Grekland, eller närmare bestämt den grekiska ön Sapienza, är den enda plats i världen där kri-kri, eller kretensisk stenbock som den ibland också kallas, kan fällas i det vilda. Det är också ett land där jaktlagen, tillsammans med jaktens vanliga svårigheter, gör att jägaren ställs inför en rad utmaningar!
Under de senaste veckorna har jag tränat precisionsskytte med slugs i min halvautomatiska kaliber 12-hagelbössa. Jag har testat många olika typer av ammunition, detta för att hitta den patron som skjuter mest exakt i mitt hagelgevär. På spången har jag monterat ett italienskt sikte med öppet riktmedel från LPA Sights och jag har justerat ned avtryckarvikten så att den halvautomatiska avtryckaren känns mer som avtryckaren på mitt ”vanliga” gevär. Med hjälp av anpassningar och mycket träning så har jag lyckats uppnå en precision där jag kan hålla mina skott inom en 10-centimeterscirkel på 125 meter, en precision som faktiskt även jag själv blev överraskad att jag lyckats uppnå.
Men varför har jag ställt in min halvautomat till sådan precision? Jo, eftersom resan den här gången går till Grekland där det bara är lagligt att jaga med hagelgevär utan optik. Jag har haft turen att få tag på en av de 25 licenser som årligen beviljas för jakt, det enda stället i världen där man med 100 % säkerhet kan skjuta en ren kri-kri på en allmän jaktmark, nämligen ön Sapienza vid Greklands sydliga spets.
Med anledning av covid-19 har det varit stängt för jakt på kri-kri i Grekland under de senaste tre åren och därför förväntar sig de lokala guiderna att vi nu kommer att få se många äldre och skjutbara stenbockar.
Havets strapatser
Grekland har väldigt speciella lagar vad gäller jakt. Utöver de nämnda förhållandena gällande vapen och optik så är det till exempel bara tillåtet med jaktturer på vardagarna. En annan regel är att inga andra förutom jägaren, jaktguiden och representanter från Greklands viltavdelning får lov att gå i land på Sapienza.
Vid ankomsten blir jag inkvarterad på den mycket vackra resorten Kotroni Villas, varifrån det är utsikt över den grekiska skärgården. Kort därefter blir jag mottagen av den grekiske resortägaren Panagiotis Chatzitzan, själv en dedikerad jägare som har guidat jägare på kri-kri i många år. Totalt är vi sex stycken jägare som ska ut och jaga de kommande fyra dagarna. Det motsvarar ungefär det antal jägare som de brukar ha varje vecka, under den fyraveckorsperiod som det är jaktsäsong på ön.
Vädret spelar ofta en huvudroll här, bland annat eftersom man inte kan segla över till ön om vågorna blir för stora, vilket de ofta blir i Medelhavet. Det händer faktiskt ibland att en del jägare – på grund av dåligt väder – bara får uppleva en enda jaktdag under de fyra som jakten pågår. Vi har dock tur för under vårt besök är vädret fantastiskt. Trots att vi är i november så skiner solen från en nästan molnfri himmel och det är inga problem att korsa det enligt uppgift 5 000 meter djupa havet mellan fastlandet och Sapienza. Efter en behaglig båttur når jag land tillsammans med min guide, en amerikansk jägare och hans guide, samt en officer från viltavdelningen.
Ekobrott
Vi påbörjar en stigning genom bushen. Vi tar oss fram på små och smala stigar. Buskaget är så tätt att det nästan bara går att gå där djuren tidigare har tagit byten. Våra pannor blir allt svettigare i takt med att solen blir allt varmare. Snart skiljs vi och den amerikanska jägaren och hans guide åt eftersom vi måste jaga i vart och ett av våra områden.
Jag blir förvånad när jag plötsligt ser spår av en schakal, det borde ju inte finnas några rovdjur på ön. Guiden säger att schakaler faktiskt har observerats på ön och att den enda möjligheten att arten har nått hit är att människor illegalt har satt ut dem på ön. Det finns ingen möjlighet att de kan simma så långt över öppet hav. Guiden berättar även att myndigheterna nu försöker fånga dem i fällor, men att det är tveksamt ifall det uppdraget kan lyckas. Sådana ekobrott kan tyvärr visa sig vara dåligt för stenbocksbeståndet som har en utsatt tillvaro på ön. Skulle schakalerna så småningom skörda så mycket av populationen att troféjakt på det fåtal gamla hanar som är licensierade inte är möjlig så kommer arten att förlora sitt värde – och då vet vi nog hur det kommer att gå. Det finns endast ett fåtal platser där arter kan överleva enbart genom ekoturism, på en sårbar ö som denna kommer det inte att vara möjligt. Förhoppningen är att de ska bli av med schakalerna – men det blir svårt…
Vi får som hastigast syn på en stor stenbock, men den är långt borta och står på åsen av en bergstopp. Den börjar gå ner mot oss, bara för att snart försvinna in i busken. Vi tar oss upp till andra sidan ravinen. Där hoppas få en skottchans, om den kommer neråt igen. Och vi får faktiskt se den igen, men vegetationen är för tät, samtidigt som jag är för långsam – jag lyckas inte utnyttja chansen.
Tid för ångest
För den här jakten har jag köpt ett speciellt trebent skjutstöd som heter BOG Deathgrip. Det gör att jag kan fästa hagelgeväret så att jag kan stå upp och skjuta. Tripoden ger otroligt bra precision när man skjuter med slugs på längre avstånd. Det tar lite tid att ställa upp den, men bättre stöd finns inte för den här typen av jakt.
