Vildmarkens egen Kim Rangberg Skanslie gav sig åter mot Fåssjödal i södra Jämtland för björnjakt tillsammans med Trackers Per Johansson och den lokala jaktprofilen Christian Dubbel. Den här gången var de bättre förberedda än senast det begav sig – något de snart skulle bli belönade för.
Redan i fjol var jag inbjuden till Fåssjödal för att jaga här tillsammans med Per Johansson (som vanligtvis jagar älg här och har en fin jaktstuga i området) och Christian Dubbel (som bor i området). Men trots att de och vi hade fått tillgång till ett rejält jaktområde och visste med sig att det fanns björn i området så ville det sig inte, den gången. Vi åkte mest runt och letade björnskitar för att få uppslag att börja banda med hundarna. Men eftersom jaktdagarna ändå var mycket trevliga så bestämde vi att göra om resan, men att då vara bättre förberedda – och försöka få koll på var björnarna kan tänkas hålla till. Och så blev det. Förutom att ha bättre koll på var björnarna brukar röra sig på det ganska rejäla området så hade vi dessutom fler passkyttar på plats.
Kvällen innan premiären höll vi ett möte för att lägga upp strategin för morgondagen och för att hälsa och bekanta oss med nya jaktkamrater som rest till Fåssjödal från nästan hela riket. Mötet avslutas relativt fort eftersom vi ska upp tidigt nästa dag och redan på hemvägen, runt klockan 22.00, så ser deltagarna Niklas och Anneli en björn passera en väg mitt i jaktområdet. Ett gott tecken om något. 
Några timmar senare är vi på språng igen. Redan innan det första ljuset har vi börjat leta spår, men eftersom vi inte har något riktigt hett att gå på så väljer vi att försöka oss på björnen som observerades på vägen under gårdagskvällen. Med lite tur så har den inte gått så lång väg sedan senast. Jag tar min blandrasstövare Skårpan i band och börjar spåra. Hon tar det och det bär iväg ner till sjön och vidare till ett boställe. Samtidigt har passkyttar ställt ut sig på strategiska ställen runt om där vi spårar.
Dubbla känslor
När vi kommer förbi bostället så börjar Skårpan skälla i linan och jag bestämmer mig för att släppa henne. Hon far iväg i god fart, kanske för god fart, och det dröjer inte länge innan vi hör upptag. Jag får dubbla känslor, anar oråd samtidigt som jag blir lite hoppfull.
Drevet går ner mot passlinjen och jag känner hur pulsen stiger i takt med att vi kommer närmare.
”Nu smäller det om det är rätt”, tänker jag.
Jag hinner knappt tänka klart tanken förrän det skrapar på radion och det meddelas att hon kom ned en hare, som hon normalt aldrig driver. Det hela känns som en antiklimax och jag skyndar mig att genskjuta och koppla, något förgrymmad på den billiga stövaren.
Dova skall
Passkyttarna för stå kvar och vi överlägger om hur vi ska göra nu. Eftersom jag vid det här laget är lite less på Skårpan så föreslår jag att vi tar och går med min jämthund Dixie och Pers gråhund på frisök i det område som vi tror att björnen kan vara kvar i.
Sagt och gjort, vi släpper i varsin ände och jag går upp emot ett berg. Dixie söker på bra och efter en stund drar hon iväg. Jag ser på pejlen att hon helt klart har något i näsan, men samtidigt går hon oväntat sakta. Jag smyger efter men hon är ungefär 700 meter framför oss och snurrar runt uppe på en höjd. Jag har bra vind och närmar mig utan att störa vad det nu är som hon har på gång. Helt plötsligt kommer några dova skall. Det blåser ganska mycket så det är svårt att höra, men visst skäller hon.
När jag har några hundra meter kvar så ser jag att hon drar iväg neröver en hyggeskant emot passlinjen. Jag ska precis ropa på radion att de får passa upp när det smäller ett skott nere på vägen.
