade någon hållit upp en kladdkaka med färska jordgubbar framför mig så hade jag också gjort en attack i hopp om att få mig en munsbit. Kladdkaka med färska jordgubbar är en favorit för mig, precis som sardiner är för tarponen. Skillnaden är dock att tarponen kan väga mer än vad jag förhoppningsvis kommer uppnå. Hela 161 kilo har blivit uppmätt på denna best med en längd av 250 centimeter. För att försäkra mig om att jag inte kommer uppnå den vikten kanske det är bäst att jag håller mig till historien om kvällarna som spenderades i båten med ett flugspö i handen. Detta är utan tvekan min favorit från vistelsen på Reef´s End Lodge våren 2020.
 
Hannes Ribbner | Tarpon på fluga
 
Tidigare har jag aldrig utövat flugfiske. Jag är mer typen som står med tunga spinnspön och dänger iväg gummijiggar i väntan på att en svensk krokodil blir huggvillig. Jag har tidigare liksom aldrig sett charmen i det. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte förstå varför man skulle lägga så mycket tid på att få ut en fluga när man ändå inte ens kommer halvvägs, eller kanske en tredjedel av vad man skulle gjort om man kastat med sitt spinnspö. De få gånger som jag har provat på flugfiske tidigare har ändå bara slutat med att jag gått tillbaka till fikabordet och ätit en extra bulle efter att jag stått och trasslat ut vindknutar i ett gäng minuter. Vindknutar? tänker ni nu. Jag är fullt medveten om att jag också vill kalla dem för ”nybörjarknutar” istället. Men för att inte trycka ner mig själv alltför mycket så tänker jag att vi lämnar det där.
 
Det kändes som en helt ny värld när jag väl bestämde mig för att sätta in en fot bland det nya folkslaget. #12 – vad fan är det? Sjunk3 – vem är han? Europa12 – vilken väg är det? Det var kanske inte riktigt så illa, men snudd på. Det fanns så mycket nytt och jag var aningen skeptisk till idén som Hannes Ribbner hade fått tidigare under hösten, den om att vi skulle åka till Belize och flugfiska efter alla de där häftiga fiskarna. Jag gillar ju äventyr så jag hakade på direkt utan att egentligen tänka efter om jag verkligen ville. Tacka vet jag YouTube och den fantastiska personalen på Fly Dressing som var redo med all sin kunskap för att lära mig det jag skulle behöva.
Matilda Leijon
 
 
Jag tänker mig att vi spolar fram tiden lite – från att jag var och hämtade mina nya Merisuola-flugspön, XO-rullar, tafsmaterial, flugbindningsmaterial hos Fly Dressings lager i Jönköping. Vi hoppar över hur jag kväll efter kväll satt och band flugor på hotellrummet efter jobbet i Åre innan avfärd. Jag hann även med att stå och träna på min kastteknik nere vid stranden i Lidköping. Jag flög ner till Belize och fångade massa fiskar på flatsen, bland annat min första triggerfish som ni kan läsa om i ett tidigare nummer av Magasin Vildmarken. Drinkarna på lodgen avnjöt jag på bryggan kikandes på hur tarponen rullade i ytan, med tanken att det skulle vara helt omöjligt att fånga dem. Trots att mitt #12-flugspö var riggat med en 0.70-tafs och en egengjord fluga var jag osäker på hur det hela skulle gå till. Hur skulle man kunna kroka flugan i en mun som enbart bestod av ben? Hur skulle jag lyckas få fisken att se flugan i det stora havet och dessutom få den att bli intresserad av flugan? Det är ju trots allt ett stort hav som fisken rör sig i.
 