Vi fortsätter expeditionen ännu längre in på ön, och får snart kontakt igen med en stor kri-kri. Den här gången är vi nära att vara inom skjutavstånd. Vi kämpar oss uppför den branta sluttningen i det täta buskaget. De taggiga buskarna och de vassa stenarna tar styggt på kläderna och byxorna slits rejält på vägen upp. Det här är ingen jakt där man tar på sig de finaste jaktkläderna som man kan hitta i garderoben direkt.
Vi får snart ett skottläge, men måste skjuta 45 grader uppåt, detta eftersom stenbocken står ute på en klippavsats. Det är första dagen och eftersom jag i det läget tror och hoppas att det nog blir bättre skottchanser de kommande dagarna så avstår jag den här gången. Det visar sig vara ett beslut som jag kommer att få ångra mer än en gång. De följande två dagarna lyckas vi nämligen inte få läge på en enda skjutbar kri-kri. Vi har alltså kommit till resans sista jaktdag och jag har börjat bli lite orolig. Vanligtvis tar jag första chansen jag får på en fin trofébärande hane, detta eftersom man aldrig vet om en ny kommer att dyka upp eller inte. Första dagen var jag dock så säker på att jag skulle få fler chanser – och jag har som sagt de senaste dagarna ångrat att jag inte sköt första dagen.
Vilken tur
Den sista jaktdagen åker vi till ett nytt område som jag inte har jagat i tidigare. Här är det öppnare och vi har betydligt bättre sikt. Efter att ha kommit iland vandrar vi upp till en hög punkt där det finns många byten. Vi positionerar oss så att vi kan skjuta på båda sidor av åsen. Efter en timme hör jag ett ljud från busken till vänster, en bit ner för bergssidan. Plötsligt ser jag hornen på en ibex. Den hoppar förbi mig utan att ge en chans till ett skott, trots att den bara är 50 meter bort. Det var nära!
Vi är på toppen av det högsta berget på ön. Härifrån är det en fantastisk utsikt över havet och mot fastlandet. Finare vyer är svåra att föreställa sig på en jakttur och solen skiner. Det är rejält varmt, vilket inte är bra för den här jakten eftersom stenbockarna ofta sätter sig under buskarna, eller i skuggan av klippgrottorna.
Med hjälp av guiden Kostas Vrionis GPS försöker vi hitta ner för berget, men tappar orienteringen i den täta bushen. Jag blir frustrerad eftersom minuterna går och det inte är många timmar kvar av den här dagen, den sista jaktdagen. Vi måste kämpa oss igenom den två meter höga täta bushen, men till slut hittar vi en öppning som gör att vi kan ta oss nerför dalen. Där rör vi oss längs stigar längs åsen och jag tror knappt mina egna ögon när vi ser en vacker kri-kri-bock på en avsats på bergssidan alldeles i närheten. Kan jag verkligen ha sån tur, här under de sista timmarna av min jakt?
Vi smyger upp på bocken med hjälp av skydd från buskaget och försöker ta oss in på skottavstånd. Efter 200 meter lyfter vi försiktigt upp huvudet ur vårt gömställe och ser att stenbocken fortfarande står på bergssidan. Den står riktad mot oss, men tittar åt sidan. Vi är 100 meter bort så jag måste ta ett beslut, om den bara tar ett steg så kan chansen snart vara borta igen.
Jägarkram
Sakta men säkert försöker vi få min tripod i position. Vi kan dock inte hitta optimalt stöd för alla tre ben där vi står och därför sätter sig min guide ner och håller i ena benet. Jag siktar mitt på stenbockens bröstkorg innan jag tar ett djupt andetag och skickar en vänlig tanke till de högre makterna. När skottet ljuder tar stenbocken ett språng upp i luften och faller 5–6 meter ner genom buskaget. Jag är så överväldigad av glädje att min guide – trots coronapandemin – får en stor jägarkram. Tänk att det skulle gå vägen, dessutom på jaktens sista dag!
Med sina 30–40 kg kilo är kri-kri den minsta stenbocksarten i världen. Min guide kan därför lätt ha den på ryggen när vi rör oss ner till båten. Det tar inte lång tid innan båten ligger vid klipporna så vi kan hoppa ombord med all vår utrustning.
Tjugo minuters segling senare undrar de om jag skulle vilja ägna den sista timmen av jakten till att jaga mufflon, en annan art som finns på ön, om än i mindre antal. Det är klart jag vill!
Vi seglar in till ett annat ställe på ön. Jag går iland med min guide och viltavdelningens officer. Under den jakten händer det otroliga att vi efter bara tio minuters promenad ser en liten stenbock som kliver ut på klippkanten på andra sidan dalen. Sekunder senare blir det ännu mer otroligt när två Sapienza-mufflons följer stenbockarna ut på klipporna. Jag får snabbt avståndet uppmätt till 120 meter och ställer upp min tripod. Skottet ekar i dalen, och mufflonen tecknar för skott. Vilken tur kan man ha! Senare fick jag veta att det året bara dödades fem mufflons i hela Grekland.
De bästa rekommendationerna
Tillbaka på båten mäts och vägs vilten av representanten från viltavdelningen och allting registreras nogsamt i rullorna. På kajen tas jag emot av Vlademir Donchev från Safari Season. Han var glad för min framgångsrika sista dag.
Det finns väldigt få platser att jaga dessa stenbockar på. Sapienza är faktiskt det enda stället där du kan jaga den och vara 100 % säker på djurets renhet. Det finns inga förvildade tamgetter på ön och därför heller inga hybrider. Kri-kri har exponerats på olika platser runt om i världen, men de blandas ofta med tamgetter och kallas därför kri-kri-hybrider.
Det är en jakt jag väldigt gärna skulle vilja uppleva igen, min outfitter får de bästa rekommendationerna.