”Yes!”, tänker jag och börjar ta mig ner över mot vägen.
Strax innan jag är där möter jag Dixie och kallar in henne. När vi kliver ut på vägen vid skottplatsen så hittar vi ingen björn. Vi får ställa om till eftersök. Jag hämtar Skårpan som spårar bra. Det görs en skottplatsundersökning efter konstens alla regler där det inte hittas något blod, men väl en kula lågt i en tall.
Jag spårar björnen i cirka två kilometer utan en bloddroppe. För säkerhets skull ringer jag till mina vänner, Niklas Pettersson och Robert Jonsson, som kommer med sina smålandsstövare, Höder och Svante, som är betydligt mer erfarna när det kommer till björn. Vi provar att spåra med dem och får samma resultat som jag fick med Skårpan. Vi bryter och när vi kommer tillbaka så är Länsstyrelsen på plats – och även de anser att det var ett bomskott.
Nu är vi några man och hundar starkare till dag två med Nicke och Robert. Tyvärr så har vi inga bra uppslag denna dag och därför ägnar vi tiden åt diverse förberedelser och planerar för nästa dag.
Färska spår
Dagen efter åker vi ut tidigt och spårar. Ganska snart hittar jag spår som ser nygjorda ut. Vi samlas och ställer ut passkyttar i en ganska stor såt. Nu har det anlänt ytterligare förstärkning med fler hundar. Johnny, med sina karelska björnhundar, ska gå på spåren. Men efter någon timme ger hundarna upp, spåret är helt enkelt för gammalt för dem. Jag tror inte att mina hundar tar äldre spår än vad karelarna gör så Nicke går på med smålänningen Höder. De tar spåret, men det börjar bli varmt och det går segt.
Whiskey räddar dagen
När vi står där och misströstar som bäst så ringer våra goda vänner Christoffer Skålberg, Erik Budda Wigren och André Eklund. De har tagit sig norrut då det är fullskjutet i Gävleborg och de är inte långt undan oss och de ansluter strax. Förutom att de är sköna lirare så har Christoffer med sin blandrasstövare Whisky en av de absolut bästa rovdjurshundar som jag har sett och har bland annat den goda egenskapen att kunna ta riktigt gamla slag – och han ger sig sällan.
Nu får vi ny energi och vi postar ut de nya passkyttarna. Christoffer och Nicke börjar spåra med Whisky. Efter några kilometer så skallar han lite intensivare i löpan och det beslutas att han ska släppas. Whisky går på löpan och väcker i ytterligare sex kilometer innan det blir stopp vid en slagen älgkalv. Han kopplas och vi ställer om.
Då alla är på plats så släpps Whisky lös igen – och nu sker allt väldigt snabbt. Det blir ett annat skall och vi inser att björnen är på benen. Vi som går med hund har samlats vid älgräntan får bråttom ut på pass längs en grusväg. Vi har knappt kommit ut när det smäller två snabba smällar. Robert har skjutit en 90-kilos björnhona på cirka fem meters håll. Robert har skjutit björn förr, men är lite skakig när jag kommer fram för att gratulera.
Lagarbete
Det är fantastiskt när allt man företar sig faller på plats. Whisky gör en imponerande prestation med åtta kilometer spårning, skyttet var bra och förarbetet och spårandet likaså. Att jaga björn handlar om så mycket mer än skytten, det är ett teamwork där alla kan och ska känna att vi lyckades. Björnen som blev skjuten är med största sannolikhet samma som det sköts bom på tidigare. Gliringar, foton och meddelanden var inte sena att skickas till Krille som sköt bom! Lyssna gärna på podden ”Älgjägare emellan” för att höra när Daniel och Micke avhandlar björnfrossan grundligt!
Tack till Tracker, Per Johansson och Christian Dubbel som gjort ett fantastiskt jobb med att göra jakten så lyckad. Nästa år blir det förhoppningsvis fler björnar!