 
Det fanns ingen tid att spilla och när vi väl började fiska efter just tarpon så hade halva resan redan passerat. Det är faktiskt till stor del tack vare några gäster på lodgen som vi valde att ankra båten där vi väl ankrade den, på ett grunt sandparti precis innan där gräset började. De var nämligen ute och snorklade mitt på dagen och såg stora monster på botten som de vid en första åsyn trodde var tjurhaj – vi snackar alltså riktiga monster. Det såg ut som att tarponen hade sin lilla ritual i vad de hittade på under dagarna, för även dagen efter, och efter och ännu en efter så befann sig fisken på just samma ställe vid samma tidpunkt. Själv tog jag på mig cyklopet och simmade ut för att kika på dem en dag, och det var riktigt magiskt. Att få se fisken simma i sitt rätta element utan något störningsmoment runt omkring var verkligen speciellt. Silverkungen var nu mitt nya mål på fluga.
 
Väl ankrade på det grunda sandområdet började jag strippa ut linan från rullen efter att jag fäst linkorgen runt midjan. Solen hade ungefär 90 minuter kvar ovanför horisonten innan månens ljusa sken skulle ta över. Innan jag glömmer det; denna historia utspelar sig efter att Hannes redan landat ett gäng monster på samma ställe, med samma spö och liknande fluga. Jag tycker det är roligare att fokusera på mig själv och min fisk, så därför bjuder jag inte på mer än några bilder från Hannes lyckliga stund.
 
 
Det var strax innan solen gömt hela sin kropp som vi tidigare haft kontakt med fisk för första gången på kvällen. Den hoppade precis när det hade blivit för mörkt för att fotografera fisken. Det var ganska irriterande, men samtidigt en enkel klocka att följa om man ville ha koll på när det skulle hugga. Från att slutartiden på kameran blivit för seg trots kompensationen med ISO kan man räkna till 10 kast, då brukar första fisken antingen smaka på flugan, rulla i ytan eller krokas. På samma sätt som tarponen stod på samma ställe när vi snorklade befann de sig på ungefär samma ställe i solnedgången. Jag är fullt medveten om att fisket här är det mest galna jag varit med om.
Jag tycker personligen att #12 är ganska jobbig att kasta, jag har inte den råstyrka man faktiskt behöver, vilket gör det lite besvärligt att stabilisera handleden som håller spöet. Att orka svinga spöet, samt att snärta iväg med andra handen för att få till den kraft som behövs, är ett tungt jobb. Det handlar bara om att vänja sig. Jag minns hur jag fick sitta på knä och fiska i slutet av dagarna när jag var på Irland och fiskade gädda för några år sedan eftersom jag var alldeles för trött. I dag hade jag klarat det på en helt annan nivå. Samma sak är det med flugfisket. Jag kommer att ta mig till den punkten där jag kan stå och dänga ett tyngre spö i flera timmar och dagar, jag är bara inte riktigt där än.
 
I dag kan jag kasta 15, ibland 20 meter, av den tunga intermediate-linan som vi använder oss av. Jag tvekade länge på om det räckte för att fånga en så stor fisk som detta. När Hannes fångat sina fiskar har han fått ut nästan hela linan, vilket betyder 30 meter. Jag insåg att det kommer räcka bra mycket längre med mina 15 meter om jag faktiskt stod och kastade och hade flugan i vattnet än om jag satt med armarna i kors och surade, vilket är ett vanligt fenomen hos fröken Leijon.
 
När ISO:n på kameran nästan var i botten och slutartiden började bli aningen för seg kände vi det på oss, det närmade sig dags att hålla hårdare i prylarna än tidigare. Borta i horisonten såg vi silvriga fiskar rullandes i ytan. Det var inte bara en eller två, vi såg hur flera stycken samlade sig till truppen när ytan skulle brytas. Jag stod och kastade mina 15-meterskast med en egenbunden fluga med både zonker och en rasselkammare i. Inte för jag egentligen tror att kammaren gjorde någon skillnad, men det bara kändes bra med den. Jag lade ut flugan, såg till att linan som var kvar i båten inte hade trasslat sig kring någonting och började strippa hem den med bestämda rörelser. När jag hade greppat tag i linan och skulle dra hem flugan en femte gång krokade jag en stock. Skillnaden på denna stock var att den bestämde sig för att hoppa och när den väl gjorde det såg vi att den var silvrig. Jag fick nypa mig i armen för att förstå att det verkligen var en tarpon som jag hade krokat. Jag gjorde troligtvis alla fel jag möjligen skulle kunna göra och självklart tappade jag fisken efter ungefär fem sekunder. Detta var ännu ett typiskt scenario när jag egentligen helst av allt bara ville sätta mig med armarna i kors och sura. Lyckligtvis fanns det ingen tid för denna surpuppa att leva ut sin karaktär, det var dags för nästa kast.
 
Under tiden som jag fortsatte stå i fören och kasta fick jag alla de råd Hannes kunde ge mig. Han såg ju på mig från en annan vinkel, en lite mer lugn vinkel. När fisken hoppar, då ska man buga för kungen. Man ska alltså följa med spöet mot fisken och ge den lite slacklina så att den inte kan skaka sig loss på stram lina. Det var det första misstaget jag gjorde.
 
 
Cirka 20 minuter senare krokade jag nästa fisk, denna gång ett monster. Jag landar inte den heller, för denna gång höjde jag spöet direkt efter att jag gjort ett så kallat strip-set då fisken kom mot mig. Den skakade sig loss direkt. Detta var kanske tur med tanke på att fisken var något i hästväg, den var gigantisk. Vad skulle lilla jag göra med en sådan stor fisk? På det tredje hugget för kvällen gjorde jag allting rätt. Äntligen. Ni förstår säkert att med denna tråkiga beskrivning så landade jag inte denna fisk heller. Nej, vid denna fisk så gick tafsen av, nere vid flugan. Jag tappade både fisken och min fluga med rasselkammaren. Tänk på den värsta svordomen du kan komma på. Det sade jag precis just då.
 
Om inte tredje gången gillt funkade, när skulle det då funka? När skulle jag få landa min första tarpon? Jag är en bortskämd tjej med så många chanser på en kväll, jag är medveten om det. Jag kanske helt enkelt inte förtjänade en fisk om jag fortsatte göra alla de misstag jag gjorde gång efter gång. Jag tog några djupa andetag och försökte intala mig själv att jag verkligen skulle ha en fisk den kvällen. Jag förtjänade en.
 
Solen hade gått ner sedan länge och där stod jag i ljuset av månen och försökte söka efter rullande fisk samtidigt som jag gav allt mitt fokus till flugspöet och linan som jag hade i handen. Stadiga grepp kring linan när jag strippade hem. Strip – strip – stop. En fisk hade tagit min fluga, jag gjorde ett mothugg likt ingenting annat. Fisken hoppade och jag bugade för kungen. Fisken simmade bort i snabb hastighet, jag släppte ut lina i lagom takt. Fisken stannade, jag fick upp löslinan på rullen. Vände mig mot Hannes och nickade, den här fisken skulle inte lossna. Hittills hade jag gjort allt rätt. I hoppet kunde jag urskilja att det inte var något monster, men ändå en riktigt fin fisk. Jag fajtade den åt motsatt håll än vad huvudet stod åt, på det sättet skulle fisken tröttas ut snabbare och jag kanske skulle ha en chans.
 
Fisken rusade bort från båten, samtidigt som jag rörde mig så mjukt jag kunde. Jag fick hjälp av ficklampan som Hannes stod och höll åt mig. Under ytan kunde jag se fisken glimma. Det var verkligen en kung, vilken fisk! Pulsen nådde max redan när jag kände första stöten från fisken. Tio minuter in i fajten hade den inte gått ner. 15 minuter in, mina ben skakade och vi bestämde oss att det var dags att ta leadern, då kan vi i alla fall klassa den som fångad om något skulle gå tokigt. Jag backade två steg och Hannes sträckte sig efter leadern – fisken var fångad och jag andades ut.
 
Nu kunde vad som helst hända, jag hade fångat min första tarpon!
 
 

 

Inlägg av: Magnus Skoglund den 2020-06-15

Se även ...

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Magasin Vildmarken #9

September är här och startskottet för säsongen har smällt av på riktigt! I det här numret får vi följa med Jens Kjaer Knudsen till Vancouver Island för adrenalinfylld svartbjörnsjakt – något som är en drömjakt för många!
Läs tidningen »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.